Efter midvinter

Morgonen efter midvinterafton är grå och snö hänger i luften. Natten hade varit lång, även de flitigaste runt spelbordet hade fått timmar av sömn till skänks av mörkret, just såsom Vanja hade sagt vid blotet. Mörkret är inte bara en kylans tid, utan också skydd och vila.

Nora stod på förstukvisten till värdshuset, med en mugg te i händerna. Värdshusvärdinnan och hennes dräng var i sanning guld värda (även om Nora inte hade några sådana) och hon hoppades att de skulle bli kvar och driva värdshuset länge än; de lyckades alltid ha det man önskade färdigt just som man hade insett att man ville ha det – må det vara gröt eller varmt tevatten. Luften luktade snö och rök från värdshusköket.

Framför henne på gårdsplanen höll folk på att lasta på sig sin packning och ta farväl. Bard och Faron hade redan gett sig av i all hast, om de övriga av zardras folk skulle hinna upp dem på vägen eller om de skulle resa på egen hand någonstans visste inte Nora. Det hade varit härligt att se dem igen, Bard med sin trygga tillit till Nora som sådan hon var, och Faron med sin glada syn på världen trots allt elände. De och deras vänners skratt och sånger hade verkligen fyllt festsalen kvällen innan. Lo hade visserligen dragit sig tillbaka till sin sovplats tidigt på kvällen, men det var gott att ha träffat honom. Nu var det bara unge Valkfar som inte hade kommit tillbaka från Ormsnäs, trots det svåra slutet på deras resa norrut. Gudarna verkar i sanning se till de sina.

Där var Hartass, lite blek som av dålig sömn. Kvällen innan hade hon först helt sakligt berättade om turerna kring fustevalet i Tere, men sedan hade rösten brutits när hon kommit till vävtyderskans spådom om Borgevid, om ormen och nycklarna. Orden om hjortens krona och horn var mycket besynnerliga; är inte hjortkrona och hjorthorn samma sak, undrade Nora för sig själv. Hon lade i ärlighetens namn inte alltför mycket vikt vid vävtyderskans ord; för nog fanns väven men Nora visste bättre än många att med gudarnas hjälp kan man styra sitt öde.

Ebhen var också på väg, tillsammans med unge Egil och Fendra, vars bror tydligen varit en stor hjälte i orden. De skulle visst resa iväg och leta efter en annan av ordens hjältar, Rafner som sist hörts av när Hagre föll. Nora hade inte hyst några varmare känslor för Ebhen efter att han hade farit ut mot Vanja på det där ordensmötet för något år sedan, han hade dristat sig att ifrågasatt hennes namn och heder bara för att hon kom från Njarka. Men under sanningsspelet igår kväll hade randersmarkaren visat upp en annan sida. Han hade bland annat med gott mod berättat historien om vättarna, det han skämdes mest för att ha gjort. Ebhen hade faktiskt vållat just den frågan själv, genom att först fråga Nora om det fanns något hon skämdes för att ha gjort. Ylva och Köldgriparna hade blivit märkbart tysta vid den frågan, de visste redan vad Nora skämdes allra mest för. Underligt nog hade det inte varit så svårt att berätta om vandraren, den här gången.

Den här morgonen hade inte Ylva synts till ännu, Nora undrade om hon vårdade en sprängande huvudvärk eller sängvärmen med den där långhårige randersmarkaren som hon skrattat så mycket med kvällen innan. Rana hade försvunnit ner mot blotplatsen något tidigare, kanske för att tänka över den stundande färden norrut. Luften luktade snö och ett småleende ryckte i Noras munvinklar; en stilla lycka över att äntligen kunna resa hem och göra något för sitt land.

Friherrinnan Morgongåva-Dahl var redan ute på gårdstunet, hennes make satt nog fortfarande och njöt sin goda och näringsrika gröt. De skulle troligen ansluta till jarlens följe i jaktstugan dit jarl Linn hade rest till redan kvällen innan. Det hade först känts besynnerligt att värdshuset gästades av självaste jarlen, men sedan mindes Nora jarlens fest en sommar innan mycket hade hänt, och att jarlen själv hade bjudit in både hög och låg att fira orden. Det var synnerligen roligt att jarl Linn hade sällskap av båda sina barn, det verkade var gott gry i dem. Åsynen av friherrinnan påminde Nora om att hon måste hinna byta några ord med Morgongåva själv innan paret reste, om den där prövningen han hade nämnt just när hon skulle gå och lägga sig. Hon hade tänkt en del på hans ord inatt, när hon inte sovit.

Nora såg sig om efter kunskaperskan från Hagre, för just innan Morgongåva hade lämnat spelbordet för att ge Nora huvudbry hade han ställt en fråga som fått Rimdis att blekna. Nora undrade om hon borde ta upp det med Rimdis; och om hon alls skulle få chansen. Det vore inte helt olikt kunskaperskan att bara försvinna i det här läget. Men å andra sidan, vad hade Nora med det där att göra. Rimdis hade sannerligen bevisat sitt värde när de smög sig in i Njarkas härläger, Rana, Nora och hon. Utan Rimdis hade de säkerligen inte överlevt.

Från huggkubben drev ljuden av yxslag och, när de tystnat, Garm och Fafnes röster. Nora visste inte riktigt vad hon skulle tycka om den naronske magikern. Magiker i allmänhet är ett synnerligen förvirrat och opålitligt sällskap, det ställdes bortom all tvivel morgonen innan när jord och luftmagikerna nästan misslyckades med att ta sig till det avtalade mötet med den där besatte eldmagikern. Men nu var ju Fafne varken av jord, luft eller eld, inte av vatten heller för den delen. Sinnesmagi lät i Noras öron som något den trettondes präster sysslade med. Men Vanja hade varit tydligt imponerad kvällen innan, när de tillsammans hade hjälpt Kraka. Dessutom borgade väl vänskapen med Garm för att han inte var lokesdyrkare, även om det inte var någon merit i övrigt. Sorgen brände till och Noras strupe snörde sig för ett ögonblick. Fala. Som hade varit Garms färdkamrat och Noras vän, men som nog inte levde längre. Nora ville tro, bortom allt förnuft, att Fala ännu en gång, bortom allt förnuft hade klarat sig. Minnet av Fala bland björkarnas musöron, så otroligt levande. Att återfinna Fala hade varit att finna en del av sig själv. Fala är, eller var, en som var med då, när allt det hände. Och nu var hon död, sa Garm. När hans andra färdkamrater ansluter tänker Nora nog allt fråga dem noga hur det kommer sig. Sorgen blandades med ilska över orättvisan, och med uppgivenhet, för vem har sagt att världen någonsin är rättvis, och Nora blinkade bort den plötsliga oskärpan i blicken.

Resesällskapet har gett sig av uppför backen mot vägen, veden är inburen och friherrinnan har återvänt till sin makes sida. Noras te har kallnat, och själv ska hon inte resa norrut förrän Vanja har kommit tillbaka. På så vis är mycket likt som förra året, fast då vaktade de blotelden i tre dagar innan de reste mot Njarka.