En häst för en prins

Han blickade ut över den stora hjorden, som likt vinden flög fram över den böljande grässlätten nedanför kullen. Bortom den såg han hästskötarna skickligt rida fram och åter för att driva dem åt rätt håll. Österut såg han Erdbergens toppar glöda som av eld av solen sista försvinnande strålar. En lätt markdimma börjar smyga fram över ängen nere vid bäcken och sakta suddar skymningens skugga ut landskapets färger. Det är sommarens sista dag och hjorden skall flyttas söderut för vintern. Förstrött smekte han lugnande Bratis hals. Den vita hingsten frustade och trampade otåligt under honom, ivrig att göra sina fränder nedanför sällskap.

Han tänkte på Bratis fader, Prati, som han förlorat på Tritis torg för precis tolv år sedan. En förträffligare springare skulle aldrig någonsin ses löpa över Gnitaheden. Slutet för Prati, hans trofaste vän som fört honom från slagfält till kärleksfält, blev nesligt. Vidars sinne blev mörkt när det smärtsamma minnet kom tillbaka, med lika stark smärta som den gången. Han kände ilskan gripa tag i käken, tänderna gnisslade. En uslings pil, en usling för en förlorad sak, som sköts efter att fursten fallit och hans folk sträckt vapen - hade flugit med Lokes vingar rakt in i Pratis hjärta. För sitt inre såg Vidar de svarta fjädrarna sticka ut ur hästens bringa, blodet strila, och hans kropp mindes hur hans vän hade vikit sig. Livskraften rann ut när korpen lämnade såret.

Vidar slog sig själv på armen, smärtan fick honom att vakna från de mörka minnena. Han vände sig mot himlen, stirrade trotsigt upp. ”Hugin och Munin, ni som hör och ser, för till er herre att denna konung aldrig ska glömma eller låta det hända igen”.

Eden gjorde honom lugnare. Han klappade Bratis man stilla. Brati var nog sin fars son, men det var ändå inte samma sak... Konungen drog en djup suck och försökte återigen koncentrera sig på hjorden. Han var här för att se ut en Hjorvahingst åt Gorm, en hingst som sonen själv skulle få rida in, såsom traditionen bjuder.

Hans tankar gled till den tid då han som ung själv tämjt och ridit in Prati. Månaders slit och möda och oräkneliga blåmärken och skrubbsår från de gånger han kastats av. Han log vid tanken på den trotsige hingsten som vägrat foga sig. I sanning en springare värd en konung. Brati hade varit lättare, men ändå en rejäl utmaning. Brati var ändå sin faders arvtagare. Hans tankar återvände till det som funnits i hans sinne i flera dagar. Kanske han skulle gå i härnad med Brati...

”Naronien. Var det dags att återigen dra i härnad mot Naroniens pack? Tidender norrifrån talade om Borgevids belägring och om härjningar i landet. Kei var som vanligt alltför stolt för att be om hjälp av honom och Aralantha. Men vad hade han å andra sidan att vänta sig av Aralantha som efter sju år av klanfejder fortfarande var i oreda. Det skulle dröja länge innan Svava kunde mönstra en sådan här som Gladoron ledde till Nebreon. Något som antagligen passade Njarkas furste som handen i handsken. Kei var för svag för att själv kunna slå Njarka. Hur låg det till med Rannvis här egentligen? Troligen inte alltför stöddig, och de var säkerligen inte allt för angelägna att gå i strid för någon annan än sig själva. Ynkryggar! På tal om ynkryggar, var höll hans ynkliga farbror hus någonstans? Han skulle ha mött upp här för två dagar sedan.” Konungen fnyste åt tanken på den kappvändande farbrodern. ”Han sitter väl i Randersborg och dricker vin tillsammans med herr Ragnvald Skulason och Skattmästaren. Pratar gamla krigsminnen och om hur bra allt var förr i världen samt gnäller på hur dåligt ställt det är för det randerska folket. Vid Lokes skägg! De har nog inte varit ute i byarna och sett sig omkring på många år. Nya saker tar tid att gro men när de väl slagit rot är de lika svåra att få bort som löss i sänghalmen. Hären har ju återhämtat sig efter den svarta tiden vid Hovas kulle. Det var nu tio år sedan. Fortfarande var hans tappra ryttare inte lika starka, inte lika tränade som vid Triti. Men den randerske ryttarens vilja till uppoffring och längtan efter fiendens blod var obruten.”

I fjärran hörde han ett horn ljuda, tre signaler, det betydde att de var färdiga att ge sig av. Vidar svepte manteln tätare om sig och gav Brati en lätt signal och började sakta ta sig ner på slätten, tillbaks mot lägret.