Kettilfasts hängning

En mycket regnig dag i vättevind träffades en grupp människor i hemlighet i skogen utanför Lärke. Bland de församlade fanns klanhövdingen av Lofn, klanhövdingen av Klocke, två av hans släktingar, och en man och en kvinna från klan Randgrindr. Ingen av dem hade någonting till övers för konungen, och det var just det som fått dem att samlas. Klockehövdingens brorson, Kettilfast, kurir åt konung Vidar, hade just stulit ett kungligt brev adresserat till prinsessan Svava, men egentligen ämnat för den avsatta drottningen Nanna. Brevets innehåll var minst sagt brännbart, flera av Vidars uttalanden i det skulle kunna skapa stor oreda i landet om de blev offentliga. De församlade diskuterade som bäst vad som skulle ske med brevet, och hur det skulle kunna användas mot konungen, när de plötsligt blev avbrutna. Utanför den lilla jaktstugan där de satt för att undgå regnet stod en riddare av Randersmark, hans hustru och två män med svärd, och en skock bönder av Klockes klan. Bönderna hade varit ute i skogen och letat efter en försvunnen kamrat, som de befarade hade överfallits av en björn, när de träffat på riddaren och övertalats att hjälpa honom att ta fast några förrädare som samlats i närheten. Stölden av brevet var nämligen inte okänd för konungen. Klockes egen släkting Unna, på plats i jaktstugan, hade i en stund av berusning på ett värdshus skrutit vitt och brett om att Vidars dagar snart var räknade, blivit inplockad av stadsvakten och berättat alltihop. Mot löfte om att undslippa straff hade hon gått med på att leda Vidars män, riddaren och hans följe till den hemliga mötesplatsen för att de skulle kunna ta förrädarna på bar gärning. Det hela avlöpte dock inte riktigt som konungen män föreställt sig. Bönderna började tveka om vems sida de skulle stå på när de insåg att deras egen klanhövding var en av de inblandade. Kuriren vägrade att öppna sin väska för att de skulle kunna se efter om brevet fanns där. Klanhövdingarna vägrade styvnackat att låta sig arresteras. Och Unna, som ju skulle hjälpa dem, smusslade undan brevet och gömde det i en spricka i stugväggen. Till slut fick man kompromissa, klanhövdingarna gick med på att följa med till Lärke för att anklagelserna skulle kunna framföras på ett ting och rättvisa skipas i enlighet med randersk lag. Unna berättade senare för riddaren var brevet var gömt, men innan dess hade hon avslöjat det samma för Klocke, som lyckats skicka en betrodd man att hämta det och ta det i förvar.

Så Vidars brev finns nu i klanhövding Grimkjäll Härbjörnssons av Klocke ägo, och utan bevis vågar Vidar inte anklaga två klanhövdingar för förräderi, trots att han vet att de är skyldiga. Unna har flytt undan sina uppretade klanfränder och en mordisk Vidar, och Kettilfasts dagar är räknade. För även om Vidar inte kan bevisa vem som har brevet nu, utan att riskera att dess innehåll kommer ut, kan han med lätthet bevisa att kuriren förskingrat det och avvikit från sitt uppdrag. Och för kurirer som förråder sin konung finns ingen nåd.

Det är en kall och klar höstdag i Lärke. Mitt på torget står en galge i trä, och under den en ung man med blont hår och klanhalsduk i Klockes färger. Kläderna han har på sig står inte emot kylan, och hans bundna händer är vita och utan känsel bakom hans rygg. Han kallas förrädare och skall hängas för sitt brott. Hans tid mäts inte längre i år eller månader, inte ens i dagar. Snart är det bara ögonblick kvar av det som var hans liv

Skulle han ha kunnat räddas? Skulle Vidar ha låtit honom leva i utbyte mot brevet? De försökte aldrig ens förhandla om saken. För hans klanhövding, som har brevet nu, var det helt enkelt inte något alternativ att lämna det ifrån sig. Då var han stolt över hövdingen, över beslutsamheten och offerviljan. Men han är inte lika säker nu. Det största offret är hans, inte klanhövdingens, så borde inte avgörandet också ha varit det? Han kunde ha varit på väg norrut nu, förvisad måhända, men vid liv. Kanske kunde han ha levt i femtio år till, gift sig, skaffat en gård, blivit gammal och grå.

Det är en outhärdlig tanke, och tårar skymmer hans blick när han reser huvudet och ser ut över torget.

En försvarlig samling människor har samlats för att se honom dö. Några ropar ord han inte uppfattar, och en hop ungar försöker kasta saker på honom. I folkmassan får han så syn på sin syster. Hon gråter, och när deras blickar möts vill han bara skrika rakt ut, slita sig lös och springa för allt vad han är värd, springa för livet. Plötsligt mår han så illa att han nästan måste kräkas. Han fokuserar på hennes ansikte, hon har aldrig varit vackrare, för att inte överväldigas av paniken som lurar precis under ytan. Hon skall gifta sig till sommaren, de hade redan börjat planera festen. Undrar om det blir av nu? Hon har svurit att inte vila en dag innan den verkliga förrädaren, Unna, har mött en plågsam död.

Hans hövding står inte långt därifrån, rakryggad, trots alla som uppenbarligen tycker att han borde skämmas en dag som denna, då hans egen brorson avrättas som förrädare på torget. De vet inte att Grimkäll Härbjörnsson, klanhövding av Klocke, själv är inblandad i förräderiet.

Vidar vet förstås om att han är det. Men man avrättar inte en klanhövding hur som helst, särskilt inte om man inte har bevis att lägga fram. Och särskilt inte om klanhövdingen har ett brev i sin ägo, skrivet av konungen själv, med ett innehåll som skulle kunna räcka för att starta ett krig. Det kommer visas upp och spridas med vindens hastighet om något otrevligt skulle hända Klockes hövding eller klan.

En kurir som stulit ett brev kan man däremot avrätta utan mer bevis än att brevet ju uppenbarligen är försvunnet.

Fram till idag har han ändå lyckats behålla ett visst lugn. Han har funnit tröst i tron på att han gjort det enda rätta och styrka i vissheten att hans klan inte kommer att glömma hans offer. Han försöker förtvivlat greppa det där lugnet nu, när tiden rinner iväg allt fortare och varje andetag kan vara hans sista.

Solljuset blänker i hans systers hår och i hennes tårar. Han skulle ha vinkat till henne om de inte hade bakbundit hans händer. Han skulle ha ropat om munnen inte varit så torr. Han skulle ha lämnat både henne och klanen om han bara fått en dag till att leva.

Men det får han inte. För nu tvingar de upp honom på pallen och lägger repet om hans hals. Ett ögonblick, kanske två, är allt som är kvar. Hjärtslagen som dunkar i öronen på honom dränker alla andra ljud. Han är helt ensam. Men han har gjort det rätta. För sitt land.

- För Randersmark!

De blir hans sista ord i den här världen, och de ekar mellan husväggarna när han faller mot sin död.