I Chelmar till midsommar

Till

prins Edarin,
riksföreståndare för det fria Aralantha

**Ers höghet, min prins!**

Med detta bud sänder jag beskedet att staden Chelmar, med gudarnas hjälp, nu befriats från sitt vanstyre, och har återbördats till Nars ätt. Edra trogna i Tunmar har likväl kämpat tappert, och givit oss möjligheten att vinna Chelmar utan allt för stor mansspillan. Även Edra trogna i Meldar har väl hållit ut i striden, och hållt oss ryggen fri. Med deras hjälp och under Frejas beskydd intog Eder här staden den artonde i Sumri, och har sedan dess hållit den.

Våra förluster i staden Chelmar hölls låga. Nittio av Edra kämpar dricker nu Eder till i Folkvang och Valhall. Närmare tvåhundra sårades, varav ett femtiotal svårt.

På fiendens sida föll 150, och lika många sårades, enligt våra beräkningar. Åtta personer ur befälet tillfångatogs, varav en faneförare och ytterligare två riddare, tillika med 40 meniga soldater.

Att striderna i Meldar och Tunmar varit svårare för vår sida, har Ni troligen redan blivit underrättad om. Att Tunmars tillfälliga frihet kostat mycket i människoliv står tyvärr redan allt för klart. Ännu väntar vi bud från därifrån om hur många av de våra som stupat eller sårats.

I Meldar har striderna varit mer jämna, och det finns ingen risk att friherredömet faller i orätta händer. Vi väntar dock ännu bud från riddar Örnvinge och aldorianska frikåren, liksom från fröken Nerina Nordangård.

För friheten! Nars blod!

Eder trogna tjänare och härförarare

Dana Ruriksdotter
ställföreträdande jarl av Chelmar
friherre av Verdfeldt
rikets härförare
riddare av Aralantha
och Ers nåds vän

Sommarregnet föll tungt mot hennes ansikte, där hon stod på murkrönet och såg ut över staden i den tidiga morgontimmen. Regnet gjorde det svårt att se, och hon fick gång på gång stryka vattendropparna ur ansiktet. Där hon stod hade hon god utsikt över den stad hon nu styrde, det fria Chelmar. Äntligen var staden befriad från Mornams och Oxblods skräckvälde, äntligen tillhörde staden åter Nars ätt. Men vägen dit kantades med döda kämpar och blod från oskyldiga. Var deras seger verkligen värd priset?

De hade tågat mot Chelmar mot slutet av Sunnifang. Uppbrottet från vinterlägret i Meldar hade skett snabbt, och allas strävan hade varit en och densamma: befria Chelmar. Ta staden till varje pris, och håll den. Några mannar, under befäl av riddar Morgongåva, hade sänts att understödja resningen i Tunmar. Hon hade vetat att Tunmar åter skulle falla i fiendehand, men det var priset de fick betala för att kunna återerövra Chelmar. Ett högt pris, kunde man tycka. Orimligt högt? Hon visste inte.

Samtidigt skulle trupperna i Meldar, under ledning av landriddare Örnvinge, tillsammans med Aldorianska frikåren, hålla friherren av Hellon stången, och se till att ingen del av hans trupper kunde frigöras för att stödja Chelmar. Även det var riskabelt, relationen mellan Örnvinge och frikårens ledare Mangral Spelaren var skör, och det ville till att de kunde leda sina trupper i samförstånd. Dessutom byggde mycket av planen på att de tolkat friherre Gripenhufvuds taktik rätt, att i första hand hålla sitt eget friherredöme, även om det gick stick i stäv med hans herre Oxblods planer.

Och deras taktik hade lyckats. Med Mornams trupper engagerade i Tunmar, och friherrens av Hellon här upptagen i Meldar hade Chelmar fallit som en mogen frukt i deras händer. Chelmar var åter fritt.

Men kriget var långt ifrån slut. Buden från Tunmar talade om masslakt och blodiga, grymma avrättningar. I Tuve härskade ännu spindelhonan Nordenstierna-Grip, i Erdamaar plågades folket av fadermördaren Bolme. Och framför allt, ännu satt Morman på Nars tron i Aahren, och ännu splittrades landet av detta eviga, förbannade inbördeskrig. Och i Odels fanns jarl Meiron Solkulle. Skulle förhandlingarna med honom innebära det hon hoppades, andrum, fred för hennes sargade folk? Eller skulle det innebära nya strider, ett för alltid splittrar folk och Aralanthas undergång? Skulle den unga Nerina av Nordangård klara det svåra uppdraget, att föra förhandlingarna så att freden blev god för alla? Frågorna var många och tunga.

- Var hälsad, jarl Dana.

Dana avbröts i sina tankar av en välbekant röst, och vände sig om. Bakom henne stod Chelmars blotare, Frejasprästinnan Asgerd Vedersdotter. Lugn och säker som alltid, tänkte Dana och nickade mot prästinnan

- Var hälsad själv. Vad gör ni ute i detta oväder?

- Jag kunde fråga detsamma, om jag inte redan visste.

Vedersdotter gjorde en rörelse ut mot staden.

- Ni vill handla till folkets bästa.

Det var ett enkelt påstående, men för Chelmars jarl tog det formen av en fråga, en fråga som länge bränt och plågat henne.

- Nog vill jag, men det är långt från vilja till handling. Hitintills har jag inte tvivlat en dag, och jag borde knappast göra det nu, med Chelmar i våra händer och ett fredsavtal som väntar.

- Och ändå tvekar ni?

Dana teg. Hennes blick var fäst i fjärran, som om hon försökte överblicka hela den tid som förflutit sedan hon först ställde sig och sina trupper till prins Edarins förfogande. Hon höll blicken kvar, riktad mot väst, när hon äntligen talade.

- Det har varit ett långt krig, långt och hårt. Hela riket har sargats, Chelmar kanske svårast av alla. Folkvang och Valhall torde vara fyllda av de våra, liksom Hel av Mornamns anhang. Landet är åderlåtet, på kämpar, på säd, på liv. Mitt förnuft säger mig att fredavtalet är det bästa, för folket, för riket, för Nars sak. Men mitt hjärta är tungt, det säger mig att kriget inte slutar förrän varje kuppmakare och Mornamsanhängare ställts till svars för sitt förräderi. Ja, jag tvekar. Men jag ser ingen annan väg. Ni har aldrig hört till jasägarna och insmickrarna, Asgerd. Vad är er åsikt?

Vedersdotter vände, liksom tidigare Dana, blicken mot horisonten, men svarade inte. De stod tysta, sida vid sida, Chelmars jarl och dess blotare. Regnet föll fortfarande, och trots att det ännu var mitt i sommaren kändes vinden kylig. Under dem började staden sakta vakna till liv. Soldater marscherade förbi, för att avlösa dem som vakat under hundtimmarna, bagare öppnade sina bodar, och de sista nattrumlarna vinglade hemåt från någon av de många krogarna och glädjehusen.

- Ni gör rätt.

Vedersdotters röst bröt plötsligt tystnaden.

- Det finns ingen annan väg i dag än den ni går. Fredsavtalet med Solkulle vinner tid och kraft, och ert folk slipper plågas av krig och ofärd. Fredens väg kan vara både svårare och hårdare än krigets, för den som tvingas gå den mot sitt hjärtas röst, men ni gör rätt. Ni har Frejas välsignelse.

Blotaren lyfte sina händer och uttalade de gamla välkända orden för Frejas nåd. Orden föll lika tungt som regnet, och rann likt glödgat vin in i blod och hjärta.

Dana av Chelmar böjde sitt huvud för välsignelsen, och kände värmen slå emot sig. Hon rätade på ryggen, som hon blivit av med en tung börda, när hon vände sig mot Frejasprästinnan.

- Tack.

Hon kastade åter en blick mot väster, log litet, men stelnade plötsligt till och tog ett hårt tag om blotarens arm.

- Se! Något händer där borta.

Rösten var åter härförarens, riddaren. Borta var all tveksamhet, när Dana med snabba steg gick nedför trapporna. Blotaren följde henne.

- Vakt! Sänd en man till västra stadsporten. Jag vill ha omedelbart svar om vad som sker och vem som är på väg häråt.

Vakten förde hastigt handen till hälsning, och nickade. Han hann inte ge tydligare svar, innan jarl Dana fortsatte in i borgen. Hennes steg ekade i de morgontysta gångarna. Hon hejdade sina steg först vid dörren till sitt eget gemak. Vaktposten vid hennes dörr stramade upp,och lade höger hand över bröstet.

- Nars blod, härförare.

- Torleifsson. Se till att väcka riddar Einarsson och riddar Hendersson. Be dem sammankalla sina närmaste underbefäl, och sedan infinna sig i rådssalen.

- Ja, ers nåd. Torleifsson halvsprang bort mot riddarnas gemak.

Jarlen vände sig mot blotaren.

- Något säger mig att vi bör sammankalla rådet.

Vedersdotter nickade.

- Jag tror ni har rätt.

- Bra. Det blir er sak att ordna. Jag vill ha alla samlade i rådssalen omedelbart.

Rådssalen var kylig. Den hastigt tända elden och de många ljusen förmådde inte tränga igenom fukten i väggarna. Hendersson rös till när han klev in genom dörren, tätt följd av första rotemästare Vendesdotter och skrivaren Rika.

- Vad har hänt?

Hans röst var hes av brist på sömn.

- Vi väntar till alla är här.

Dana hade inte ens tagit sig tid att ta av den våta manteln, men hon kände trots det inget av kylan i salen. Något sade henne att de var på väg mot ytterligare ett avgörande steg i kriget.

Rådssalen fylldes snabbt. Befäl och rådsmedlemmar slog sig tysta ned kring borden. På platsen närmast jarlen satt en man, som såg ut att vara närmare de sjuttio, trots att han enligt uppgift hade långt kvar till fyrtio. Hans händer darrade, men blicken var klar och lugn. Det var Hader Ogilsson Otterberg, bror till den Mornams förre jarl, Ogil Otterberg. Han hade vid kuppen skyddat prins Edarins liv, och därefter hållits fängslad, först av sin bror, och efter dennes snöpliga avrättning, av Oxblod. Efter Chelmars fritagande hade han fått en plats i det nybildade rådet.

På jarlens andra sida satt blotaren. Liksom jarl Dana var hon ännu drypande våt av regnet. Inte ett ord yttrades, en spänd väntan fyllde rummet. Så hördes snabba steg utanför dörren, innan den slogs upp av vaktposten.

- Ers nåd! Herr Irrfärdur, riddare av Wenheim, önskar företräde.

Jarl Dana reste sig.

- Säg herr Irrfärdur att han är välkommen till Chelmar och till Chelmars råd.

Till

prins Edarin,
riksföreståndare för det fria Aralantha

**Ers höghet, min prins!**

Med Frejas nåd kan jag nu sända Eder ytterligare ett bud om seger. Endast åtta dagar efter att jag avsände mitt förra bud kom beskedet att Oxblod, med femtusen man, var på väg mot staden Chelmar. Den trettionde i Tystetid inleddes en belägring, som dock snart övergick i ett kraftfull anfall mot stadens murar. Våra trupper, som var väl förberedda, tack vare ett bud från den wenheimske riddaren Irrfärdur, kunde dock slå tillbaka anfallet utan större svårigheter. Oxblod tvingades retirera, men lämnade efter sig ett sargat och skövlat land. Enligt våra spejare har hans här begivit sig mot Oxsala.

Våra förluster vid Oxblods stormningsförsök blev, tack vare förvarningen, inte allt för stora. Trehundrafemtio tappra stupade, och dryga tvåhundra sårades svårt. Ytterligare många, däribland riddar Einarsson, sårades lindrigt.

Oxblods förluster blev mångdubbelt större, med närmare femhundra stupade, och minst lika många sårade, enligt våra beräkningar. Dock är hans styrkor stora nog att orsaka stora problem för friherredömena i söder. Torskåren har fått order att åderlåta Oxblods här med snabba anfall. Större styrkor har Chelmar inte möjlighet att undvara.

Dock litar vi till Oxsalas och Eidensjös försvar, att inget av friherredömena faller i Oxblods händer.

För friheten! Nars blod!

Eder trogna tjänare och härförarare

Dana Ruriksdotter
ställdöreträdande jarl av Chelmar
friherre av Verdfeldt
rikets härförare
riddare av Aralantha
och Ers nåds vän