Einas vandring

Det var ett litet sällskap som gick vägen fram, tillsammans med henne, Rana, Ylva, Nora, Vanja, Garm och Fafne. Snön låg i små drivor över buskar och på trädens grenar. Molnen lovade mer snö innan dagens slut. Drygt två veckor hade de varit på vandring, från Gyllene Hjortens värdshus i Björkskogen, på väg norrut. Stämningen hade emellanåt varit spänd och nervös inför det som väntade längre upp i norr. Att ge sig in i en motståndsrörelse mitt ibland Lokedyrkare och annat pack kan göra även den modigaste en smula nervös. Eina kände sig ändå ganska lugn. Synen som kommit till henne under ritualen på midvinter måste vara ett tecken på att allt kommer att gå vår väg till slut, att Almar kommer att spela en viktig roll i kampen mot Njarkapacket och att han kommer att segra. Hon funderar lite på vem kvinnan i synen var, som prinsen kysste, anstränger sig för att försöka komma på någon detalj hon kanske missat, men ger upp.

Tankarna flyger vidare tillbaka över allt som hänt det senaste året; den ensamma flykten från Ormsnäs genom Naronien med ovissheten om hon skulle klara sig och om de andra i gruppen hade lyckats komma undan soldaterna, att sedan få veta att prins Almar var återfunnen och stod i spetsen för sin armé i det stora slaget vid Nares klinga.

Slaget...alla gapande sår som syddes i hast och alla skadade som var bortom hjälp. Och mitt i alltihop ondskans frö. Det var egentligen där efter slaget som tanken riktigt började få fäste, att gå med Gyllene Hjortens order och på allvar kunna göra nytta i kampen mot ondskan. När Rana, som skadats svårt i slaget, drabbades av sårfeber och skickade efter Eina, såg hon det som ett tecken från gudarna att det här var hennes uppgift och väg in i orden. Rana, Vanja, Lärka och Eina, hade sedan färdats tillsammans mot Björkskogen. Resan var inte enkel då de även hade med sig fröet. Att hantera benbrott, sy öppna sår och behandla sårfeber är en sak men den här ondskans sak påverkar på ett annat djupare plan. Men det här var för flera månader sedan. Eina suckar lättat och sänder en tacksamhetens tanke till gudarna att det gick så pass bra som det gjorde. Och för inte mer än någon vecka sedan svor hon alltså in sig i Gyllene Hjortens order. Det var efter att ha försäkrat sig om att Prins Almar inte längre behövde hennes vakande öga och efter mycket övervägande av vad som egentligen räknas som ordens angelägenheter, som hon slutligen tog steget in i orden. Eina, medlem av Gyllene Hjortens order...hon smakar på frasen och ler för sig själv.

Dagarna runt Midvinter hade varit väldigt händelserika. Det fanns stora händelser som många skulle minnas, som utdrivandet av den onda magikern Taurgrim ur en stackars oskyldig man och ritualen med ondskans frö som resulterade i flera olika syner om framtiden, men också små händelser som för Eina kändes minst lika viktiga.

För andra kanske det inte var viktigt att veta att Rimdis förlorat väldigt mycket i sitt spelande, men även vunnit en get som åt hennes kläder eller att den randerske riddaren Ebhen försöker sluta med sitt lite för närgångna umgänge med vättar eller minnas stämningen då Bard stämde upp Kvädet om Birest, men för Eina är det här personliga minnen av dem som hon nu står sida vid sida med i den stora kampen mot ondskan. Personer hon kommer att göra sitt yttersta för. Må gudarna vara med oss och göra oss starka. Men hon tänker på de kommande åren och vet att med riddar Rana som ledare för motståndsrörelsen och prins Almar i spetsen för sin armé kommer vi att stå som segrare, vad än Njarkapacket och Lokeprästerna har i beredskap.

Det lilla sällskapet vandrar vidare norrut och Eina ser med tillförsikt på framtiden, det finns ljus även om inte alla kan se det.