En tanke

De hade stampat ek länge nu. Timmar hade blivit till dagar och för Arnur Kem kändes det som år. Randersmarkare, som han nu var, känner sig hemma i sadeln, men på ett skepp är de långt hemifrån.

- Sannerligen, tänkte Arnur. Sannerligen är jag långt hemifrån. Vad gör jag egentligen sjösjuk, här i yttersta södern på ett främmande folks skepp.

Arnur tittade på sin vapenbroder Jorund Morgongåva. De hade följts åt i över ett år. Och den nye stridskamraten hade fört honom till Wenheims skogar, över Naroniens slätter, Aralanthas berg och nu över den stora sjön i söder.

Det var tidigt på året och tidigt på dagen. Ispiskande regn strilade ned och Jorund frös. Till skillnad från Arnur Kem trivdes han till sjöss. En gång i sin ungdom hade han seglat med nordbor. Deras skepp var låga och smäckra. Men detta fartyg var nytt för Jorund. Han hade aldrig tidigare seglat på ett alvskepp. Det var mycket större och högre än nordbornas drakar, men ändå kändes det lättare och snabbare.

Jorund tittade på Arnur och skrattade. Arnur strök bort regnet ur skägget och blängde ilsket tillbaka.

- Vad är det för något som är så roligt?

- Inget och allt. Jag menar, tänk - en av kung Vidars tappra ryttare står och fryser på ett av alvernas skepp utanför Aralonds kust. Nornornas trådar har varit allt annat än raka för dig min vän. Först Njarkas fängelsehålor, sedan din flykt...

-...å därefter den bittra striden i Källflödesskogen mot vättarna. Det var nära den gången, nära att jag kom till Valhall.

- Vid Lokes skägg. Du drack som om du var i Valhall när vi firade segern på rådslaget i Borgevid. Morgonen efter var du drängfull när du drillade junkrarna.

- Var jag inte alls, du överdriver.

- Kanppast. Den gången kunde du ha dräpt Mornam med bara andedräkten.

- Prat.

- En vätte doftar bättre än vad du gjorde då.

- Prat.

- En vätte har vackare färg i ansiktet än vad du har nu.

- Prat.

- Trivs du inte till sjöss? Njut av sältan Arnur. Snart är havet ett minne blott för dig, precis som mörkret i Njarka. Då trodde du aldrig att du skulle komma därifrån, och nu är du så långt ifrån fängelsehålorna i norr som man kan komma. Jag undrar var Nornorna slutar din tråd Arnur.

- Inte blir det i Aralond. Jag ska bringa Mornam på fall.

- Men sen då Arnur? Kommer du att hitta en flicka med gods och gård? En flicka, lagom mullig, som kan föda nästa generation suputar av ätten Kem.

Arnur muttrade och rodnande trängde undan grönfärgen i ansiktet.

- Nog vill du ha unga och raska söner.

- Sköt du ditt. Räcker det inte med att en av oss är tossigt tokkär. Du ska ju gifta dig med den där Embla.

Jorund tittade ut över det gråa och kalla havet. Blicken var drömsk och bortom massan av fartyg som seglade i flottan. Så vände han sig tvärt från relingen och tittade på Arnur.

- Vad är meningen med oss?

- Tja...

- Inte är det väl bara att vi ska döda och dödas?

- Njaa...

- Det måste finnas något mer. Själv drömmer jag om en familj jag aldrig hade och ett faders namn som jag aldrig fick. Är det meningen med alla dessa år och strider, från Njarka till Aralond? Är det meningen att allt detta ska grundläggas för mina söner och döttrar. Är det den höges avsikt med mitt enkla liv?

Så försvann Jorund återigen ut på drömmarnas hav. Arnur stod tyst kvar på midskepp. Ur ränseln tog Arnur fram en flaska kronmjöd, den enda boten han hade mot sjösjukan. Med ett lågt plopp lämnade korken flaskan och Arnur fyllde sitt horn. Han räckte det till Jorund och fyllde sedan sitt andra horn. Jorund och Arnurs blickar möttes när hornen höjdes.

- För Aralond, Jorund.

- För livet, Arnur.