Katastrofen vid Hovaskulle

Tionde i förstesådd. Hären var utmattad men stridshungrig. Jarlen av Odels hade under reträtten bränt marken han givit upp och lämnat så lite som möjligt åt oss. Furageringen blev ett allt svårare problem. Kung Vidar beslutade kvällen innan att inom den snaraste framtiden få till stånd en drabbning medan männen fortfarande orkade slåss.

Jarlen av Odels har sitt huvudläger söder om byn Hovaskulle. För att nå dit måste byn stormas. Dels var byn nyckeln till ett angrepp mot huvudlägret, dels fanns det vatten att tillgå där. Medan konungen samlade ihop sitt folk gav han mig order att rida till förtrupperna, två fanor under riddaren Garbein Hugleiksson. När riddaren fick mina order muttrade han något, tittade på mig och frågade:

- Vet kungen om hur många det är i den där byn.

Sanningsenligt svarade jag:

- Nej, men byn måste tas. Det är kungens vilja.

- Friherren Öska har trupp där som motsvarar tre fanor. Byn har pålverk.

- Order är order.

Fortfarande muttrande samlade riddaren ihop sitt folk, företrädesvis från norra Randersmark. Han undrade om jag ville följa med, vilket jag gjorde, och sedan satte vi av i sporrstreck. En timme senare erfor jag att riddaren hade rätt. Många eldar steg mot skyn från en by på en mindre höjd. Runt byn löpte ett pålverk och jag såg att det var ett myller av soldater.

Garbein Hugleiksson stegrade hästen och kastade den i galopp mot byn och hans mannar följde. Efter två timmars strider, mot eftermiddagen till, avbröts anfallet. Två märken stupade i striden. Båda sidor var för utmattade för att orka fortsätta. Trots att vi hade de största förlusterna var det ändå aralanthierna som drog sig tillbaka. Jag ville att vi skulle följa efter, men Garbein pekade mot horisonten där ett dammoln skymtade och sade:

- Och bli nedgjorda av de där.

När skymningen började smyga sig på red vi in i den övergivna byn och fanorna slog bivack. Jag red tillbaka till kungen och berättade nyheten. Vidar berättade att han tänkte sig att slaget skulle stå nästa dag eller dagen efter det.

Elfte i förstesådd. Redan tidigt på dagen kom uppgifter om att aralanthiska ryttare härjade på flankerna. Kungen skjöt upp anfallet och jag fick en dag av vila.

Tolfte i förstesådd. Inte heller i dag blev det mer än skärmytslingar. Vidar svor över att de fega uslingarna inte tordades stanna kvar och slåss. Krigsrådet den natten beslutade att man i gryningen, trots de härjande aralanthiska ryttarna, ska anfalla huvudlägret för att en gång för alla besegra fienden.

Trettonde i förstesådd. Jag red tillsammans med ett märke från Lärke när hela hären ställde upp. Det var en mäktig syn. Två och en halv fylkingar. Med vindens hastighet red vi mot aralanthernas läger där fridfulla eldar steg mot himlen. Jag förundrades över att det inte fanns några tecken på liv och när vi kom närmare såg vi att lägret är övergivet.

Vidar fick ett vredesutbrott över aralanthisk pultronism, feghet och ärelöshet. Vi följde den aralanthiska hären i spåren. När vi slog läger i skymningen meddelade spejarna att Odels trupper fanns på en ås vid Sördresjön med sina trupper, bara en halvtimmes ritt ifrån oss. Kungen höll nytt rådslag, nästa dag skulle ändå slaget bli av.

Fjortonde i förstesådd. Vi trodde alla att det var vi som skulle börja anfallet på förmiddagen. När morgondimman fortfarande låg kvar vaknade jag av ett larm. Aralantherna hade gått till attack! Efter en stund av total förvirring slog vi tillbaka anfallet, dock inte utan förluster. Efter att ha förlorat flera timmar fick kungen ihop vår här. Fylld av vrede red vi på eftermiddagen mot fienden. När vi nådde så långt att vi kunde skymta dem såg vi att värvet skulle bli svårt. På en höjd hade Odels ställt upp stora vagnar med soldater i, pålar stack tätt upp ur marken och hundratals banér fladdrade i vinden. Vidar kommenderade ett märke med zaardras att fatta posto vid vänstra flanken och skjuta med sina bågar. Sedan ställde hären upp sig. Vidar red personligen och inspekterade första ledet. Spänningen var olidlig, både för mig och mina kamrater. Jag kunde lätt också föreställa mig mina fienders spända väntan.

Så höjde kungen sitt svärd och sporrade sin häst. Hela hären sattes i rörelse. Med våldsam kraft slungades vi upp mot förstärkningarna, som en storm mot en pir. Fienden behöll sina ställningar. De stod kvar med ett dödsföraktat lugn och kämpade. Deras bågskyttar överröste oss med pilar. Normalt skulle en här ha vikit för vårt raseri. Så har det alltid gått till, att när randersmarkarna anfaller står fienden inte kvar, men det gjorde han denna dag. Tiden gick och vi led stora förluster. När skymningen nalkades var vi utmattade.

Konungen beordrade reträtt och sade åt mig att meddela Jarl Ingjald.

Jag gjorde så och en skakad, men inte besegrad, randersk här avbröt anfallet. Fienden hånskrattade åt oss när vi skamset red bort för att slå läger för natten.

Kungen kallade till ett nytt rådslag som jag fick vara med på. En av riddarna, Geir, berättade att Mornam var påväg och kunde dyka upp när som helst med förstärkningar. Vidar svor över de dåliga nyheterna.

- Vi måste slå Odels patrask, må Loke ta dem för att de inte vill slåss som karlar. Segrar vi här har vi Mornam som i en liten ask. Ingjald. Du tar befälet över högra flygeln. Jag vill att vi ska sopa fältet rent. Då menar jag rent.

Ingjald nickade belåtet.

Femtonde i förstesådd. Återigen ställde vi upp för att storma Helsslänten. Vidar beordrade attack, för konungen, för Randersmark och för äran.

Men redan under första anfallet gick något snett. Fanan som kungen red med hamnade i trångmål. Jag såg hur konungens häst stupade. Hans majestät fastnade. Hundratals beslutna fiender lämnade sina barrikader och stormade fram mot konungen. Gardet förmådde icke att stoppa stormvågen. Jag såg, utan att kunna göra något, hur konungen träffades av åtskilliga svärdshugg och spjutstick. Jag kände paniken inom mig. Kungen av Randersmark hade fallit. Må gudarna bevara prins Gorm. Må han bli en man att hämnas sin fader, tänkte jag medan tårarna föll.

Konungens kropp blev dock räddad. Några zaardras som uppmärksammade konungens utsatthet överröste fienden med pilar och tillsammans med en sammanbiten attack från gardet drevs kungamördarna tillbaka.

Samtidigt såg jag att Odels förde fram sina sista förstärkningar på åsen. Vad som oroade mig än mer var att jag såg aralanthiska ryttare på den vänstra flanken. De var inte många, men det oroade mig ändå.

Med gripande kraft samlade Ingjald resterna av föregående anfall.

- Konungens hämnd, ropade ädlingen och min vrede brann.

Sakta rörde sig den kungalösen hären uppför slänten. Jag samlade mod i bröstet och satte sporrarna i min uttröttade häst. Med ett vilt skri anförde jag resterna av Lärkes, Thorungaheim och Havaports andra märke. De hade alla förlorat sina härförare. Jag fäktade mig fram vid fronten men än en gång nådde inte vågen över krönet utan ebbade ut. Än en gång drog vi oss tillbaka för att göra en kraftsamling. Det var då allt hände. Som i en dröm uppfattade jag hur ryttarna, som jag sett på vänsterflanken, sätta iväg i sporrstreck mot oss. Det var flera hundra, ja kanske tusen lansar i Odels, Åtunas och Noedrens färger. Jag uppfattade också hur några hundra lansar kommer bakifrån. De leddes av en storvuxen man på en svart häst. Jag skymtade den svartvita tabarden och den gyllene kungakronan. Jag uppfattade också hur fotfolket vällde ned från åsen. Vi var utmattade och sönderrivna. Paniken blev total. Konungen var död. Hären stod utan hopp. Jag och mina fränder fäktades utan ordning, bara för att behålla livhanken, hundra meter bort såg jag hur Nerods märke nedgjordes. En efter en höggs gardet ned, men jag såg att konungens kropp räddades.

Ingjald Bastarden klarade sig inte undan. Sårad av en skäkta som gått genom högra armen kämpade han sig ändå fram till slagets herre, Jarlen av Odels, men blev besegrad och föll.

Tillsammans med ryttare från Garmund av Kattisbergs fylking lyckades jag ändå slå mig ut ur blodbadet. Jag klarade mig nästan oskadd, förutom ett svärdshugg som revade min högra arm. Fylkesriddare Garmund af Kattisberg och faneriddare Heinulf, kusin till kungen, ledde två olika delar av den randerska hären som undflydde slagfältet. Under Kattisbergs ledning drog vi oss, delar av en besegrad här, norrut.

Sextonde i förstesådd. Utmattade slog vi läger vid en flodkrök. Jag räknade samman mina män, de som jag tog befälet över under slaget (från Lärke, Havaport och Thorungaheim) och fick det till 62 man. Totalt var vi kanske fyra fanor och något märke som undkommit slaget. Var resten fanns, förutom i Valhall, visste vi icke. Mot aftonen omringades vi av fienden.

Sjuttonde i förstesådd. Kattisberg träffade Jarlen av Odels och meddelade senare till oss i ett krigsråd att han hade fått goda kapitulationsvillkor och ämnade kapitulera vid middagstid. Budet var att alla gemena soldater överlämnar sina vapen och hästar och får sedan bege sig hem med ett högtidligt löftet om att aldrig mer gripa vapen mot Aralantha. Om de så gör ändå ska de steglas. Allt frälse blir Aralanthas gäster tills lösen har betalats ut. Budet diskuterades och flera av ädlingarna deklararerade att de tänkte slåss. De ville hämnas konungen. Några deklarerade att de likt sin härförare tänkte godtaga budet.

Snart blev vi varse om att flertalet av soldaterna hade fått nog. De var trötta, de var rädda och de ville hem. Företrädaren för soldaterna som kommit med bud om vad gemene man ville till rådet, Rigg Hraugners son från Thorungaheim sade:

- Det här kriget är felaktigt. Vi har aldrig krigat mot våra aralanthiska bröder och borde aldrig ha gjort det. Vi har ingen rätt att lägga oss i deras klanfejder. Vill de slåss inbördes, låt de göra det. Därför säger jag att vi sträcker vapen och sluter fred. Vi har lidit tillräckligt i detta krig med döda bröder och en död konung.

Några muttrade om förräderi och feghet.

- Jag skulle aldrig säga detta om fienden var vättar eller naroner. Jag skulle aldrig ge mig till dessa. Det törs jag lova att ingen skulle. Däremot finner jag ingen orsak till att jag ska ge upp mitt liv mot våra sydröna bröder bara för att vår kung har gift sig med en kvinna från en klanerna som slåss. En kung som har fallit, må han höja till skål i Valhall. Nej, lyss mina ord. Låt aralantherna sköta sina strider sjävla, svarade Rigg.

Han fick bifall från flera ädlingar. Kattisberg talade:

- Rigg talar klokt. Varför ska vi dö för att den utländska drottningen har intressen i en klanfejd i detta land. Vi har ingen konung att kämpa för nu. Randerskt folk har aldrig krigat i södern och ska aldrig göra det.

Det slutade i att hären sträckte vapen på eftermiddagen. En grupp ädlingar vägrade dock ge sig utan beslutade sig för att slåss. Jag var med i den gruppen om trettio man man som ville slåss. Vi skickade en härold till fienden och bad dem utse trettio riddersmän för en drabbning.

Jarlen av Odels, som verkade mest road av det hela, gick med på att låta oss löpa om vi vann bataljen.

Vi ställde upp på ett fält och drabbade samman efter att den randerska hären hade sträckt sina vapen. Drabbningen blev hård och efter ett tag kom jag i strid, till fots, mot en riddare i en tabard med Aralonds vapen. Jag kämpade, men trött och sårad som jag var, besegrades jag snabbt av den skicklige svärdskämpen. Jag hamnade på rygg och han satte svärdet mot strupen.

- Jag ger mig, viskade jag.

Min besegrare backade några steg. Jag tog av mig hjälmen. Riddaren stannade upp och stelnade till. Sedan sade han barskt:

- Ebhen Kjettilsson-Rave, ni är min fånge.

Rösten kunde jag inte bara undgå att känna igen. Den tillhörde en vän som jag delat faror, sorg och glädje med.

Rösten tillhörde Kilian Eufars, Jorund Morgongåvas forne väpnare.

Jag var fånge, tillsammans med resten av den randerska hären.

Efterskrift

Bara för att Ebhen och större delen av den randerska hären uppfattade att konungen stupade denna olycksaliga dag innebar det inte att han var död. Svårt sårad fördes konung Vidar till sitt hemland där han efter en längre tid läkte sina kroppsliga sår. Ingjald Bastarden föll i Mornams händer men lyckades återvända hem efter många äventyr. Hur det gick för Ebhen förtäljer inte dessa anteckningar. Råkar ni möta honom på ett värdshus eller i skogen kan ni passa på och fråga hur han undkom fångenskapen