Hur vattnet går på våren

Vintern hade äntligen släppt sitt tag och släppt in våren till den lilla dalgången där Rouva tillsammans med Tara och Myrra hade bott sedan skaretid. Stjärtmesarna sjöng ikapp i pilbuskarna utmed bäckfåran. Isen i häcken var horta och vattnet forsade högt över vadstenarna. Det var en av dagafolkets dalar; den som var längst ner på berget. Inte for att Daga ägde sitt berg, utan for att de var de som bodde där.

Det var inte längre säkert i Björkskogen, speciellt inte för småbarn, så Rouva och Tara hade under midvinter bett Thili om lov att resa till Dagaberget. Efter en hård vandring hade de hittat Thilis stam och blivit välkomnade att bo med dem tills Rouvas barn var fött. Daga var inte olikt zaardras, utan de var ett praktiskt folk och det tog inte lång tid innan de två kvinnorna var insatta i det dagliga livet och hade fått egna sysslor att göra varje dag. För jägarkvinnorna var det naturligt att de hade blivit mycket jakt under våren. Rouva suckade lite där hon gick stödd på sin käpp. Det var ett tag sedan nu som hon hade varit tvungen att byta ut jakten med pilbåge mot de lugnare snarläggningarna i närheten av byn. Barnet kunde komma vilken dag som helst och hon hade inte sin vanliga ork i benen. Kroppen bar nu på en tung börda, tung men ack så kär. Hon klappade omedvetet sin mage medan hon letade efter ett ställe där hon kunde ta sig över bäcken någorlunda torrskodd.

- Nej du harpalten min, det här går inte, både räven och björnen har fått sina ungar. Är det inte dags för dig att komma ut snart du också?

En hård spark i mellangärdet svarade henne att hon fick vänta och se.

- Men jag når ju snart inte marken att lägga en snara ens, muttrade Rouva lugnt.

Hon hade egentligen ingen större brådska. Hon trivdes bra uppe i bergen hos Daga. Men snart skulle stammen hon bodde hos packa ihop sitt vinterviste och flytta högre upp i bergen. Och när det var tid så ville nog Rouva innerst inne hellre kunna vandra tillbaka till Björkskogen och de sina. Det var vandringstid hos Zaardras och nog kittlade rastlösheten även i Rouvas ben, trots att hon var gravid och hade svårt att gå då höften gjorde ont vid snart sagt varje steg.

Vid vårdagjämningen hade hon dansat och sjungit in våren tillsammans med dagafolket. De hade delat glädjen att vintern var slut och hade med stor ömhet bjudit in henne i sina traditioner. Det var dans och det var sagor. Rouva och Tara hade bidragit till festen med fina repor och hade delat med sig av zaardras traditioner kring vårfesten. De två hade sjungit zaardas vårvisa och berättat sagor från sitt folk. När midnattstimmen var nära hade hassayinen till och med erbjudit henne, så som Thili gjort vid midvinter, att via elden se hur hennes vänner mådde. De som var på väg mot Ormsnäs, och de modiga som tagit uppdraget att jaga ikapp prins Kei i hans färd mot Norrskenströskeln. Det var nästan 2 månader sedan Rouva såg in i elden. Då levde vännerna, men mycket hade hunnit hända sedan dess. Hon nynnade på växvisan medan hon gick vidare.

Så hittade Rouva äntligen ett lite smalare parti i bäcken. Om hon skulle över bäcken, och det skulle hon, så var det här bästa stället. Hon kunde inte lämna ovittjade fällor, så gjorde man inte. Och eftersom hon inte visste om hon skulle kunna ta sig ut i skogen igen innan barnet kom så måste snaran tas bort den här gången. Väntans tider var inte alltid så lätta. Hon tog ett djupt andetag och tog ett lite längre steg än vanligt för att komma över. Mitt i steget hörde hon som ett litet knäpp och kände hur något sprack i henne. I nästa sekund landade hon på andra sidan bäcken. Hon satte sig ner på en solvarm sten och vilade. Nog hade hon klarat sig torrskodd över, men det skulle hon inte vara länge. Hon kände hur något varmt och blött sakta spred sig ner utefter byxorna. Det var vattnet som gick.

- Så det är alltså dags nu.

Hon tittade ut i skogen mot snaran till. Hon var över bäcken nu, inte så långt kvar till fällan egentligen. Om hon skulle... Ett vasst hugg i magen avbröt hennes tankar. När smärtan stillat sig suckade hon och vände om. Sakta, ännu långsammare än innan började hon ta sig tillbaka mot byn. Vid jämna mellanrum fick hon ta en liten paus och vänta ut nästa värk. Det var svårt att stå still när det gjorde så ont, men att gå var det inte tal om. Så vid varje värk stannande hon till och försökte slappna av i kroppen så gott det nu gick.

Halvvägs tillbaka till byn möttes hon av Coinin. Rouva suckade av lättnad, och vinkade energiskt på henne samtidigt som hon ropade:

- Hjälp mig Coinin! Jag orkar inte gå ett steg till.

- Det är klart att du gör.

Coinin gick fram till Rouva och tog stöttande tag om hennes sida samtidigt som hon la en arm över sin ena axel.

- Stöd dig på mig så ska vi se om vi inte kan få dig ända fram och in i värmen. Vi har letat efter dig ända sedan hassayinen berättade att vattnet gått, och Tara har vid det här laget hunnit bädda och gjort klart för dig och din harpalt. Du ska se att det finns ett gott te och väntar på dig, det ska nog ta bort lite av smärtan också.

- Men snaran då?

- Det ordnat vi, den ska du inte tänka på nu, du ska ju föda nu!