Lokes brud

Jag kommer inte längre ihåg första gången vi träffades, eller var han hittade mig. Han var en lång, mörk och sensuell främling med en hypnotiserande röst. En röst som talade sanning och lovade allt. Han sjöd av en kraft som var obehaglig men ändå inbjudande. Jag levde ett tråkigt liv trots att jag hade allt en ung kvinna kan önska sig. Främlingen erbjöd spänning och jag välkomnade den.

Flera med mig lockades av hans tal och till slut hade han samlat till sig en liten församling. Våra möten skedde i ett övergivet hus i de bortglömda delarna av Borgevid. Rummet var draperat i svart och endast ett ljus brukade vara tänt på det lilla bord som tjänade som altare. Allt var mörkt därinne, inte bara rummet och våra kläder, utan också våra sinnen.

Vi sysslade med något förbjudet, för de flesta ödestroende helt otänkbart. Våra böner gick till Loke, den mörke guden. Att sådana skulle finnas var för mig en absurd tanke för bara något år sedan. Nu vet jag bättre.

Han brukade inte komma särskilt ofta, men våra möten fortlöpte utan honom. När inte han var där höll någon annan i ceremonin, dock aldrig jag. Han hade förklarat för mig att jag skulle spara mina krafter till något speciellt. Vad det var berättade han aldrig. Inte förrän natten då vi anlände till en utvald plats några dagars resa från Borgevid. Där fanns andra likasinnade som hade förberett det som skulle komma att hända. Det var en mäktig syn.

Mitt i lunden brann en eld, mäktig och ingivande. På marken låg en mantel utbredd och vid den en dödskalle. Han tornade upp framför elden och samlade oss till sig. Med sin djupa och lockande röst förklarade han vad som skulle ske denna natt. Äntligen fick jag allt förklarat för mig och jag fylldes av motstridiga känslor. Rädsla, lycka och extas, allt fanns där. Jag var utvald. Av alla kvinnor han träffat var jag den rätta. Jag skulle bli Lokes brud. Att sitta vid Lokes sida och dela hans makt var mitt öde. Vilken ironi.

Mer bränsle lades på elden samtidigt som dimman svepte in i lunden. Den kalla vinden blev än mer påtaglig då de andra slet av mina kläder och lämnade endast min särk. Hela kroppen darrade, men det var inte bara på grund av kylan.

Han började mässa och vi föll alla i trans. De andra började dansa runt elden, samtidigt som de också började mässa och trumma. Dödskallen placerades i min famn. Han sade att det var en del av Loke. Jag fylldes av en sällsam lust och kärlek. Snart skulle det vara Loke i min famn. Då hände något.

I mitt transtillstånd märkte jag inte något förrän det var för sent. Helt plötsligt var de där, skrikande och med dragna svärd. Vad som hände därefter är svårt för mig att minnas. Jag hamnade på marken och Lokes huvud rullade från mina händer. Förtvivlad kröp jag mot det, men en mörk demon sparkade bort det. Jag försökte med alla mina krafter nå dödskallen, om och om igen, men han sparkade den bara ännu längre bort. Sedan träffade något hårt mitt huvud och allt blev stilla för en tid.

Någon stänkte vatten i mitt ansikte och jag vaknade upp. Flera beväpnade män och kvinnor stod runt mig. Jag var säker på att bli dräpt, såsom de alldeles tydligt dräpt mina vänner. Lokes vackra namn kom från mina läppar. Då hängdes en torshammare runt min hals av en kvinna. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansikte.

Smärtan var otrolig. Både fysiskt och psykiskt. De höll i mig medan jag gick igenom flera konvulsioner. Närheten till Loke försvagades, liksom jag. Tårarna började falla medan någon lyfte upp och bar iväg mig. De färdades en lång sträcka. Jag antar att de ville lämna platsen där de mördat så många långt bakom sig.

Jag sörjde hela vägen hit och jag sörjer ännu. De försöker få mig att prata men jag säger inget. De vill veta vem han är, men mina läppar förblir förseglade. De frågar om den odöda varelsen som var där. Om det vet jag inget, men jag är ändå tyst. De frågar vem jag är och på det svarar jag: "Jag är Lokes brud". Det dröjer förhoppningsvis inte länge. Jag ska bara finna en väg.

Och han? Han försvann i natten. På jakt efter en ny församling, antar jag. Nya tjänare till Loke.