En kvinnas sorg

Med trötta steg gick hon hemåt, genom den stad där hon sett mer än femtio vårar komma och gå. Hon böjde ned sitt huvud, och de hon mötte hörde hennes obegripliga mummel. Ett par gatpojkar slängde några glåpord efter henne, men hon tycktes inte höra. Inte heller tycktes hon se de få händer som höjdes till hälsning då hon passerade. Hon hade inte långt att gå, hennes lilla kyffe låg strax utanför den östra porten, inte långt från torget, där hon under dagen stått vid sitt vanliga stånd, och sålt den fisk hennes son och svärson under natten dragit upp ur havet. Hon steg in i förstugan, stängde dörren, och lade på tvärslån. Detta var en gammal vana, inrotad sedan tidig barndom, och hon gjorde det utan att tänka på varför, som många av de gamla som växt upp i fiskarstugorna i Aralond. Elden brann lugnt i spisen, och hennes sondotter räckte henne en skål varm soppa, så snart hon slagit sig ner på sin vanliga plats vid härden.

- Hur var det i dag, farmor? undrade tösen. Fick I sålt mycket fisk?

- Det var god handel, barnet mitt, svarade den gamla. God handel, upprepade hon, och såg trött framför sig.

Hon visste att de flesta av köpmännen och fiskarna i staden gladdes över att handeln nu gick så bra. De många trupperna från Dahlen, Noldria och Chelmar behövde mycket; mat, kläde, vapen, och alla lager tömdes raskt. Dessutom betalade de hederligt, prinsarna och jarl Sigurd tillät inget annat. Men den goda handeln hade ett pris. Kvinnan såg med stor ömhet på sondottern, som lämnat spiselvrån, och nu lekte med sina småsyskon i ett hörn av stugan. Priset hade barnen betalat, som mist sin far när prins Edarins trupper erövrade staden. Priset hade hon själv betalat, när hennes äldste son stupade. Men hon hade betalat mer än så till sin stad, livet hade varit hårt för dem som levt i Aralond de senaste femtio åren.

Hon var fiskardotter, uppfödd med havet som närmsta granne och doften av tång och fiskrens var henne så välbekant att hon inte ens märkte den. Att havet ger och tar vet varje fiskare, döden i vågorna är en risk man lever med och att hennes far blivit borta på sjön var ingen märkvärdighet. Hustru och barn sörjde som sig bör, men bröderna var nästan vuxna och varken hon eller hennes systrar var ovana vid åror och nät. De klarade sig, de var en av de mer välbärgade fiskarfamiljerna med flera båtar, och livet gick vidare. Men piratangreppen mot kusten blev allt fler och allt grymmare. Dessa angrepp hade alltid förekommit, de var att räkna med som storm och tomma nät, en fara, inte mindre fruktad än naturens krafter, men inte heller mer. Nu blev de intensivare, piraterna nöjde sig inte längre med att preja upp båtar med dyrbar last eller angripa något enstaka hus, där man visste att förmögenhet fanns. Nu gav man sig också upp på land, in i staden, och även de mindre förmögna husen fick veta vad piratdåd innebar.

Hennes familj var visserligen välbärgad för att höra till fiskarnas skrå, men hittills hade de inte ansetts värda ett angrepp. Nu prejades också fiskebåtar och fiskarnas hem skövlades. En natt blev två av hennes bröder borta, trots att vädret var stilla. Hon fann själv den enes kropp uppsköljd på stranden. Hans kropp, ja, ty hans huvud hade blivit avskuret.

Deras hem var ett av dem som brändes under den röda natten, natten då det grymmaste angreppet skedde. Hon och en av bröderna hade varit till sjöss, och sett eldar flamma längs hela kusten. De hade lagt kurs mot land, lagt båten i hamn tidigt om morgonen, och sprungit mot hemmet. När hon hann fram låg hennes bror redan på knä och grävde i askan efter vad som för ett dygn sedan varit deras hem. De fann resterna av fyra kroppar, vem som varit vem kunde de inte gissa, endast moderns kropp kunde de känna igen på nyckelknippan, som efter vanan hade hängt i sin kedja runt hennes midja. En syster hade överlevt, hon hade lyckats ta sig mot staden, sargad, skändad, förstörd till kropp och själ. Hon kände inte igen dem, kunde inget berätta och dog strax därefter.

Brodern hade blivit som galen av hämndbegär, han och flera andra av traktens män bildade ett garde, som skulle försvara Aralond. De bad jarlen om hjälp, om vapen och män, men jarlen vägrade. Han vågade inte, och det viskades om att han betalade stora summor till piraterna, för att de skulle lämna honom och hans i fred. Den lilla hären, dåligt tränad och mest utrustad med knivar och yxor, hade slaktats vid ett enda piratöverfall, som väntat var.

Nordmännen hade kommit som en räddning, åtminstone hade det blivit så med tiden. Men deras ankomst kostade mycket, hade kostat också för henne. Hon hade en vän, en pojke från den närmaste fiskarfamiljen. Han var yngst, och hade inget arv att vänta. Dessutom var han äventyrslysten, och tog sold i jarlens vakthird. När jarlen kommenderade sina trupper mot dem var hennes älskade bland de första som stupade.

Det blev lugnare sedan konungen hade skänkt Aralond till nordmännen. Adeln och de gamla herrarna var förstås missbelåtna, men för vanligt folk blev livet lättare med jarl Bue vid makten. Han drev bort piraterna från kusten, fiske och handel blomstrade, man vågade tro på framtiden igen. Men inte hon. Hon hade förlorat allt för mycket för att våga hoppas att livet hade annat än sorg och bitterhet i beredskap. Hon svor att hon aldrig skulle glömma, aldrig våga lita till livet och glädjen igen. Men hon var ung, det kom en vår och en annan yngling, fiskare som hennes far och bröder, en glad, ung man av nordbors ätt. Hon drunknade i hans ögon och trodde honom när han sade att gudarna ville dem väl, att de skulle få ett långt liv, ett lyckligt liv tillsammans. Hon väntade sin äldste son när de vigdes i tempellunden.

Barnen kom tätt, fyra söner, två döttrar, alla glada och vackra som sin far, åtminstone tyckte hon så själv. De växte upp, tre av sönerna blev fiskare som sin far, en blev fiskhandlare i staden. En av döttrarna drev eget bageri, den andra följde släktens kvinnor, blev fiskarhustru. Att havet ger och tar är som det skall, att en av sönerna blev borta var stor sorg men ingen fasa. Mannen fick dö i sotsäng. Hans sista ord till hustrun var en upprepning av vad han sagt för så länge sedan: Ett långt och lyckligt liv, min käraste. Hon tänkte ofta på hans död, att han var den ende av dem hon hållit av som fått dö med hennes hand i sin. Hon hade trott att livet nu skulle bli som för alla andra fiskaränkor, en plats i äldste sonens hem, barnbarn att älska och sköta, lugn och ro de sista åren. Då kom stormen åter över Aralond, jarl Kare dräptes, Stormfare tog hans plats. I Aahren, långt borta, hade konungen mördats, en grym och hänsynslös erövrare vid namn Mornam hade tagit makten. Hon tänkte inte mycket om detta, förfasades i tysthet över det skedda - högt sade man inget - men orkade inte riktigt bry sig om vad de mäktiga herrarna hade för sig. Om gamle jarl Bue eller hans son hade suttit i jarlasätet hade hon kanske känt starkare, de var folkkärare än vad jarl Kare lyckats bli under sin tid vid makten.

Snart fick hon, liksom de andra i staden, känna att en ny tid var inne. Som alla som med våld tar sin makt var jarl Stormfare osäker och rädd. Hären skulle utökas, hans personliga vakthird likaså. Värvningar blev vardagsmakt, unga män drogs under fanorna, först frivilligt, sedan med tvång. Hennes yngste son hade gått frivilligt, han sökte äventyr och var trött på fiske. Hennes äldste son, kärleksbarnet, hade blivit tvångsvärvad.

Hon sade inte mycket, försökte inte hindra yngste sonen, tröstade äldste sonens hustru, som väntade ännu ett barn, när hennes make drogs i väg av Stormfares män. Den gamla hade inte glömt att uthärda, hon teg och väntade värre. Den son som drivit fiskhandel i staden fick slå igen, gå tillbaka till båt och nät, nu när bröderna inte längre kunde förse honom med fisk. Det blev kärvare, men de klarade sig.

Yngste sonen tillhörde den del av jarl Stormfares här som drog in i landet, för att kuva resten av jarladömet. Det ryktades om våldsamma strider, grymma dåd, och hon bad till gudarna för sin sons liv. Hon blev bönhörd. Han kom tillbaka, fick med de andra lov att bege sig till sina hem för några dagar. Men han var förändrad, talade inte, satt bara och stirrade tomt framför sig. Hon hörde honom skrika om nätterna när maran red honom, skyndade till hans bädd för att ge tröst som när han ännu var barn, men hade inte längre någon makt över hans drömmar. Samma morgon han skulle återvända till borgen och krigarlivet fann hon honom död. Han hade hängt sig i takbjälken i uthuset.

Den dagen slutade hon be till gudarna. De hade fört hennes son hem, som hon bett dem, men hon hade glömt att be för hans sinne, och gudarna hade bara lyssnat till hennes ord, inte till hennes hjärta. Hon visste att deras makt var oändlig, och hon vågade inte mer söka påverka dem. Hon slöt sig alltmer inom sig själv, talade sällan till andra än barn och barnbarn. Hon väntade på nästa slag, som en hund, vars herre tar ut sitt dåliga humör på den, kuvad, bitter.

Äldste sonens hustru dog i barnsäng, när hon födde det sjätte barnet. Barnet följde henne i graven, och den gamla var tacksam för det. Ett liv hade skonats, hon såg det så, en själ skulle slippa den smärta och sorg livet innebar. Hon blev i både fars och mors ställe för barnbarnen, fem små stackare, som bara hade henne, och en far som dök upp någon gång i månaden, när han fick orlov ur tjänsten. Han var ännu arg och stark, talade om de rykten som viskades i staden. Man hoppades på nordmännen. De skulle inte låta Torgeir Kare ligga ohämnad, de skulle återta sin stad och sitt jarladöme. Jarl Sigurd, sade sonen, och hans ögon glittrade.

- Då du, mor, då slänger jag min tabard, tar mina vapen och lämnar jarlens här. Inte slåss jag för förrädaren Stormfare mot min fars ätt. När nordmännen återtar Aralond slåss jag på deras sida, det lovar jag dig och min fars minne.

Hon svarade inte, ville inte säga att det kvittade henne lika på vems sida han slogs. Hon hade kommit att hata allt vad vapen, soldater och krig hette. Om nordmännen kom åter skulle de ta staden med våld, Stormfare skulle inte ge sig frivilligt. Och våld betydde död, och de döda var alltid vanligt, fattigt folk, som intet ont gjort och som intet hade att vinna. Hon hade så många döda, så många som fallit för vapenmakt och ärelystnad, girighet och grymhet. Hon önskade intet mer krig över Aralond, men hon visste att det skulle komma.

Och det kom, som hon anat. En morgon i havating såg hon skepp komma seglande från havet, underliga silvervita fartyg, nordbornas välbekanta drakar. Hon föste barnen inomhus, lade tvärslån för dörren, låste fönsterluckorna. De hörde stridsbullret från kampen vid porten, klingandet av svärd mot svärd, soldater som skrek, i segeryra, dödsångest, smärta. De hörde striderna dra uppåt staden, hon förstod att den skulle falla i erövrarnas händer.

Nästa morgon kom budet, prins Edarin hade med sin här erövrat staden och borgen, jarl Stormfare hade dött för egen hand. Aralond var åter fritt, sade man. Men friheten hade sitt pris, i många av staden hus, liksom i fiskarstugorna utanför murarna, sörjde man sina döda. Också till henne kom det bud hon väntat och fruktat. Hennes son hade, liksom många av de tvångsvärvade, lytt sitt hjärtas röst och gått över till prinsens här. Han hade stupat vid porten på Tempelholmen, rusig av lycka över att få slåss på den rätta sidan. Han var i Valhall, sade man henne, men orden hade ingen betydelse. Hennes älskade son var borta, de fem små var utan skydd och försvar. Hon själv hade fått det slag hon väntat på.

Soldater marscherade fram och åter på gatorna, unga män och kvinnor lät sig villigt värvas till prinsens här. Hon var tacksam att hennes ende levande son var bunden till fisket, han skulle kanske tas ifrån henne genom storm och oväder, men inget svärd och ingen pil skulle ända hans liv. Han skulle snart gifta sig, hon skulle få fler barnbarn. Hon hade sina älskade döttrar, deras makar och barn hade fått leva, hon hade ännu något att hoppas på, att glädjas åt. Hon sålde dagligen sin fisk på torget, lämnade de yngre barnen i äldsta flickans vård, och hatade soldaterna, våldet, kriget. Man pratade om henne i staden, sade att hon nog blivit litet galen, men sonen och döttrarna tog henne i försvar. Inte galen, sade de, bara hårt drabbad av sorgen. Hon brydde sig inte mycket, folk fick tro vad de ville. De små var hennes liv nu, hon skulle ta väl hand om dem alla, barn och barnbarn, skydda dem från våldet, hålla dem till fiske och handel, aldrig mer förlora en älskad till kriget.

Nu satt hon i spiselvrån och såg på lekarna. Den äldste av gossarna, en sjuårig kavat liten pys, så lik sin far att hon nästan trodde sig ha fått älsklingssonen åter, satt och snidade något av ett stycke drivved. Hon såg vad det var. Ett leksakssvärd, klumpigt och oformligt, men ett svärd. Hon hörde hans röst, barnaklar och ljus:

- När jag blir stor skall jag bli soldat som far. Jag skall slåss för prinsen, och rida i strid tillsammans med jarl Sigurd.

Den gamla reste sig häftigt, gick fram till barnet och ryckte träsvärdet ur hans hand. Hon skulle just kasta det i elden, när hon såg ner på pojken, rakt in i hans frågande, ledsna ögon, som sade att han inte förstod varför farmor blivit så arg.

Tyst gav hon honom leksaken åter, sade intet, gick med tunga steg tillbaka till sin pall, satte sig. Barnen såg frågande på henne en stund, sedan fortsatte de sina lekar. Hon såg in i elden, såg sitt liv, mindes och förstod. Hon skulle inte kunna skydda dem hon hade kvar, våld och krig skulle dräpa hennes kära en efter en. Det var inte slut på ofärden över Aralond, på det besinningslösa dödandet. Döttrar och son, svärsöner, sonhustru, barnbarn, hon skulle se fler döda. Hon skulle höra döttrarna sörja make och barn, se de yngsta dra på sig ringbrynja och gå ut i kriget. Så länge hon ännu hade en älskad kvar i livet skulle slagen fortsätta falla, hon kunde inget göra för att hejda dem. Hon bet ihop om skriket som ville tränga över hennes läppar, och tvingade tillbaka tårarna. Hon skulle inte gråta mer, bara låta livet ha sin gång, låta gudarnas vilja ske.