Efter regn kommer solsken

Solnedgången brinner som en eld och de första stjärnorna har försiktigt börjat tändas på den sammetslena himlen. De sista fåglarna sjunger och sjön ligger spegelblank. De sitter och tittar tyst ut över solnedgången samtidigt som röster hörs ifrån de andra som vänskapligt gnabbas kring elden. Så här har de suttit många nätter, tillsammans och stillsamt pratade om allt, allt utom detta förbannade krig. Nu var det annorlunda, nu satt hon tryggt lutad emot honom med hans arm över axlarna, en liten oas av trygghet i en kaotisk värld. Det nya lägret som de hittat var bra, det har äntligen slutat regna och kanske, kanske kan de få vila lite här innan de måste slåss igen. Efter den tid som har gått med allt som har hänt behöver hela gruppen den här vilan.

Modlösa tittar de sig omkring på den plats som varit deras läger i några dagar, marken är hård och ogästvänlig, himlen öppnar sig hela tiden och absolut inget är längre torrt. Slaghök envisas med att stanna kvar här, tydligen väntar han på ett viktigt bud så det är bara för resten av gruppen att vänta. Disa sätter sig närmare elden och hoppfullt försöker torka de trasiga och alldeles för stora stövlarna vid elden medan blicken far mellan de olika medlemmarna i gruppen. Som alltid stannar den upp vid Jerin, deras ledares bror och hon värms av hans trygga styrka och omtänksamma blick, sedan glider den över till Slaghök och hon får något oroligt i sinnet, så starkt hon känner att något är fel där. I närheten sitter Alana och Toste i en vänskaplig diskussion om vilket värdshus som är bäst. Ranja och Haldor är som vanligt osams om något, och Idar sitter och pysslar med något, antagligen är hans tankar på sonen som är ute och provianterar, Alma sitter i närheten. Ervak sitter och funderar i mörkret och hon kan se på hans blick att det är det förflutna som plågar honom. Den nytillkomna Nirak sitter och stirrar drömskt ut i natten. Hon kan inte se Eara och Karsgeir så hon misstänker att de är ute och spejar. Lillasyster Mirin sitter vid hennes sida och det känns som att livet trots allt är bra. Det här är hennes familj nu.

Oroligheterna börjar sen på kvällen, det visar sig finnas massor med främmande människor i skogen och är det något som de har lärt sig så är det att de flesta är fiender. Några oerhört läskiga aralanthier i fåniga mössor men med massor av rustning, kvinnor som vägrar att hälsa och något som tydligen kallas zardraas eller något sådant. Det är även denna dag som de förlorar en av de sina, Alma mördas och hon hinner inte dit i tid, hon känner Almas livsblod rinna mellan sina händer men hon kan inte stoppa det och den natten gråter hon över en förlorad familjemedlem.

Det hela blev ännu värre när de fick besök under natten av okända män som rusade genom lagret. Det blev en orolig sömn den natten.

Morgonen därpå inleddes av ett ihållande regn och kanske borde hon ha sett det som ett omen for det som skulle komma men den tanken fanns inte, nu fanns baxa tanken på varm gröt. Hade hon vetat vad som skulle komma så kanske hon skulle ha stannat kvar under filtarna.

Mitt under dagen började det hända, besökare hade hittat lägret och bad om hjälp med att göra ett bakhåll och av någon anledning beslöts sig Slaghök för att gå med på detta så medan Mirin och Disa gör andra ärenden och Alana är kvar i lägret ger sig resten iväg. Som vanligt så tittar hon efter dem med ångest i magen, vem av dem ska hon gråta över i natt? Sist av allt tittar hon efter Jerin och i sitt hjärta så hoppas hon att det inte är han hon gråter över.

Ensam så vandrar hon ut i skogen med den förhatliga pilbågen spänd över ryggen och som alltid så känner hon frid i trädens susande. Vid återkomsten bränner skräcken till i henne igen, där står de där aralanthiska och väntar, de ville veta saker om några runor på ett träd och de enda runor som hon känner till (inte för att hon som förrymd livegen kan läsa dem) är vid den gamla lokesplatsen som hon raskt pekar ut för dem och efter det försvinner de. Sen är det bara väntan kvar, väntan på det som komma ska och det kommer, det kommer.

Plötsligt stapplar Ervak in i lägret, med blodet rinnande ifrån mun och hand innan han kollapsar. Med panik börjar hon se över honom, är det honom hon ska förlora idag? Såren som rinner är inte allvarliga, inte heller slaget emot huvudet men resten av honom? Han hittade tydligen den onda mannen som dräpte hans familj, det blev en holmgång och Ervak förlorade men fienden sparade hans liv. Nu har han förlorat sin heder och sin hämnd och plötsligt blir hon arg! Vad är heder och hämnd när han överlevde? Hur många har hon inte förlorat över hämnden?

Mitt i allt det här kommer det två flyktingar ifrån Njarka inramlande och kaoset är totalt. Disa ägnar sin uppmärksamhet åt Ervak samtidigt som hon väntar in de andra. Efter en lång och andlös väntan så kommer de äntligen och som alltid tittar hon efter ett kärt ansikte först. Alla kom tillbaka!

Mitt i allt det där så kommer plötsligt aralanthierna tillbaka och vill nu ha ledsagare till lokesplatsen och innan Disa hinner reagera så visar Eara och Nirak vågen medan hon själv är eftertruppen. Otäcka var de, det var något kallt och skoningslöst över dem och de höll hårt i sina armborst. Lite grann pratade hon med den ena av dem, en man i rött, men mest teg de under den långa vandringen. En otäck plats var det, träden tyckte inte om den och det som träden inte tycker om tycker hon inte om. Främlingarna gick rakt fram, stötte ner statyn och grävde upp en kista under den, en hemsk kista med massor av otäcka symboler på. Glad var hon över att bli av med dem.

Den kvällen satt de och höll vakt i närheten av stigen, hon och Jerin, och som vanligt pratades det om allt, om vad de skulle vilja att framtiden såg ut i ett fritt Njarka/Narionen, om rädslan att en dag bli så hård att man inte kan sörja de som stupar, om personliga framtidsdrömmar, om allt och värmen sprider sig genom Disas trötta själ.

Sen kom den fasansfulla stunden när hennes vacklande dröm dog. På väg ut att vakta vid stigen ser de nio bestämda gestalter närma sig lägret och snabbt hastar de tillbaka. Det är återigen sällskapet med bågskytten, några andra kvinnor och mördaren som nu vill diskutera med Slaghök. Hon förstod aldrig riktig vad som hände där, helt plötsligt så visade det sig att Nirak var prins Keis försvunna son och det blev bråk mellan honom och Idar så att den där långa bågskytten hade en dolk emot Idar och helt plötsligt satt hon ett par meter därifrån med en pil riktad mot honom, inom sig darrande eftersom hon visste att mannen var bättre krigare än hon någonsin skulle bli och ville bli. Det löste sig och de andra bara tog Nirak, prinsen med sig och gick därifrån. Inte tack, inte ett farväl ifrån honom som de har skyddat och tyckt om.

När de gick sen så fällde de orden som dödad hennes hopp. Orden som avslöjade att deras ledare, Slaghök var egentligen den försvunna furst Karg som vill ta tillbaka sitt furstendöme Njarka. Vilket betydde att hans bror, Jerin… Jerin är en fin herre och hon är bara en förrymd livegen som inte kan få honom.

Allt annat hörde hon som i en dimma, hur folk skriker och bråkar medan hon känner hur hennes hjärta slits itu. Orkeslös sjunker hon ner på en sten och känner hur lillasysters arm ligger runt hennes axlar men orkar inte mer, orkar inte mer. Så känner hon en hand som tar hennes och motvilligt möter hon hans ögon, han står på knä framför henne och bara tittar. Han säger ord men hennes förvirrade inre kan inte uppfatta dem, hon hör ströord, ursäkter för allt som han en gång gjorde mot all världens disor, för att han inte kunde berätta för henne vem han var. Kan man låta bli att förlåta något sådant? Kan man Förhärda sitt hjärta? Så hon hör sig såga orden, att hon inte kan ge furst Karg sitt fulla Förtroende, men han fick det. En lång tid höll de om varandra, det var som att komma hem.

Det sista som sker den natten ät att då Disa tillsammans med Slaghök och Idar har första vakten, så kommer de förlösande skratten som inte hade funnits under dagen. Till hennes stora genans så hade någon listat ut att hon var förälskad i någon och denna någon hade skägg, mycket tid gick åt att lista ut vilka som hade skägg. Så rädd hon var då, så innerligt rädd eftersom Slaghök gav konstiga blickar och gav konstiga pikar. Innerst inne så visste hon att han visste och att han inte var nöjd, han såg ut som katten som lekte med råttan.

Den natten sov hon oroligt, många tankar virvlade i nattens mörker och hon fattade ett beslut. Hon kunde inte tala om vad hon kände och hon kunde inte stanna kvar och se honom utan att tala om, det fanns bara ett val och det var att hitta någon annan grupp som ville ha henne.

Morgonen därpå bröt de upp tidigt för att ta sig upp på en höjd och spana efter ett nytt, passande läger. Väl uppe så ville mördaren nu återigen ha folk, nu skulle vi tydligen ta tillbaka den där hemska kistan från aralanthierna och eftersom de var starka så ville inte Slaghök neka dem den hjälpen. Så där uppe så väntade de och väntade de, hon passade på att föreslå att de skulle byta grupp inför Mirin och snabbt så listade hennes sluga syster ut varför. Efter att ha bråkat om det en tid så plötsligt pratar Mirin med Slaghök om det hela! Hennes syster diskuterar kärleksproblem med furst Karg!

Hon bleknar och det känns som om världen försvinner under hennes fötter när hon sedan ser Slaghök prata med Jerin. De lyckas fånga en av de som har kistan, och samtidigt talar Jerin med henne. Orden kommer hon aldrig glömma, när han talar om att nu är inte rätt tid för att sätta bo, mycket ska hända inom ett är men att han gärna vill umgås med henne. Trots att världen snurrar för henne hör hon sin röst svara att det är hennes dröm med. Mitt ibland en stor folksamling står de där och tittar på varandra, världen är stilla och deras! Resten av dagen är som en dröm, de fångar allt folk, bråkar om kistan men hon uppfattar inte vad som bestäms, hon bara vandrar med lätta steg fram.

Den dagen bryter de läger och flyttar vidare, Disa i ett märkligt tillstånd av frid. Kanske dör de imorgon, kanske dör en av dem men nu lever de, nu är hon lycklig.