Friherre Ormklyves återkomst

"Jag är Torvald Gunnarsson, av landriddarätten Askesol från Aralantah." sade han. "Med Er tillåtelse eskorterar jag Er gärna till friheten hemma i Aralantha," sade Torvald artigt. "Jag har förberett passersedlar, lämpliga förklädnader, samt hästar och annat nödvändigt. Själv arbetar jag direkt för hennes höghets hov. Färden kommer att bli obekväm, men förhållandevis säker."

Ormklyve fick intrycket av att denne oväntade besökare genomfört sådana här företag tidigare, och det var inte i fruktan av att flykten skulle misslyckas som gjorde att han sade:

"Nej, även om ni tjänar Drottning Svava kan jag ej lyda hennes kallelse, hon har löst mig från sin tjänst och mina plikter ligger här i norr. Jag sitter här då min fru och mina barn hålls som gisslan av den så kallade Fursten av Nemevid. Så länge de är i hans våld kan jag ej fly denna cell."

"Då torde det inte vara något problem, då de väntar på dig här utanför" sade då Torvald.

En stor tyngd lyftes från Ormklyves skuldror och han sade "I så fall, låt dem inte vänta länge!" varefter han ställde sig upp, borstade av lite damm och rätade på kläderna.

Torvald plockade fram ännu en naronsk uniform, och bad Ormklyve sätta på sig den. Därefter räckte han Ormklyve sin egen hjälm, som dolde det mesta av ansiktet, och sade:

"Vänligen följ mig. Gå obesvärat, som om Ni hörde hemma här. Om vi möter någon frågvis officer, så låt mig sköta vår talan. Mitt namn är Geir Arnursson, om någon skulle fråga."

"Jag styrde denna stad, så vem här hemma här mest?" sa då Ormklyve med ett leende, som snabbt bleknade, och fortsatte sedan "Det är inget problem, kapten Geir."

Efter en lång och mycket krokig promenad genom korridorer och tunnlar, stod de båda plötsligt nere vid stallet utan att ha mött en enda väktare. Torvald plockade fram sadelväskor och proviantpåsar, och visade Ormklyve vilka hästar de skulle nyttja. Efter en kort ritt passerade de slottsportarna. Torvald nickade åt en ensam väktare, som demonstrativt tittade bort, som om de båda ryttarna inte ens fanns där.

När vakten var utom hörhåll kommenterade Ormklyve: "Kapten Geir verkar vara väl förberedd."

"Guld öppnar många dörrar," svarade utan att höja rösten Torvald. "Att stjäla en hög officers identitet likaså."

"Tyckte väl att namnet Geir Arnursson var bekant. Var finns den officeren nu?" undrade Ormklyve.

"I ett kärr, där han kommer vakna upp med en särdeles huvudvärk imorgon," sade Torvald kort. "Det är därför vi kommer att få hålla mycket hög takt, under vår ritt söderut."

"Jag har intet ont hört om kapten Arnursson tidigare, så jag tror inte han var en ond man. Det är synd att sådant var nödvändigt." sa Ormklyve med en sorgsen ton "Jag antar att han inte var intresserad av att gå över till vår sida? Eller gav du honom ens den valmöjligheten?"

"Det var ett val han ej gjorde." Sa Torvald kort.

"Kan väl ej hjälpas." sa Ormklyve med ett lyft ögonbryn, då han uppfattat den dubbla betydelsen i svaret, men gjorde inget mer väsen av det. "Då, var är min fru och mina barn?"

"Ser du fångvagnen där i gränden? De väntar där framme." sa Torvald, men varnade sedan "Men håll dig i din roll, då man aldrig vet vem som ser på."

När de svängde in i gränden, och bakom ett portvalv mellan stenväggarna av vad som tidigare varit ett nerbränt hus i köpmännens kvarter, såg Ormklyve fångvagnen, i vars sits två gängliga vakter satt i naronska uniformer och rustningar. Dessa såg upp med en glädje i deras ögon som visade att de snart skulle vara i sin faders famn om han inte hindrade dem, så Ormklyve sade barskt "Givakt!" Och stannade hästen, samtidigt som han gjorde en traditionell naronsk honnör med handen framför axeln, istället för en "Nars Blod-salut" som aralantierborna soldater annars ofta gjorde, med bröstdunkning och rak arm.

Sigyn, som dolt sin skönhet under en hjälm och bulkig gambeson, och Jorger, som trots att han var endast sexton var större som sin syster och fyllde ut sin gambeson väl, behöll fattningen och gjorde genast samma hälsning medan de ställde sig upp i vagnen.

Ormklyve red förbi vagnen medan han nickade gillande till sina barn, och tittade in genom det lilla gallerförsedda fönstret på baksidan. Där såg han sin fru Gerda och deras dottersitta. Han satt av hästen och gick in i vagnen, där han kramade om både fru och barn, hyssjanden dem tröstande medan glädjetårarna föll. "Bästa födelsedagspresenten någonsin" hulkade Senna fram.

"Är det redan din födelsedag? Tiden går snabbt, och nu är du redan åtta år!" sade Ormklyve med både glädje och gråt i halsen.

"Fyllde år för två dagar sedan, så du är sen, far!" sa Senna skämtsamt med gråten i halsen.

"Ni får fortsätta senare tror jag, då vi har lång sträcka att tillryggalägga innan vi kan vara lugna." sa Torvald bakom dem medan han lutade sig in i vagnen. "Vi tar vagnen ut ur staden, men sedan är det dags att sitta på hästryggen långt framöver.

De red därefter genom staden, eskorterande fångvagnen ut genom stadsportarna, vilket gick lika smidigt som tidigare då inget larm ljudit ännu. Därefter red de resten av dagen och en god bit in på natten. På natten sov de i vagnen, och åt kalla soldatransoner, innan de på morgonen sadlade om de fyra hästarna framför vagnen till att rida på, med en häst som packhäst då Senna red med sin far.

Andra natten slog de läger i ett otillgängligt skogsparti, där de lagade mat över öppen eld under de gulnande löven då hösten var på intåg, och förberedde sig att sova direkt på marken. Torvald tvättade färgen ur skägget och kammade rufset ur håret. Ormklyve insåg att han sett den här mannen tidigare, och kunde inte låta bli att kommentera det. Torvald svarade:

"Jag verkade tidigare som kunskapare åt jarlen av Åtuna. Jag skickades på en rad uppdrag i de naronska länderna, under falskt namn. För några somrar sedan lyckades jag få arbete som kock vid prins Almars midsommarfirande. Det var där Ni såg mig. Jag ber om ursäkt för att jag inte var uppriktig mot Er då, men jag agerade under stränga order. Nu är jag glad att få tillfälle att gottgöra Er, och även delge Er mitt riktiga namn."

Ormklyve frågade: "Vad är er exakta uppgift vi hovet, sade Ni?"

"Jag inhämtar information," svarade Torvald kort. "Mitt arbetsområde är länderna norr om Aralantha."

"Men ni kommer från Åtuna?"

"Jo, det är riktigt, men jag har äntligen fått lämna jarlens tjänst. Vi är... oense, i de flesta frågor."

"Samlade ni information åt jarlen också?"

"Ja. I första hand var jag jarlens magiker, men även politisk rådgivare."

"Magiker? Ni är en man full av överraskningar. Var är er stav?"

"Här" sade Torvald och lade en hand på bröstet.

"Men, magiker säger ju upp både arvsrätt och titlar när ni går in i Gillet, och att vara Kunskapare inom politik och inte magi är intet på något sätt brukligt bland söderns magiker." sade Ormklyve fundersamt "Hur kommer sig att ni kunnat göra detta? Har inte Gillet lagt sig i era affärer? Kan knappast tro att de anser att ni utövar er magi på så sätt att deras 'Balans' ej störs."

"Ni behöver inte oroa er för att de skall hindra oss i vår flykt här, så den delen av mitt förflutna är ej något vi behöver tänka på just nu" sade Torvald. "Vi får nog tid senare att dryfta mer om detta, så låtom oss sova nu medan tid ännu är." Varefter Torvald lade sig ner och raskt somnade, varefter Ormklyve fann att göra detsamma.

Därefter följde som utlovat en mycket lång och mödosam ritt söderut. Färden gick genom glest befolkade trakter, allt för att förvilla eventuella förföljare. Torvald insisterade på att rida minst fjorton timmar per dygn, även genom stiglösa skogar och annan besvärlig terräng. Hästarna magrade och for illa, men varken Ormklyve eller hans barn klagade.

Någon tid och energi till samtal mellan färdkamraterna fanns sällan heller, de var ständigt hårt prövade av utmattning och sömnbrist, samt att Torvald inte ville svara på vad han gjorde under inbördeskriget. De korta samtal de hade som inte handlade om färden upplyste dock Ormklyve om vad som hänt de senaste tiden både i Aralantha och Naronien. Torvald svarade dock på frågan om hans inblandning i de senaste årens krig i Naronien, då han sade:

"Mest har jag varit på uppdrag, och inte själv kunnat välja mina strider, men jag kan i alla fall vara stolt över att jag fick dra vapen tillsammans med Chelmarriddarna vid slaget om Borgevid."

Ibland bytte de förklädnad på nytt, ibland köpte de proviant och havre på ensligt belägna gårdar. Då och då visade det sig att Torvald kände folket på platsen sedan tidigare.

"Jag har rest kors och tvärs genom Naroniens länder i åratal," sade Torvald i förbigående.

Även om det finns mer att berätta om deras strapatser, nådde de till sist efter tre veckors umbäranden Aralantha. Väl i säkerhet på sydsidan av gränsen, sade Torvald:

"Bäste färdkamrat, här skiljs våra vägar. Jag måste raskt vidare på ett brådskande ärende österut, för att inte försumma mina plikter, och jag antar att Ni fortsätter mot Aahren. Jag hoppas att vi får tillfälle att mötas igen, och då under mer bekväma och otvungna former. Far väl, Friherre Ormklyve."

"Söderut går min färd just nu, då jag tror det är dags att sätta Senna i skolning i Lisya, där hon kommer att vara säker. Men sedan tror jag att det blir färd norröver igen, för att förenas med prins Almar, ty jag tror att han behöver mig. Och om mina äldre barn vill ta del i kampen kommer de göra mig stolt, även om jag tycker de bör gå som väpnare först." sade Ormklyve med en snegling mot Sigyn och Jorger. " Så far väl, och på återseende, då jag har förtröstan på att vi ses igen i kampen för Naroniens frihet!" Sade Ormklyve, varefter han gjorde en salut och utstötte "Nars blod!"