En yolsaga - från Meldar i Odins år 630

Nattkölden hade varit hård. Isen gnistrade från träden och grenarna var tyngda av nyfallen snö. Månen hade vandrat nästan hela sin bana. Morgonrodnadens sol kunde skymtas i fjärran. Natten andades sin sista frid innan kylans täcke sakta skulle vikas undan av den svagt värmande solen.

Det knastrade för varje steg han tog. Vägen var väl upptrampad, han behövde inte plöja sin väg fram i natten. Det var dock halt, och varje gång sulan skulle få fäste på vägen slank foten en tum eller så.

Han svepte manteln tätt omkring sig, som för att skydda den lilla värme han fortfarande bar i sin trötta kropp. Manteln, liksom hans övriga kläder, var revad och smutsig. Snittet tydde på att de en gång hade varit granna kläder, men det var för länge sedan. Han stannade upp i natten. Lyssnade, och spejade oroligt framåt. Han visste att han snart skulle vara framme. Bakom krönet skulle han finna slottet och en del av hären lugnt sovande. Han hade besökt Meldars friherre många gånger, men det var tiden före, innan oredans tidevarv tagit sin början.

Han skyndade nu uppför den sista backen, han halkade och var nära att falla flera gånger, men han slog inte av på takten. Samtidigt som Sols första stråle träffade slottet kom han upp på krönet. Där låg slottet, omgiven av hundratalet tält i brokiga färger. Rök från värmande eldar steg upp från tälten och från slottet. Fortfarande sov alla lugnt. Det skulle dröja något halvt glas eller så innan hären och slottet skulle vakna till liv för att fira midvinter. Han fingrade på på tygstycket som han hållit hårt i handen hela tiden. Han kände det kalla silvret sticka sin kyla genom det tunna tyget. Det stack i hans hjärta. Snart skulle hans tid som väktare vara över. Han hade fullgjort sitt uppdrag väl. Hans herre skulle ha varit stolt över honom om han hade vetat. Mannen drog tankfullt sin hand genom det rimfrostade skägget.

Det hade gått fyra långa år sedan de för alltid hade skiljts åt. Han hade vaknat av ett väldigt larm på borggården och skyndat till sin herres gemak. Där stod hans herre och rustade sig. En upphetsad riddare kom samtidigt in och skrek något om att den yttre muren var förlorad - en kall blick från hans herre hade fått tyst på den hysteriske kämpen. Sedan hade hans herre spänt fast halskyddet och tagit svärdet från väpnare. Hans herre hade sorgset sett på honom:

- Du har tjänat mig väl, liksom du tjänade min fader. Jag hoppas att du får tjäna min son, men jag är rädd för att han redan är död.

- Vad har hänt, hade han frågat oroligt den morgonen för så länge sedan.

- Lokes nattsvarta förräderi har spritt sig till kungarnas land. Vi vann kriget, men förlorade freden. Jag kommer att falla idag, liksom min stad. Det har Freja sagt mig. Hon har bjudit mig till Folkvang och jag kommer snart att resa dit.

- Men, herre...

- Tyst nu. Tiden är knapp. Hans herre hade dragit av sig handsken. Silvret blänkte till när han drog av ringen. Du har ett uppdrag kvar innan din tjänst hos mig är över. Förvalta denna ring väl. Om min son överlever och blir ny herre - ge den till honom. Om han faller, eller om han inte anses värdig, ge ringen till den som konungen av Nars ätt utser till herre eller fru över Chelmar. Den får inte hamna i den där förrädaren Otterbergs händer. Lova mig det, Arin.

Han hade haft ögonen fulla av tårar när hans älskade herre tryckte ringen i hans hand.

Det brände till på kinden. En tår hade frusit till is. Mannen bet ihop och började kana nedför slänten - mot lägret och de första vaktposterna. Han ramlade flera gånger och snön yrde om honom.

Sedan den höstdagen då hans herre föll och allt han trott på gått under hade han levt på flykt. Han hade gömt sig i en källare i staden den första veckan. Sedan hade han tagit sin tillflykt till en avlägsen släkting i Tunmar. Där hade han förstått vidden av förräderiet. Konungen var död, och nästan hela riket var förlorat.

Sedan hade en kringflackande tid tagit sin början. Han hade vandrat runt i Chelmar, och levt på allmosor och släktingar. Han hade väntat på den dag då en ny jarl av Chelmar, utsedd av Nars ätt skulle komma tillbaka. Tiden gick. Kriget kom att föras allt längre bort, i Feodras och i Aralond.

Hans tro att Nars ätt en dag skulle komma tillbaka till tronen hade försvunnit. Han hade nästan gett upp allt hopp när han i början av sommaren fick höra att en prins av Nars ätt, den unge Edarin, utsett en jarl av Chelmar. Han hade länge hört historierna om den unga friherrinnan av Verdfeldt och hennes hängivna kamp för tro och rätt, och förstod att prinsen hade gjort ett vist val. Den sommaren tänkte han leta upp jarl Dana, men han fick snart höra att Mornams nye jarl, Peder Oxblod, var på krigsfot.

Av fruktan för att jarl Dana skulle falla valde han att vänta. Hösten hade kommit och Peder Oxblod hade inte kunnat besegra Chelmars nya jarl. Tiden var mogen, ett uppdrag skulle slutföras.

- Halt, vem där. De två vaktposterna sänkte spjuten mot honom. Han såg att de bar Noldrias rutor på bröstet - de måste vara överlevande från den grymma drabbningen uppe i Stanger. Han stannade upp och höjde handen i en fredlig hälsning.

- Jag vill träffa en riddare, för jag har avgivit ett löfte.

Vakterna tittade frågande på varandra. Sedan nickade den äldre av de två:

- Hämtar du riddar Vinterstjärna, jag såg att han var uppe.

Den yngre vakten vände på klackarna med en smäll och försvann in mot lägret. Han kände hur tröttheten kom vällande upp inifrån. Snart var uppdraget över. Han kramade ringen hårt, knogarna vitnade. Han kände silvrets längtan efter sin rättmätige ägare, en ägare av ädelt blod - själv var han bara av folket. Snart, viskade han, snart. Efter en väntan på fyra långa år verkade de ögonblicken i väntan på riddaren vara en evighet. När en väderbiten kämpe med skägg och långt hår kom vandrande i sällskap med den yngre vakten kom det som en lättnad för honom.

- Vad vill du gamle man, frågade riddaren med myndig stämma.

- Jag fick ett uppdrag för länge sedan och jag är här för att slutföra det. Svär ni vid Freja, som var min herres främsta beskyddare, att överlämna det som jag ger er till jarlen av Chelmar.

- Jag svär, vad är det?

- Detta, svarade mannen och överräckte tygstycket.

Han tittade upp mot den nyss vaknade sol och sade:

- Må alla gudar vara mina vittnen på att mitt löfte är uppfyllt och att min herre kan vara nöjd.

Joel Vinterstjärna stod länge och såg förundrat på den gamle mannen som sakta vandrade bortåt i gryningen. Medan han stod och såg den böjda gestalten försvinna i fjärran fingrade han nyfiket på tygstycket. Han kunde inte känna vad det var, det kändes bara kallt. Så vände han sig om och gick in mot borgen för att uppsöka jarl Dana av Chelmar.

Han fann henne i den stora salen där hon satt tillsammans med den sjuklige friherren av Meldar och intog morgonmål.

- Ers nåd, jag har något till er.

- Vad är det Vinterstjärna?

- En gammal man gav mig det, han sade aldrig sitt namn, men att han genom att ni fick det fullgjort ett uppdrag.

Vinterstjärna drog fram tygstycket och räckte fram det till Dana av Verdfeldt. Jarlen vecklade försiktigt upp tygstycket och plötsligt flämtade hon till. Utan att säga ett ord trädde hon ringen på fingret, och genast kände hon en behaglig värme välla upp från hennes hjärta.

- Chelmars örn - given av Stigfinn, viskade friherren av Meldar.

- Ja, det är Chelmars örn, nickade jarlen sakta, Chelmars örn som återvänt till sitt bo.