Matpåsen

Så var det tappat och klart. Rennicka klappade förnöjt på den sista lilla kaggen med gårdens gyllene dricka. Hon stod i boden där de förvarade saft, Sima, Gyllendropp, mjöd och vin. Årets skörd av Gyllendropp var över förväntan och smakrikare än på länge dessutom. Det här skulle inbringa många sköna silver till gården. Nu var det bara att vänta på Röde så var snart skattkistan full igen. Reiarve gård och Armand Röde hade ett gott om än motvilligt samarbete vad det gällde Gyllendropp. Reiarve sålde inte mer än de måste till Röde och han ansåg att de alltid sålde mindre än han ville ha. Men oavsett så tjänade de både gott på deras avtal.

Rennicka hade hört att Röde sålde deras Gyllendropp som ”Riddar Svartes Gyllene Droppar” och tydligen tog ett hutlöst överpris, men det sistnämnda var kanske inte så förvånande... Rennicka drog sjalen tätare om sig och satte fart över gården. Det höstruskade bestämt och regnet piskade mot ansiktet. Snart var hon innanför dörren och möttes av stugans värme och dofter från allt som hängde i taket för tillfället. Just nu fanns det gott om kryddknippen, som Vega så kärleksfullt hängt i sin speciella ordning, tillsammans med hårdbrödkakor och lite rökt korv och ost.

Inne i storstugan satt Albein, Eke, Tormar och Vega och diskuterade hur morgondagen skulle läggas upp. Ytterliggare en dag med skogshuggning väntade och yxor behövde slipas, slyhuggare skärpas och handtag bytas ut. Imorgon skulle det bli reparation och sen väntade skogen.

- Nu så är sista kaggen på plats i drickaboden, sa Rennicka och log brett mot gårdsfolket.

- Så bra! Vega log tillbaka.

Snart var de alla fem djupt försjunkna i hur de närmaste dagarnas arbete skulle läggas upp. Så djupt att de alla hoppade högt när det plötsligt bultade på dörren.

- Vem kan det vara så här sent efter kvällsvard i det här ruskvädret? Eke rynkade pannan när Vega gick mot dörren för att öppna.

Utanför stod en genomblöt, frusen och ensam man på trappen. Snart var han placerad framför brasan med en rejäl tallrik gryta och bröd framför sig. När den stackaren slutat hacka tänder och fått i sig lite mat presenterade han sig som Årald Ammentorp och han var skickad av handelsman Mellvin Grönvinge att föreslå avtal med fröknarna på Reiarve. Han och hans arbetsgivare hade haft den stora förmånen att få avsmaka Riddar Svartes Gyllene Droppar och herr Grönvinge tyckte naturligtvis att sådan fin vara skulle inte bara ett handelshus ha tillgång till. Självklart var herr Mellvin beredd att betala en rejäl bit mer än herr Röde gjorde. Rennicka och Vega utbytte några långa blickar och såg till att det frusna ombudet fick mer att äta. Ute i köket, utom hörhåll för gästen, började de diskutera saken.

- Skicka hit ett ombud så här dags på året när man är så angelägen, Rennicka drog ihop ögonbrynen. Att inte ens komma själv om det är så viktigt. - Det har ju pratats en del om den där Mellvin Grönvinge när vi varit på marknaden också. Vega rynkade pannan och tuggade lite på underläppen. De flesta har nåt konstigt att säga om honom. Han tjänar alltid bra på sina affärer på ett eller annat sätt.

- Nej du, kära syster, handelsman Grönvinge är inte en jag skulle vilja ge mig i lag med. Rennicka nickade bestämt. Hur mycket han än är villig att betala. Kan han inte masa sig hit själv så vette sjutton varför vi skulle släppa ifrån oss Gyllendropp.

- Lite mer respekt får han allt visa om han ska få nåt köpt av oss. Vega lade armarna i kors över bröstet. - Då är vi överens då? Rennicka såg sin kära syster i ögonen.

- Då är vi överens. Den där mannen får ingen Gyllendropp med sig från vår gård. Så log Vega. Men det finns ju inget som hindrar att han skulle kunna hjälpa till med lite slipning av yxor som betalning för mat och husrum innan han får det dåliga budet.

Rennicka skrattade gott åt sin luriga syster.

Nästa dag efter frukost var de sex som satte igång med att ta hand om gård och verktyg. Årald fick hjälpa till med sin beskärda del. Systrarna hade vid frukost lovat att de skulle ge honom besked innan dagen var slut och han högg i ordentligt. För trots att han inte var van vid hårt arbete så hade han raskt förstått att skulle man få några favörer på Reiarve så var det arbete som var vägen dit.

Det var en strålande dag som bjöd på varmt väder trots att hösten var långt gången. Systrarna såg med glädje hur arbetet gick fort framåt. När solen sjönk bakom trädtopparna och kylan började göra sig påmind igen var kvällsvarden framdukad och mer än planerat var avklarat.

När maten var intagen försvann Albein ut till djuren, Tormar satt vid brasan och täljde och Eke var den som hade disktjänst. Kvar satt systrarna och Årald.

- Nå, Årald harklade sig lite, vad säger ni? Skulle det vara intressant att göra affär med handelshus Grönvinge?

- Njae... Rennicka drog lite på orden. Vi har ju funderat en del. Och nu är det ju så att handelshus Röde har vi haft avtal med under flera år nu och herr Röde kommer ju alltid själv med betalning och fora.

- Ja, han kommer nog komma om några veckor, när han vet att Gyllendropp är färdigt och lagrat och fint. Vega fortsatte med bekymrad min. Så just i år är det nog så att vi inte kan avvara mer än det som herr Röde ska ha. Resten säljer vi själva till de som vi tror om gott.

- Vi har ju en del grannar som väntar på sin del så... Rennicka såg om möjligt än mer bekymrad ut. Vi har ju fått en ganska liten sats det här året.

Årald såg från den ena systern till den andra. Så det var så det låg till.

- Vad det gäller betalningen så har jag god kassa med mig. Ni får en halv gång mer än vad Röde betalar per kagge. Vi skulle till och med kunna sträcka oss till att betala trekvarts gång mer på en stor kagge. Men mer än så har vi inte råd med.

Rennicka kastade en snabb blick på Vega och såg hur systerns ansikte svartnade betänkligt. De behövde inte mången sekunds blick för att vara rörande överens. Reiarves Gyllendropp köper man inte hur som helst. Hur bra man än betalar!

- Tyvärr, Vegas röst var som en pisksnärt.

- Våra förråd är redan beställda, Rennickas röst kom farande som en örfil från andra hållet.

Vid elden hade Tormar fullt sjå med att hålla sig för skratt. Den där handelsmannen visste inte när det var dags att ge sig, det var då ett som var klart. Den där korselden hade han själv suttit mitt i en gång mer än han ville minnas...

- Så ni menar alltså att jag får återvända tomhänt till herr Mellvin?

- Precis. Vegas blick var knivskarp. Och vill herr Grönvinge göra affärer så får han ta och masa sig hit...

- ... nästa år något senare än i år, svarade Rennicka. Dags att hjälpa Eke med disken.

Rennicka och Vega reste sig som en kvinna och gick raskt ut ur stugan. Kvar vid elden satt Tormar och täljde och Årald kände kylan komma krypande. Tomhänt tillbaka till herr Mellvin... Det var en tanke som inte lockade. Det hade aldrig hänt. Han var ju herr Mellvins bäste förhandlare och han hade blivit lurad till hårt arbete hela dagen, bara för att få ett blankt nej. Han var övertygad om att de där två systrarna vetat om hela dagen hur de skulle göra.

- Nej, dags att dra sig tillbaka, Årald tog till sin mest neutrala röst och nickade lite mot Tormar när han gick mot sin bädd i sovrummet för gäster.

Tormar nickade tillbaka och började sedan fnissa hejdlöst när Årald försvunnit. Han kunde riktigt höra hur systrarna skällde över den ohyfsade handelsspringpojken som trodde att det var priset som var det avgörande.

Tormar torkade en förlupen skrattår och ruskade på huvudet. Den där Mellvin Grönvinge skulle nog få slita hårt om han skulle få köpa någon Gyllendropp från den här gården.

Gryningen smög sakta över gårdsplanen och Albein hade just tittat till djuren. Hästen hade fått sin mat och var snart redo att ge sig ut i skogen för en dags huggning. Han klev ut genom stalldörren och möttes där av gästen Årald.

- Morron! Albein hälsade glatt. Har resten av huset vaknat än?

- Nej, inte än. Årald log glatt tillbaka. Jag tänkte jag skulle komma iväg så fort som möjligt för att komma till Borgevid så snart det går. Det är inte varje dag man får så fin last som en stor kagge Gyllendropp med sig!

- Jasså, de sålde till dig? Albein såg förvånad på gästen. Det trodde jag inte... Systrarna brukar hålla hårt i sin Gyllendropp, men du arbetade ju bra igår så det måste ha fått dom att återgälda tjänsten. Vänta här så ska jag hämta nyckeln till drickaboden.

När Albein hämtat nyckeln, som de bara var fyra som visste var den fanns, och dörren upplåst var kaggen snart fastbunden på gästens häst.

- Man tackar för all hjälp! Årald satte upp och nickade vänligt. Det har varit det största nöjet att göra affärer med gården. Hälsa systrarna så mycket från Grönvinges handelshus.

- Jo då, det ska jag göra. Och lyckliga ritt. Rid försiktigt så inte tunnan går om intet. Det är flytande guld du har med dig. Albein vinkade och gick mot stugan. Nu vankades det frukost, sen var det skogen som väntade.

Det hade varit en tung dag i skogen. Trots att vädret varit vänligt så var det trötta gårdskarlar som kom hem till ett rejält mål mat. Rennicka och Vega hörde dom komma in på gården och gick ut på trappen för att möta upp.

- Värst vad ni ser glada ut då, Eke slängde en mörk blick mot sina två matmödrar och ville helst bara slippa ur sina genomsvettiga kläder och få mat fort.

- Det är väl gårdagens försäljning som ger dom så glada miner. Albein kunde nästan ta på spänningen som plötsligt lägrade sig över tunet.

- Vad för något sa du? Rennicka spände blicken honom.

- Jaa, Albein svalde en stor klump, han gästen igår. Han köpte ju en stor kagge Gyllendropp...? En blick på Vegas åsksvarta ansikte fick hans eget att blekna. Han vred på huvudet för att få stöd av Tormar, som det inte fanns en skymt av och vart Eke tagit vägen hade han ingen aning om. Ensam stod han på tunet och mötte systrarnas vrede som rullade som Åskguden själv.

Vad hade han gjort!?! Hur hade han kunnat vara så dum att han inte kollade med någon av dom först?! Så det var tacken för att han fick förtroendet att veta var nyckeln fanns? Var det så han tackade dom? Skänka bort Gyllendropp! Och hur skulle han ha råd att betala för kaggen? Till att börja med så kunde han glömma att han skulle få någon kvällsvard. Huggkubben och vedyxan väntade! Dörren slogs igen med ett brak och Albein stod ensam på tunet. Inte nog med att han skulle bli utan mat. Det började regna också...

Med en djup suck gick han mot stallet för att klappa om hästen och sedan ställa in sig på en kall kväll på vedbacken. Kanske var det lika bra att sova med hästen i natt? Han hittade en kvarglömd ylletunika i stallet som han drog över huvudet och hoppades på att han skulle få hämta vadmalsjackan om regnet blev för ihärdigt. Albein lutade sig mot den varma hästkroppen en sista gång.

- Jag kanske kommer hit några gånger ikväll om det blir för kallt. Du är varm du, Tiva.

Han tryckte ner hatten på huvudet och stålsatte sig mot regnet. Han gick in i vedboden för att hämta yxan. På golvet stod en påse. Ett leende spred sig över Albeins ansikte. Han hade inte trott att han skulle klara sig undan så lätt. Men tydligen var hans arbete i skogen uppskattat. Han öppnade påsen och möttes av doften från rökt korv, ost, bröd, äpplen, morötter och en flaska med varm buljong. Med glupande aptit var innehållet snart slut. Det hade hänt förr att någon av drängarna blivit hotade med att inte få någon kvällsvard när de gjort något dumt. Oftast var det någon av systrarna som förbarmade sig över dom och lämnade en matpåse någonstans där de visste att den skulle bli hittad.

Med nya krafter satte Albein igång med att hugga ved. Det var ju inte mer än rätt att han betalade med en rejäl uppsättning nyhuggen ved. Han hade ju faktiskt inte trott att de skulle sälja till skojargästen.

När kylan och regnet tillslut gjort Albein för kall gick han tillbaka till sin vän Tiva för en stunds värme. Han skakade av tunikan och hatten och hängde dem båda på en spik i spiltan. Han skulle precis till att få tillbaka lite värme med hjälp av ryktning när han såg något vitt skymta i halmen. Han borstade undan lite halm och vad väntade där.

En matpåse...