Ett domslut

Hon var dödligt trött. I fyra dygn i sträck, utan nattligt läger, hade hon fört sina ryttare. På nätterna hade de ridit, i gryningen hade de anfallit och på eftermiddagarna hade de vilat någon timme. Tre större sammandrabbningar med jarl Otterbergs styrkor hade slutat i tre segrar.

Av de sex tjogen ryttare som hon fört från lägret utanför Jalum återvände fem och ett halvt. Fiendens förluster hade varit långt större. Trots att hon var så trött att tröttheten värkte i hennes kropp kände hon sig upplivad. Sunnifagn hade börjat bra. Buden från söder gav hopp och Otterberg saknade som vanligt modet att leda sina knektar väl. Istället hade han börjat att ta till fega knep; gårdsbränningar där det misstänktes att innehavaren stödde prinsens parti. Som en följd av det kunde man skåda brandrök lite varstans i Chelmar.

Dana av Verdfeldt, det fria Aralanthas första härförare, blev mörk i synen av blotta tanken. Tänk, Mornams anhang betedde sig mer och mer som furstarna i Naronien. Hon kunde nu förstå hur det måste ha varit vid tiden för utvandringen, då Lokes gift spred sig i människornas sinnen. Men till skillnad från för 600 år sedan skulle Nars parti vinna. Hellre skulle hon dö än att lämna Chelmars älskade jordar.

Lägret bestod av en skara brokiga tält i en dalgång en dagsmarch öster om Jalum. Stolta herremanspaviljonger vilade tillsammans med enkla vindskydd i segelduk. Här var härförarinnans hela här. Fyra fänikor, ja inte var det mycket till här. Men det var allt hon kunde förfoga över. Resten av styrkorna behövdes vid Meldar, Frandill, Jalum och så med prinsen i söder. Hon hade hört att han var sårad, men vid liv. Hon hade också hört att man satt säkert i jarladömet, men fortfarande var för svaga för en uppmarsch. Tills dess fick hon allt hålla ut med vad hon hade.

Ryttarstyrkan red sakta in i lägret. Kämpe efter kämpe bröt leden för att söka sig till sitt nattläger. När Dana av Verdfeldt nådde till sitt tält stod faneförare Joar Hendersson där och väntade på henne.

- Vad nytt, Joar?

- Ers nåd, vi har fyra fångar. Vi tog dem vid Önäsets by, en dagsmarsch söröver.

Önäset, tänkte Dana, det var nästan hemma hos henne.

- Nå... Är det riddare eller vanliga män. Du vet vad vi brukar göra med dem. Lösen för riddarna och edlig försäkran från knektarna.

Dana var trött och längtade till sin fäll, bara den inte låg i blötmarker bland grodor som i höstas. Men Joar stod kvar.

- Vad är det, röt den nu irriterade Dana.

- Jo, de brände hela byn. De dräpte, mördade och våldtog, män, kvinnor och barn.

Dana blev vit i ansikte.

- Varför...

Hon frågade, fastän hon visste svaret.

- De hade hört att våra ryttare fått havre därifrån.

- Kalla hit allt manskap och för hit fångarna.

Dana gick in i tältet och drack vin tills färgerna återvände på kinderna. Åh, vad hon hatade detta krig. Åh, vad hon längtade efter fred och ro, ett liv som vanligt hemma i Verdfeldt. Men innerst inne visste hon att det aldrig skulle bli som vanligt.

Utanför tältet hörde hon larmet när nästan 500 ärrade kämpar från Chelmars alla dalar ställde upp. Hon tittade på gudastatyn. Det var Odin, den enögde vise.

- Ge mig styrka, mumlade hon, innan hon hällde återstoden av vinet över den höges hjässa. Träet sög åt sig drycken, den höge hade gett sitt godkännande. Hon sträckte på sin röda tunika och stegade ut. Där var hären uppställd i fyrkant. I fyrkantens mitt stod fyra trasiga män. Hon skådade dem i ögonen. Den förste, en riddare, mötte henne med hat. Den andre, en rotemästare, mötte henne med trots. Den tredje, en knekt, mötte henne med likgiltighet. Den fjärde, en pojke förklädd till knekt, mötte inte hennes blick. Han stirrade ned i marken och grät tyst.

- Faneförare Hendersson, läs upp anklagelserna.

Hendersson stegade fram och drog upp en pergamentsrulle. Han rullade ut pappret långsamt. Sedan tog han till orda:

- Riddar Beren av Wendetun anklagas för att ha beordrat skövlandet av Önäsets by, och mord på vapenlösa män, och oskyldiga kvinnor och barn. Han anklagas vidare för högförräderi mot kung Gladoron av Aralantha och avfällandet från den rätta tron.

- Vad har du att svara, riddar Beren?

Med karsk blick mötte han Danas. Med trots i rösten svarade han:

- En anklagelse från de anhang som förrått aralanthierna till randersmarkare, nordbor och naronier har inte laga giltighet.

- Må så vara att det är så du tror det går till. Men detta är det Aralantha som står under riksföreståndare Edarins, prins av Nars ätt, domvärjo. Jag är hans ställföreträdare och jag dömer här. Något mer att tillägga, herr riddare?

- Inte mer än att bondkärringarna njöt av att få riktiga karlar för en gångs skull.

Två av de tre andra fnissade åt sin ledare. Dana tvingade sig till lugn. Med isande kyla mötte hon riddarens blick och hans skratt tystnade.

- Jag finner dig, riddar Beren av Wendetun, skyldig till alla anklagelser. Du döms till döden. Då du är en ärelös hund som bara kan dö en gång ska det ske genom rep runt din nacke.

Dödsdomarna mot rotemästaren och knekten avhandlades lika fort. Ingen hade något att säga till sitt försvar när Joar Hendersson läste upp anklagelserna. De dömdes för förräderi och dråp. Döden skulle de möta genom hängning.

När Joar Hendersson kom till den fjärde anklagade orkade pojken inte lyfta på huvudet.

- Nå, vad har du att säga till ditt försvar, frågade Dana.

- Jag...ville inte...min far... tvingade... ut i krig...ville inte... slåss...jag...första strid...kunde inte...skäms...vill dö...skulle ha gjort nåt...önskar...vågat...

Dana avbröt pojkens berättelse genom att ta några steg framåt och lyfta på pojkens huvud. Unga, vettskrämda, blå ögon mötte friherrinnans sammanbitna ansikte.

- Jag finner dig oskyldig till dråp och våldtäkt, men skyldig till högförräderi mot din konung. Men med tanke på din ånger benåder jag dig. Du får lämna lägret som fri man - mot edlig försäkran att aldrig mer resa vapen mot Nars ätt eller ättens anhängare.

Pojken föll på knä, av tacksamhet och gråtattacker. Dana tittade på Joar. Halsen snörpte ihop sig när hon viskade: verkställ domarna. Sedan vände hon sig om. Åh, vad hon längtade hem till Verdfeldt, åh vad hon hatade detta krig.