Kraka har ritat slutet

Ett avlägset sorl från härlägret är det enda som hörs mellan träden där några ensamma figurer ligger dolda bakom stenar och nedfallna träd, mer eller mindre nedgrävda i den knädjupa snön.

Frusna ryggar och ben tvingas vara helt stilla, inte en rörelse eller ett endaste ljud får avslöja deras position, för då kan hela uppdraget gå om intet. Det som ska hända här kan bli Naroniens räddning i ett krig som håller på att nöta landets tillgångar ner till benen, men om de misslyckads och tas tillfånga kommer de antagligen sluta sina dagar, ganska snart, på ett blotaltare till Lokes ära.

Stöveltramp genom snön närmar sig och härförare Varka Blodstand kliver lugnt in i gläntan följd av sin livvakt. Som vilken dotter av Njarka som helst verkar hon inte överdrivet störd av kylan innanför sin pälsfodrade rock, och hon bollar eftertänksamt med en hjälmkrossare som hon sätter ner i snön när hon kommit till gläntans mitt. Varka beordrar sin livvakt att hålla sig på lite avstånd och börjar göra sig i ordning för att inleda sitt blot till Loke. Hennes utandningsluft blir till bolmande moln när hon lyfter armarna mot skyn, och för några korta hjärtslag är det helt knäpptyst och stilla. När Varka tar till orda mot skyarna hinner inte mer än några få ord komma över hennes läppar innan stillheten bryts av att Kraka plötsligt spränger fram från sitt gömställe och rusar mot befälhavaren med sitt kortsvärd. Snön yr kring hennes fötter och hatet glänser i ögonen när hon snabbt närmar sig sin fiende. Varka tvekar först och ser förvirrat på kvinnan som rusar mot henne iklädd en tabard i Njarkas egna färger men bara sekunden innan Kraka når sitt mål river Varka Blodstand upp sin hjälmkrossare ur snön, glider ledigt åt sidan och träffar Kraka i bakhuvudet med ett fruktansvärt krasande ljud.

Kraka faller handlöst ner i snön och blir stilla, men nu har de andra hunnit upp från sina gömställen och springer genom snön mot befälhavaren.

- Halt! Stanna där ni är, förrädare!

Varka backar undan medan hennes livvakt kliver framåt och drar sitt svärd. Haldor hoppar fram nära livvakten och ger sig in i strid med honom.

- Jag tar honom! Efter henne, ta Varka! manar Haldor medan han parerar ett utfall med bucklaren.

Varka Blodstand inser den fulla faran för sitt liv, släpper hjälmkrossaren och försöker fly tillbaka till lägret och vrålar för full hals efter vakter. Men riddar Elinda Korpvinge är henne tätt i hälarna.

Genom tät otrampad snö flyr härföraren men Elinda sträcker ut en arm och lyckas fånga in kanten på den pälsfodrade rocken och drar ner Varka på marken. Två gånger sticker hon dolken i befälhavarens sida innan hon känner kroppen under sig bli stilla.

- Är hon död? Se till så att hon verkligen är död! Hugg av henne huvudet! uppmanar kamraterna som kommit efter.

Höga röster hörs från soldater i Njarkas härläger som hörde att något händer vid blotplatsen och kommer rusande mot dem. Riddar Elinda Korpvinge sticker beslutsamt in dolken genom halsen på den döda Varka och bänder till ett antal gånger innan huvudet lossnar helt. Med blodiga händer fattar hon ett stadigt tag i håret på sin trofé och börjar springa så fort hon kommit på fötter igen.

Haldor rör sig åt ett annat håll och ropar åt gruppen att springa, själv ska han försöka göra så mycket skada han kan, och man ser honom försvinna in bland träden åt härlägret till.

Tillsammans flyr resten av gruppen bort mot Borgevids murar med njarkasoldater tätt efter sig. Kvar på blotplatsen ligger Kraka i snö som färgats röd av hennes eget blod. Ansiktet är lugnt och ögonen slutna, i skarp kontrast till den blodiga massa som hennes bakhuvud förvandlats till.