Midsommarkransen

Förskrift

Aahren i bryttid mellan den sjätte och sjunde månaden är en stad som skrämmer de flesta. Med den tryckande värmen som gör all kroppslig aktivitet till en plåga förvandlas Aahren till en ohälsosam plats. Lukten från hundratusen människor och en sakta rinnande flod känns fjärdingsvägar.

När värmen kommer flyr de som kan och har råd ut till landsbygden. Således finns det även runt om staden ståtliga hus här och var som ägs av rika borgare eller förnäma hovmän. Hovet gästar ofta kringliggande friherrar, ja ibland även jarlar.

Av denna anledning och av de mest praktiskta av orsaker hålls varje år tornerspelet Midsommarkransen utanför stadsmurarna. Fortfarande så nära att Västerport kan skymtas, men ändå så långt bort att luften är frisk, samlas varje år rikets främsta kämpar för att strida om Midsommarkransen. Av hävd är det en förnäm jungfru som gör en vacker krans av sommarblomster. Segraren kröns av damen och belönas med en kyss när massorna jublar. Konungen belönar också den segerrike kämpen. Vanligtvis med en ädel springare, men i sällsynta fall med kronogods och titel.

Även detta år, det 627:e efter utvandringen och konung Mornams första regeringsår, hölls det en tornering. På konungens befallning kom segerrika kämpar från härarna i norr, söder, öster och väster. Blomman av rikets ynglingar som vunnit ära åt sig och konungen på avlägsna fält skulle nu inför konungen själv mäta sin styrka med varandra.

Hjältar anländer

Natten hade varit lång, lika lång som dagen innan, denna dag och natten dessförinnan. Det skulle inte dröja många glas innan en ny och lika lång natt skulle ta sin början. I otaliga timmar, genom Noedrens kullar och ut på Aahrens slätter, hade de ridit utan vila. För bara några timmar sedan hade de korsat Chelmiaån.

Det var en liten grupp ryttare. Endast sju män på sina hästar. Helt tydligt var fyra riddersmän, de bar höjda lansar och sköldar. Mannen i täten bar varken lans eller sköld eller svärd. Han var klädd i reskläder med en svart tunika uppdelad i fyra fält. Det första fältet bar Aralanthas kungatorn, det andra en gyllene hjort, det tredje hammaren som blivit fruktad av många knektar som Torskårens vapen och det fjärde fältet var helt svart. Förutom mannen i täten och de fyra riddersmännen red även två junkrar. De bar båda svärd och var sitt ryttarbanér. En bar ett banér med den Gyllene Hjorten, Kungatornet och Tors hammare och den andre junkern höll ett vitt banér stadigt i vinden.

Trots att krig hade rasat här för några månvarv sedan fanns det inte många soldater ute på vägarna. Några hade rest hem till nära och kära för att kunna hjälpa till med höskörden, några var posterade vid den randerska gränsen medan andra fortfarande kämpade mot kungamännen som stod emot i bergen. Därför hade inte den i sporrsträck färdande gruppen blivit anropade innan Aahrens slätter bredde ut sig.

Målet de hade var att innan kvällningen nå platsen för Midsommarkransen. Annars skulle allt vara förgäves. Solen hade gått nästan hela sin långa bana på himlavalvet och blev allt rödare. Ryttarna sporrade sina utmattade hästar för att vinna kapplöpningen mot natten.

När en liten väderkvarn på en höjd passerades förbi utbrast den vapenlöse:

- Gottlunda kvarn. Då är det inte...

Resten dränktes i skarp hornsignal. Ett ögonkast över axeln gav beskedet att en styrka om tjoget ryttare kom dundrande nedför kullen.

- Låt mig ta hand om detta, sade den vapenlöse och red förbi de bistra riddersmännen som vänt helt om och fällt sina lansar. Ryttarna stannade på tolv stegs håll och dess ledare, en enögd, red fram några steg. Han höjde sin hand.

- I konungens namn, vilka är ni?

- Jag är Beleg Brim, härold. Vi är kaptenen av Chelmarorden och kaptenen för Torskåren riddar Henrik av Oxsala slott, vi är riddar Jorund Morgongåva, riddare av Chelmarorden och av den gode konungen dubbad till riddare av Aralantha, vi är riddar Eron Silvermåne, riddare i prinsen av Naroniens rike och tjänare i den heliga Heimdalls flamma, vi är ädle Hrapp av Randersmark från konungens hird och vi är junkrarna Ersgård och Dangård.

- Jag är kapten Eldsklo, befälhavare för konungens aralondiska garde. Ni är alla under arrest.

- Min bäste kapten Eldsklo, jag har bara sagt vilka vi är men ännu ej vårt ärende.

- Det behövs inte. Ni finns alla med på konungens lista som förrädare. Ert ärende kommer nog bödlarna i kungatornet kunna ta reda på.

- Kapten, sade Beleg med isande röst. Gör ni vad ni säger så skymfar ni er konung och alla kommer att håna både er och bastarduppkomlingen till kung. Det kommer att reta kungen så mycket att jag tror att även ni kommer att möta bödlarna i tornet.

- Strunt...

- Lyssna nu kapten Eldsklo. Ni ser våra banér. Det ena för vi för att visa vilka vi är och för att visa för vad vi slåss. Det andra för vi för att visa att vi står under konung Mornamns beskydd.

- Strunt...

- Vet ni inte att konungen låtit förkunna över hela riket att var och en som ämnar kämpa om ära och odödlighet i Midsommarkransen har fri lejd. Så ock de som reser med honom för att bistå honom i sökandet efter äran. Den som bryter lejden förbryter sig mot konungen. Så långt er konung Mornams ord.

- Det gäller knappast förrädare som ni.

- Konungen sade: Var och en som ämnar kämpa. Det är vårt ärende. Ni vill väl inte förbryta er mot er konung. Eller är ni en upprorsmakare kapten Eldsklo.

Riddaren blev vit i ansikte av vrede.

- Vakta er tunga Beleg Brim, jag vet en jarl som gärna skulle vilja dra ut den. Ni följer med mig så får vi se vad konungens häroldar säger.

De ärrade kämparna från Mornams aralondiska garde omslöt den mindre gruppen ryttare. Utan att ett ord sades

satte den nu betydligt större gruppen i väg i skritt. Alla satt spända, både knekt och riddersman.

Tyst blev färden fram till tältstaden som bredde ut sig på slätten framför Aahren. Här stod ståtliga paviljonger i regnbågens alla färger. På otaliga håll steg röken från lägereldar mot himlen. Söder om tältstaden stod skrank och bås redo för morgondagens prövningar. Borta i öster skymtade Aahrens murar i avlägset dis. Strax norr om fältet låg friherre Falks borg. På barfreden vajade konungens banér högst, medan friherrens färger skymtade under de kungliga.

När Eldsklos ryttare upptäcktes av vakten vid lägret satte en man av i sporrsträck för att möta de anländande. Den enögde kaptenen höjde slaktarhanden och truppen stannade. Sedan lutade sig den trettioårige veteranen sig ointresserat över sadeln och väntade. Ingen sade ett ord. Den första som yttrade sig var mannen som mötte gruppen. Han var över de fyrtio men fortfarande slank som en yngling. Han bar inga vapen men väl en tydlig vapensköld på bröstet som föreställde kungatornet och tre trumpeter. Ansiktet var väderbitet men insjunket. Ögonen lyste av liv i det annars gråbleka ansiktet. De klarblåa ögonen svepte runt och granskade var man innan de stannade upp och vilade på den enögde.

- Var hälsad friherre Eldsklo, kapten vid vår rättvise konungs garde och segraren från många strider. Vad för ni för män hit?

- O Rodan Härold. Jag för män som är förrädiska mot vår kung. Må han döma dem hårt.

- Tig ni son till en odugling, röt Brim så att Eldsklo förbittrat vände sig om med en mördande blick.

Så satte Beleg Brim sporrarna i hästen och bröt sig ur vaktcirkeln och styrde mot Rodan Härold.

- Ni känner mig Rodan Härold. Jag är Beleg Brim.

- Så har jag sett. Ni bär tre vapen som för mig är kända, men inte det fjärde. Vilken herre bär det.

- Det svarta fältet är för den vapensköld som jag har bränt till aska.

- På så sätt Beleg Brim. Bäraren av den brända vapenskölden har ej heller glömt er. Jag har hört vem ni är, vilka är de andra och vad är ert ärende.

Beleg Brim berättade åter vilka kämparna var. Rodan Härold lade pannan i veck och såg ut att åldras med en gång. Beleg var tyst innan han ansåg att tystnaden hade varat länge nog. Så talade han.

- Vårt ärende Rodan Härold är samma ärende som alla andra ädlingar har här. Vi har hörsammat konung Mornams inbjudan till Midsommarkransen. Vi har kommit för att vinna den och odödlig ära. Det är vårt ärende och vi minns särskilt att var och en som kommer hit omfattas av tingsfriden.

Beleg såg surt på vakterna och på Eldsklo.

- Denna tingsfrid bröts av dessa aralondiska avskum när vår färd till kransen stoppades.

- Beleg Brim, rätten är på er sida. Den uråldriga rätten ger er rätt. Men ni är en förrädare och en brottsling, så är även männen som färdas med er. Därför kan jag inte avgöra om tingsfriden gäller er. Det är ytterst till vår konung och domare att döma.

- Om kungsord inte gäller för hans ovänner vad är han då för konung?

- Som jag sa Beleg Brim. Det avgör inte jag utan vår allena rådande nådige herre, Mornam av Aralantha, rikets räddare och folkets befriare.

- Låt då konungen avgöra i fall han anser att han kan bryta sitt ord. Om han gör det, må land och rike lära känna honom som den skurk han är.

- Vakta er tunga Beleg Brim, med sådant tal räddas ni inte av all tingsfrid som givits sedan Nars dagar. Kapten, vi rider till konungen så får han avgöra om dessa män i morgon kämpar för ära eller sitter och ruttnar i tornet.

Så blev det och ryttarna satte av mot Falknästet.

En rättvis konung

Klädd i sin svarta sammetstunika med kungavapnet vandrade Mornam, Aralanthas orättmätige konung, av och an i gillessalen. Lätt nervös satt jarlen av Aahren på en stol vid bordet och tittade på sin nye konung. Garben Kvenkulle, skattmästaren, såg också blek ut.

Konungen hade nyss fått ett raseriutbrott när en utmattad budbärare från väster berättat att prins Edarin nedgjort en av konungens styrkor blott tre dagsmarscher utanför Chelmar. Konungen hade genast beordrat att jarlen av Aahren skulle sända sina nyss hemkomna styrkor västerut. När både jarlen och skattmästaren påpekat kostnaderna hade de fått en sällan skådad skopa ovett över sig. De hade förskräckt insett att konungens ord är lag och givit med sig.

Trots det var Mornam fortfarande irriterad och gjorde som han brukade när så skedde: Vandra av och an muttrandes förbannelser och stirra i golvet. När dörren slogs upp av en andfått vakt vände sig alla tre mot fridsstöraren. Vakten, som visade sig vara landriddar Höök, slängde sig på knä framför konungen.

- Ers majestät. Jag ber om tillgift, men det är viktigt.

- Det hoppas jag, muttrade kungen med mörk uppsyn som fruktade fler nyheter av det värre slaget.

- Ers majestät. Den Gyllene Hjorten är här, så ock kaptenen för Torskåren.

Mornam sken upp och jarlen och skattemästaren kunde inte heller låta bli att dra på läpparna och forma blodtörstiga och triumfiatoriska leenden.

- Är Sigurd uppkomling med, flämtade skattmästaren nästan dregglande.

- Vem har tillfångatagit dem, frågade konungen.

- Det är nog kapten Eldsklo, men....

-...Men.

-...men Rodan Härold ber er komma genast för att döma.

- Varför det. För dem till tornet och förhör dem.

Landriddaren såg olycklig ut, såg ned i golvet innan han fattade mod och såg djärvt upp och sade:

- Ers majestät, deras härold, Beleg Brim, hävdar att ni i er all konungsliga godhet har givit dem lejd hit.

Vid nämnande av Beleg Brim blev jarlen av Aahren vit i ansiktet av vrede. Han mindes sin förre härold med bitterhet. Bitterheten gjorde att han inte kunde kontrollera sin armrörelse. Med med brak for en kanna Arsan från 619 i golvet. Krukan sprack och likt blod flöt vinet ut.

- Löjligt. Varför skulle jag ha gjort det, förhör dem.

- Ers majestät. Förlåt mig för att jag dristar mig till att säga en sak till.

- Tala.

- De är här för torneringen. Ni har utlyst tingsfrid för alla deltagarna och de ämnar kämpa om kransen. Vid det här laget har budet om deras ankomst spridit sig till Aahrens stad.

- Griiiiiiip dem och ge mig Beleg så ska jag plocka ut tarmarna på honom, skrek jarlen gällt.

- Tig Winghierta, röt kungen. Ni stannar här.

Konungen lade en hand på landriddarens axel. Sade att han uppskattade modet att tala fritt till konungen och gick sedan ut med bestämda steg. Inte en enda gång vände sig Mornam om för att se på den bleke och fete jarlen och den drägglande skattmästaren.

Ute på borggården stod gruppen ryttare och väntade på konungen och hans dom. På murarna fanns många knektar med armborst redo i famnen.

När konungen kom ut bugade alla ryttarna sig, mer eller mindre. Med en svepande handrörelse frågade konungen vad detta betydde.

- Konung, svarade Rodan Härold. Dessa män önskar deltaga i Midsommarkransen.

- Vilka är dessa män, sporde konungen.

- Dessa män, svarade Beleg Brim som tog av sig sin bonad och bugade lätt, är jag Beleg Brim, härold i tjänst hos Den Gyllene Hjorten och hos Torskåren. Dessa män är herr riddar Henrik av Oxsala slott, kapten av Chelmarorden och av Torskåren.

En veteran med grånade tinningar och bister uppsyn saluterade konungen genom att sänka sin lans.

- Herr riddar Jorund Morgongåva, riddar av Chelmarorden och riddare av Aralantha.

En yngre man, men ändock ej ung, i Chelmarordens tunika men med egen sköld hälsade Mornam kort och nästan föraktfullt.

- Herr riddar Eron Silvermåne, riddare i prinsen av Naroniens rike och tjänare av den heliga Heimdalls flamma.

En man med stripigt hår och lätt frånvarande blick nickade med huvudet samtidigt som lansen sänktes.

- Ädle Hrapp av Randersmark från konungens hird.

En man i randersk tunika och med ett smalt ryttarspjut hälsade.

- Samt junkrarna Ersgård och Dangård.

Mornam bemödade sig inte ens att möta deras blickar.

- Säg mig, vilket är ert ärende.

- Vårt ärende, o Aralanthas härskare, är att vinna odödlig ära i Midsommarkransen.

- Vad får er tro att ni, män som bär pris på huvudet, ska kunna rida hit och kämpa.

Beleg såg allvarlig ut. Innan han svarade stirrade han stint på konungen som fann detta olustigt.

- Ers majestät. Ni har förkunnat att tingsfrid, som alltid tidigare, råder för den som söker vinna kransen. Det har ni givit ert konungsliga ord på. Det är det ordet som gjort att vi kommit hit, fast förvissade om att vår färd hit, vårt deltagande och vår färd hem ska bli fri. Men det tycks mig som om det redan har brutits.

Beleg slängde blixtar med blicken mot Eldsklo.

- Ni är här för att söka vinna kransen, sade Mornam för att vinna tid för sina tankar. Han mindes tydligt landriddarens ord om att dessa mäns ankomst redan var känd i Aahrens stad.

- Ja, så är det.

- Om ni följer reglerna är ni välkomna. Må Tyr stå er bi i ert värv på fältet i morgon.

- Men ers majestät, protesterade Eldsklo.

- Kapten, ni kan utgå.

Tyst men vred vände Eldsklo helt om och red i väg. Hans trupp följde honom. Kvar på borggården stod riddersmännen som kommit för att vinna kransen.

Innan Mornam gick in i barfreden sade han till Rodan att ordna med inkvartering och annat.

Rodan Härold vände sig mot de sju och sade:

- Tält finns som ni kan taga i bruk. Jag ska se till att ni får rikligt med mat och dryck. Men förresten Beleg Brim, för vilka damer ämnar era riddare att kämpa för.

Beleg såg lika bestört ut som de andra. Tanken att rida hit för att förödmjuka kungen hade överskuggat allting. Att hitta en dam här på plats att slåss för hade inte föresvävat någon av dem trots att flera varit med förr.

Den förste som fann mål i mun var Hrapp.

- I vårt land går man i strid för drottningen. Jag följer mitt lands seder och bär drottning Nannas färger. Det kan ej nekas mig.

- Nej, svarade Rodan Härold. Jag nekar er ej att bära Drottningen av Randersmarks färger. Det är tillåtet eftersom ni är den ende av Randers ätt som kommit hit till ärans fält. Men ni andra måste ha en dam som ni ger all er ära till. Nå mina herrar, till vilka damer har ni ert hjärta skänkt?

Jorund viskade något till Henrik som såg oförstående ut. Beleg såg ett tag ut som om han mist talföret. Eron letade efter ord medan Dangård och Ersgård såg förvirrat på varandra.

- Nååå.

- Rodan Härold. I morgon börjar torneringen. Först då måste vi ha damer, ej nu. Ge oss tid att finna damer vars färger kämparna kan bära, sade Beleg till sist.

- Ni får tills i morgon. Kom då ihåg att om ni inte har en dam att kämpa för så får ni inte strida. Då omfattas ni ej heller av tingsfriden. Minns det.

Rådslag

Paviljongen var stor och röd. Dess kanter hade tolv sidor och mittenpartiet bestod av en 30 fot lång vägg. Paviljongen var uppdelad i fem gemak. Fyra sovgemak och ett större gemak med bord, bänkar och en kista fylld med vin och mat. På bordet stod en kanna mjöd. Runt om satt sex utmattade män med hängande huvuden. Den ende som stod upp var Beleg Brim.

- Vad är du för härold som glömde bort damerna, fräste Eron irriterat.

- Jag har också varit med förut, men glömde bort det. Eron vad du än gör så kom inte och klaga på Beleg. Han har räddat oss hittills och än är allt ej förgäves, sade Jorund.

- Vi kan inte ge upp nu, sade Henrik.

- Helt rätt, sade Hrapp.

- Men vi behöver alla sova för annars kan vi inte bryta lans i morgon, sade Eron.

- Har vi inte damer kan vi i alla fall inte bryta lans, svarade Jorund.

- Jag vet tyvärr det, suckade Eron.

- Eron har rätt.

Det var Beleg Brim som för första gången yttrade sig.

- Ni kan inte bryta lans med kraft i morgon om ni inte får sova efter att ha ätit gott. Däremot vet jag två som inte ska bryta lans i morgon dag.

Beleg tittade på junkrarna innan han fortsatte.

- Ni som ska slåss, ät och sov gott. Att hitta tre väna möer i natt blir Ersgård och Dangårds uppgift.

- Vaa, sade de i munnen på varandra samtidigt som riddarna tittade klentroget på Beleg.

- Pojkarna är framåt, de kommer att klara det, samtidigt får ni vila.

- Ööh, var ska vi leta, undrade Ersgård.

- I tältlägret är det nog ingen större idé. I friherre Falks borg och i Aahren har ni nog störst chans. Men det betyder att ni måste dela upp er.

- Ni hörde vad Beleg Brim sade. Kan ni rädda vår sak eller inte, frågade Jorund allvarligt.

- Lita på mig herre, svarade Ersgård rappt.

- Och mig, fyllde Dangård i.

Så hände det att två junkrar gav sig i väg för att finna väna möer åt ädla riddare natten innan Midsommarkransens början.

Ersgård i Falknästet

Natten hade redan kommit när Ersgård vandrade i väg till borgen. Han hade hört på vägen av andra svenner att i kväll hölls gästabud till konungens ära. Det var friherre Falk som bjöd och vad som firades var den kommande striden och den äran som redan vunnits i öster. Av den anledningen skulle portarna stå öppna nästan hela natten, så att ridderskapet skulle kunna gå tillbaka till sina tält. Trots det fruktade Ersgård att han inte skulle bli insläppt när han närmade sig den mörka öppningen.

- Halt, vem där, ropade någon barskt i samma ögonblick som Ersgård satte foten på vindbryggan.

Med hjärtat i halsgropen och med torr strupe lyckades Ersgård pressa fram ett svar.

- Det är jag, junker Ersgård. Jag är här för att finna min herres dam.

- Vem är din herre?

- Det är en riddar Henrik, drog Ersgård till.

- Riddar Henrik?

- Ja, av Oxsala slott, svarade Ersgård lite djärvare.

- Det är lugnt Eufeim, jag har hört talas om friherrens bedrifter i Öster. Låt honom passera.

Ersgård förstod inget, men var glad över att bli insläppt. Han kilade över vindbryggan, nickade tacksamt åt de fyra järnbeklädda soldaterna som stod på vakt och var inne på borggården för andra gången denna dag. Borgen bestod av en barfred som var många våningar hög, några stalbyggnader inviden muren, själva muren och fem ståtliga torn, förutom tornet som innehöll porten. Från barfreden skymtade ljus i springorna. Musik och muntra skratt hördes. På gården var det nästan tomt. Ett par knektar sneddade över mot stallen

Efter en stunds tvekan beslöt sig Ersgård att drista sig mot ingången. Två vakter stod vid dörren och spände ögonen i honom. Stärkt över hur lätt det varit att komma i genom porten sade Ersgård:

- Jag är junker Ersgård och jag letar efter min herres, riddaren av Oxsala slott, dam.

Vakterna, som stank av för lite bad, granskade Ersgård nedifrån och upp. Då de fann att han inget svärd eller annat vapen bar sade de åt honom att passera.

Utan att vakterna behövde upprepa sig försvann Ersgård in genom dörren. Där var först ett vapenrum. En dörr stod öppen. På sidan om dörren stod ytterligare två vakter. Den här gången i kungliga tabarder. På andra sidan dörren hölls festen. Ersgård skymtade kungen, jarlar, gycklare och andra narrar. Till höger ledde en trappa upp. Efter en sekund av tänkande gav Ersgård vakterna en tjänares fånflin, bugade och försvann upp i trappan. Där var det mörkt. Ögonen som stirrat in mot elden såg intet i mörkret. Istället dansade eldstjärnorna framför Ersgård som trots det vandrade uppför trappan med stora steg men med hjärtat i halsgropen.

Innan Ersgård hade återfått synen eller nått trappans slut, kände han hur han stötte ihop med någon. Med ett brak föll han framåt över något som kändes vara en kvinna. En ström av förbannelser och ett slag rakt i ansikte mötte den häpne junkern.

- Du din förbannade drummel, du ska se upp när det kommer en dam i trappan. Vem är du och vad gör du här, svor flickan.

Ersgård som vid det här laget försökte hjälpa flickan upp på benet kände plötsligt hur han klev på något vått. Återigen försvann den trygga marken under fötterna och paret dråsade åter omkull. Den här gången var Ersgård beredd på det värsta, ja till och med på att springa. Men han möttes inte av slag den här gången utan av ett hjärtligt skratt.

- Vem du än är så kan det verkligen inte vara din dag i dag.

- Neej, det kan man inte säga, sade Ersgård medan han reste sig upp och hjälpte flickan att göra det samma. Nu när hans ögon vant sig med trappans skumrask fann han att han stod öga mot öga med den vackraste mö han sett. Hon hade långt, gyllene hårsvall, rena drag och körsbärsröda läppar...

Under en lång tid kunde han inte slita blicken från henne. Till en början sade hon inget, men till sist kunde hon inte hålla tyst.

- Vad glor du på?

- Förlåt, ni är så vacker och jag blev förstenad.

Flickan log varmt och uppriktigt mot honom.

- Vem är du?

- Jag är Ude av Ersgård.

- Vad gör du här?

- Jag är för att leta efter min herres dam, äh jag menar att jag letar en dam till en herre. Det är så att han, ja egentligen tre av de herrarna jag följer just nu, står utan dam. Har han ingen dam till i morgon gäller inte tingsfriden. Då kommer han att slängas i fängelset och avrättas.

Flickan såg förskräckt ut.

- ...men hur kan man komma hit utan att ha en dam att kämpa för.

- Vi har ridit i dag och natt från Björkskogen för att hinna hit. Min herre är en hjälte som står på kungens lista över farliga fiender. Han tänkte att en resa hit skulle vara bättre än hundra segrar i fält för vår sak. I desperationen att hinna hit glömde vi alla reglerna för torneringen.

- Men vem är din herre.

- Det är egentligen fyra riddare som jag och min vän Hader från Dangård frivilligt valt att följa enkom för denna tornering. Det är riddar Henrik av Oxsala slott, en ädel kämpe och veteran, det är han som jag har kallat för "min herre" för att ta mig in här och hitta en dam, riddar Jorund Morgongåva, riddar Eron från Naronien och ädle Hrapp från Randersmark.

Ljudet av steg från våningen ovanför som gick mot trappen fick ungdomarna att tystna.

- Meraleen, är du där?

- Det är min kammarjungfru, jag måste gå. Men du, ta den här, viskade flickan till Ersgård och slet av sin sjal och tryckte den i handen på honom.

- Jag har ingen kämpe. Min far inte tillåtit mig att få någon. Han väntar väl på att "den rätte" ska komma och erbjuda giftermål som motsvarar hans höga förväntning. Ge nu den här sjalen till den där riddar Henrik och hälsa honom att han i morgon slåss för Meraleen.

- Meraleen, jag hör dig, vem pratar du med?

-...men varför?

- Därför att du är söt, sade flickan och gav honom en puss på kinden innan hon sprang uppför trappan och skrek "jag kommer, jag kommer".

Förstummad och med något förlorat i blicken vandrade Ersgård nedför trappan, ut på borggården, genom porten och tillbaka till lägret. Hela tiden vilade handen på den kind som vidrörts av körsbärsröda läppar.

Dangårds äventyr

Samtidigt som Ersgård begav sig mot Falknästet styrdes Dangårds steg österut, mot staden. Natten var ljum och fortfarande ljus. Framför honom låg den stora staden fjärdingsvägar bort. Den bredde ut sig som en mörk silhuett med tusentals små flämtande ljus.

Det var inte många människor ute. De i tältlägret festade på kungens bankett. Stadsfolket var inte heller ute och reste vid denna tid.

Dangård kände sig trött och fick kämpa mot sömnen när han vandrade söderut. Han vaknade till ungefär halvvägs när han lite längre fram skådade resande. De var fyra, till häst, och som det tycktes honom satt i alla fall en på damsadel.

När de kom närmare ropade ledaren, en riddare, som var en stor karl med mörkt skägg och röd tabard:

- Undan spoling. Ge plats för friherrinnan Lohrena Uther.

Damen som tydligen var friherrinnan red i mitten, bakom henne red resten av eskorten, två knektar.

Dangård tog mössan av huvudet och bugade. Men han steg inte ur vägen. Riddaren red fram, vred:

- Flytta på dig eller måste jag slå omkull dig.

- Jag ber om tillgift ädle riddare, men jag ber er att få tala med friherrinnan.

- Undan nu, väste riddaren.

- Nej, inte tills jag har fått pratat med friherrinnan.

Riddaren höjde ridspöet och slog till. Ett rött, blödande, streck avtecknades på junkerns kind. Men han rörde inte en muskel.

- Jag vill prata med friherrinnan, sade han med isande kyla i rösten.

Riddaren förlorade temperamentet och höjde spöet för att ännu en gång slå den fräcke ynglingen som dristat sig till att stoppa dem här.

Innan spöet hann falla ned över Dangård skrek friherrinnan till. Riddaren hejdade sig. Friherrinnan manade fram hästen och kom i höjd med riddaren och Dangård. Han såg att hon var vacker.

- Vad står på?

- Jag försöker få den här drängen att flytta på sig.

- Jag är junker Dangård och jag ber om ursäkt friherrinnan, men jag önskar blott byta några ord med er, sedan kan ni fortsätta er färd.

- Låt det ske nu, sade friherrinnan och tittade irriterat på den hetsige riddaren.

Dangård försökte leta fram de rätta orden och stod tyst en kort sekund..

- Nåå, hade ni något att säga.

- Ja friherrinnan. Om det är möjligt ber jag om er hjälp. Det är goda mäns liv som hänger på att jag hittar hjälp i natt. Det är så att några riddare kommit till denna torneringen, fast förvissade om att tingsfriden gäller dem, men i ivern att hinna hit har de inte hunnit få en dam att skänka ära till när de segrar. I fall inte jag och min vän Ersgård lyckas hitta damer till riddarna under denna korta natt kommer de att gripas i morgon bitti och avrättas.

- Rätt åt dem, sade råskinnet till riddare och spottade tuggtobaken på marken.

- Tig Bellus, sade friherrinnan med frostig ton. Vilka är riddarna som dristat sig hit. De måste vara trogna den gamle konungen?

- Ja, så är det. De är också med i Torskåren eller den Gyllene Hjorten.

Dangård såg hur friherrinnan stelnade till

- Vad heter de, frågade hon hest.

- Det är riddar Henrik av Oxsala slott...

Dangård såg hur friherrinnan reagerade med förvåning och riddaren med att lägga handen på svärdet.

- ...riddar Jorund Morgongåva...

Den gång tyckte sig Dangård höra en suck från friherrinan, men han var inte säker.

- ...riddar Eron Silvermåne från det nordliga Naronien och ädle Hrapp av Randersmark.

- Kom så rider vi friherrinnan, vi har inget att skaffa här, sade riddaren bistert.

- Har jag bett om er åsikt Bellus?

Riddaren teg åter.

- Är det verkligen dessa män som har kommit hit?

- Ja friherrinnan, så är det.

- Är de inte riktigt kloka?

- Det vet jag inte friherrinan.

Kvinnan suckade och lade huvudet i handen en kort sekund. Sedan tittade hon beslutsamt upp.

- Dangård, var det så ni hette?

- Ja friherrinnan.

- Ni har mod och måste vara lika dumdristig som era riddare. Men jag kan inte låta dem, eller er för den delen, bli slängda i Aahrens fängelsehålor. Därför, hälsa Jorund Morgongåva från Lohrena, säg åt honom att åter ta fram mina färger. Jag ska be till Tyr i natt att han må segra, så lyder min hälsning.

- Känner ni honom, undrade Dangård förvånat.

- Er make kommer inte alls bli glad åt det här, sade riddaren.

- Min make är mitt problem, sköt ni ert.

Den lilla gruppen red vidare, försiktigt kände Dangård på sin högra kind. Det kändes varmt. Han drog handen över kinden och fann att handen blev blodig. Medan han fortsatte mot Aahrens stad slet han av en bit av sin särk och försökte torka upp blodet.

Det återstod en dam. En dam åt Eron Silvermåne.

Visslandes en sång om en skeppare som fyllnat till på resan till Aahren fortsatte Dangård mot staden. När han nådde muren upptäckte han till sin besvikelse att Västerport var stängd. Muren var här flera män hög. Dangård vandrade längs muren mot Chelmiaån till. Där fann han en båt och korsade älven över till Väktarön.

I sista stund

När gryningen kom var vännernas tält omringat. En trupp under kapten Eldsklos ledning var posterad runt tältet. Inne i tältet var stämningen spänd. Dangård var fortfarande borta. Ersgård hade berättat om Meraleen. Beleg hade vid nämnadet av namnet Meraleen ryckt till. När Ersgård överlämnade sjalen till Henrik ryckte Beleg åt sig den och synade den noga. Efter att ha varit blek under lång stund kom en djup suck och en skakning av huvudet.

- Vad är det Beleg Brim, undrade riddar Henrik irriterat.

- Vad det är, ja jag vet inte om det är bra eller något fruktansvärt. Jag vet bara inte.

Alla såg förvånat på härolden.

- Vad tusan menar du, frågade Henrik det alla hade på läpparna.

- Ser du inte, sade Beleg och pekade på ett broderi.

Henrik böjde sig närmare och tittade på sjalen som Beleg lagt upp på bordet.

-...Winghierta?

-...ja, Winghierta. Meraleen är min forne herres näst äldsta dotter. Hon torde vara sjutton vårar nu.

- Men det är ju alldeles underbart, skrattade Jorund. Vilken nesa för jarlen. Hans egen dotter ger sina färger till en av konungens fiender. Kan det bli bättre?

- Du känner inte jarlen Jorund. Han är en långsint herre och kommer att försöka hämnas i lönndom sjufalt värre, svarade Beleg.

- Är det verkligen sant att Meraleen är jarlens dotter. Hon verkade så trevligt, undrade Ersgård förvirrat.

Beleg som förstått Ersgårds belägenhet log varmt mot junkern.

- Meraleen är både fager och snäll som en morgon. Det är konstigt att en flicka kan bli så ljuv med sådan far som jarlen och en sådan mor som jarlinnan.

- Du har valt en värdig dam åt riddar Henrik, skrattade Jorund om fortfarande tyckte allt var enbart roande.

Henrik blängde lite argt mot Jorund. Den äldre riddaren kunde inte förstå vad som vad så roligt med det hela.

- Men, sade Eron oroligt. Var är Dangård? Var är damerna till mig och riddar Jorund? Den där Rodan kan komma närsomhelst och begära att vi ska anmäla våra damer. Vad händer då?

- Då slår vi oss ut och ger oss av härifrån, sade Henrik.

- Nej kapten. Det förbjuder jag, sade Jorund.

- Ska du ge mig order?

- Ni glömmer en sak. Jag har fortfarande maktbrevet från översteprästen. Det är fortfarande giltigt, vi är fortfarande i Aralantha och ni är fortfarande i kyrkans tjänst. I kraft av det ger jag er order, om än motvilligt riddar Henrik.

Henrik grymtade till svar.

- Mina order är att ni båda, Jorund nickade åt Henrik och Hrapp, ska kämpa om kransen. Ni har damer och uppfyllt alla villkor. Att kämpa här är viktigare än allt annat. Skulle vi försöka slå oss ut skulle alla stupa. Nu klarar ni er och kan uppfylla det som vi kom hit för. Vi, däremot, Jorund nickade mot Eron, har inte uppfyllt det som vi som riddersmän skall uppfylla. Därför kommer vi att ge oss till den där kapten Eldsklo. Vi vet vad som väntar, men så måste det bli. Om det är gudarnas vilja så finns det en mening med det.

- Jorund talar klokt, sade Beleg.

- Morgongåva talar som en..., började Hrapp men avbröts.

- Jag protesterar, men inser att det intet finns för mig annat att göra än att lyda, suckade Henrik.

- Var är den där Dangård, undrade Eron med spänning i rösten. Det gick ju så bra för dig Ersgård, varför ska han dröja?

Ingen svarade. Alla var tysta, uppfyllda av sin egen oro.

- Hell er tappra riddare, ropade någon utanför.

- Det är Rodan, det verkar som om det är tid, sade Beleg bedrövat.

- Så verkar det vara, sade Jorund och lade en hand på vännens axel. Gör vad du måste.

Jorund vände ryggen åt härolden och spände av sig bältet med svärdet och räckte över det till Ersgård.

- Beleg Brim hör du mig, kom ut, ropade Rodan Härold.

- Gör det, sade Jorund.

Beleg vandrade ut med tunga steg. Där väntade Rodan Härold och en hånleende Eldsklo.

- Vad är ert ärende Rodan Härold.

- Försök inte med mig Beleg Brim. Det vet du lika bra som jag. Mitt ärende är att höra vilka damer som ni kämpar för. Om ni inte har något att förtälja så är mitt ärende att i konungens namn gripa er och era vänner för förräderi, så långt min herres ord.

- Jaha, svarade Beleg och försökte vinna tid.

- Nå, kom till saken Beleg Brim, till vilka damer skänker era riddersmän sin ära till idag.

Ironin i häroldens ton gick inte att undgå. Eldsklos olycksbådande leende blev allt bredare.

- Ädle Hrapp av Randersmark strider i Nannas, drottning av Randersmark och prinsessa av Aralantha, färger...

- Det visste vi redan, sade Eldsklo.

- Sedan är det...

Beleg avbröts av ett tjut. Det lät som:

- ...Vänta! Vänta!

Bakom ledet av soldater kom Dangård springande. Kläderna var i trasor och ansiktet blodigt.

Junkern sprang in i en soldat som vägrade släppa fram honom. Ynglingen viftade vilt med armarna och klippte till soldaten på näsan så att den sprack. Soldatens kamrat var på väg att ta tag i Dangård när Beleg befallde att junkern skulle släppas fram.

Rodan nickade och ropade till vakten att släppa fram ynglingen. Denne sprang flåsande fram till Beleg som bestört undrade vad som hänt. Han fick inget svar på den frågan utan Dangård viskade något i Belegs öra. Beleg nickade sakta och sken upp i ett överlägset leende.

- Ni får ursäkta dröjsmålet bäste Rodan. Men, jag vill bestämt minnas att ni frågade vilka damer som kämparna i tältet ämnar skänka sin ära till.

- Det stämmer.

- Riddar Eron Silvermåne skänker sin ära till fröken Vilena Stööhr, dotter till framlidne landriddar Peder Stööhr och Eona Hjortcroona.

- Det är en respektabel dam. Jag har inget att anmärka på valet.

- Riddar Jorund Morgongåva skänker sin ära till samma dam som för tre år sedan, till Lohrena, numera gift Uther. Dotter till friherre Osvald av Oxsala slott och framlidne Gertrud, född Ylvenäs.

- Har inte friherrinnan skänkt sina färger till sin make?

- Han slåss för sin kusin fröken Illona Uther, så har han alltid gjort.

- I sådana fall har jag inget mer att invända än att det är opassande.

- Riddar Henrik av Oxsala slåss för Meraleen Winghierta, dotter till jarlen och jarlinnan av Aahren. Redan innan Beleg Brim hunnit avsluta meningen hade kapten Eldsklo tappat hakan fullständigt och Rodan Härold stod med öppen mun. Det tog en lång stund innan Rodan hade hämtat sig. Sedan sade han:

- Du driver med mig Beleg Brim.

- Rodan Härold, du om någon borde vet att jag i mitt uppdrag aldrig driver med någon.

- Jag var rädd för det. Om det du säger är sant ska du veta att ni alla och stackars lilla Meraleen kommer att önska att ni var Hel innan jarlen är klara med er.

- Nu är det så. Ämnar jarlen bryta tingsfriden så får han ta sitt straff.

Rodan skakade bekymrat på huvudet, men gav sedan sin forne vän ett varmt leende.

- Personligen är jag glad att ni klarade det Beleg Brim. Jag önskar er av hela mitt hjärta lycka till i denna tornering.

- Det kan vi behöva.

- Ja det kan ni. Kom kapten. Vi har inget här att hämta.

Inne i tältet hade vännerna stumt och spänt följt konversationen. Först med uppgivenhet, sedan med förhoppning och till sist med förvåning. Den som först fann talets gåva var riddar Henrik.

- Jorund. Hur många gånger ska jag behöva säga att ni ska hålla er borta från min brorsdotter, ni är dåligt sällskap för henne.

- Hon är gift. Hur kunde det hända, svarade Jorund frånvarande.

- Det är väl tur det, då slapp jag i alla fall dig i släkten, sade Henrik. Det räcker med att min broder Osvald sidar med Mornam och har slagits i öster mot Randersmark. Skulle du, ett hittebarn, bli min släkting så skulle det bara bli för mycket.

- Men vem är Vilena Stööhr, frågade Eron öppet till alla.

Samtidigt kom Beleg in med ett brett leende med högerhanden lagd på Dangårds axel.

- Hur det än går i dag så står dagens hjälte här, förkunnade Beleg stolt.

Alla vände blickarna på hjälten som var en ömklig syn med blodigt ansikte, trasiga och blöta kläder. Han pressade fram ett leende och bad om ursäkt för att han var sen. Sedan berättade han om hur hade mött Lohrena Uther, hittat en båt, rott till väktarön, blivit jagad av stadsvakten och simmat över ån. Han berättade hur han slutligen hittat Vilena på båten som plockat upp honom. Han berättade att damen från Odels var vred på Mornam då hennes bror avrättats av tyrannen och att hon mer än gärna hjälpte en likasinnad i nöd.

Därefter tackades junkrarna för sina insatser. Henrik gav dem ett litet guld var och berömde dem för deras mod. Sedan rustade riddarna för strid, lämnade tältet och steg upp de utvilade hästarna.

Hell konungen

Tiotusentals Aahrenbor hade letat sig ut till ärans fält utanför Västerport. Runt skranken och på de uppförda läktarna var det ett myller av folk, allt från tiggare till rika ädlingar. Borgerskapet var där med sina fruar, bönderna från trakten försökte sälja sina varor, gycklarna och trubadurerna från när och fjärran uppträdde, tjuvarna länsade välfyllda pungar, soldaterna skrattade och stojade med glädjeflickorna.

Adeln satt vid mitten av skranket. I mittens mitt satt konungen på huvudläktaren. Där satt även rikets förnämsta herrar; jarlar, skattmästare, härförare och friherrar. På läktaren till vänster om konungen satt rikets förnämsta damer. På spelens drottningtron härskade den undersköna jarlinnan av Tuve. Det var hon som hade gjort årets krans och det var hon som skulle kyssa segraren. Förutom jarlinnan satt här jarlarnas fruar, döttrar och andra höga damer. Bredvid jarlinnan av Tuve satt den späda Meraleen av Aahren. På en stor läktare till höger satt all annan församlad adel, däribland fru Uther och fröken Stööhr.

Invid adeln satt det rika borgerskapet. Här var Vannboms feta uppenbarelse en samlingspunkt. På kortsidorna och på motsatt sida trängdes folket och andra taskspelare.

Torneringen i Aahren går till som så att dryga femtedelen av riddarna blir försvarare och resten utmanare. Försvararna sätter sina sköldar på en stolpe och sedan ställer de sig bakom och väntar. De övriga riddarna rider då fram och utmanar. Det kan innebära att en riddare kan få tio utmaningar såväl som en. När utmaningarna är avklarade, fram mot den sena eftermiddagen, och då det återstår blott dussinet kämpar, inträder fjolårets vinnare och andra riddare som av konungen bedömts som de bästa. De får slåss mot de kvarvarande av utmanarna och försvararna. När de har stridit klart, fram mot kvällningen, koras första dagens vinnare. Han får äran att nästa dag leda den ena sidan i den allmänna drabbningen. Den som leder den andra sidan är brukligt Aralanthas främste härförare. Av hävd de senaste tjugo åren har detta varit Vidukinn Marke av Hammarvall, jarl av Noedren. Men då Vidukinn vägrat att svika konung Gladoron hade han blivit dräpt tillsammans med den gamle konungen i slottet. Därför var ledaren detta år den unge och ärelystne jarlen av Odels som under inbördeskriget och det randerska kriget hade vunnit ära så att det skulle räcka en livslängd.

Riddarna red alla fram till konungen och saluterade honom under folkets stora jubel. Det var ett par hundrade. En mäktig syn med glänsande metaller och brokiga tabarder och färgglada plymer. Därefter började Rodan Härold, överhärold för Midsommarkransen, att räkna upp de som natten innan blivit utsedda till försvarare.

- Fröken Jelena Hvrås kämpe riddar Betheim Eskaviik-Långe, Friherrinnan Ethel Nattstiernas kämpe landriddar Gust Blåfalk...

En efter en red riddarna som räknades upp ned mot fältets kortsida för att mottaga utmaningar. Efter att Rodan Härold läst upp över trettio namn började Jorund att misströsta. Han hade hoppats att få bli en av försvararna ty han visste att på så sätt drog man till sig uppmärksamhet.

- Jarlinnan av Tuves kämpe riddar friherre Juthen Hammarström, friherrinnan Lohrena Uthers kämpe riddar Jorund Morgongåva...

Med ens vaknade Chelmarriddaren till liv. Han stegrade hästen så att alla kunde särskilja honom och skåda den krossade Chelmarordens vapen som satt på hans bröst. När Jorund stegrade hästen för andra gången skrek han triumfatoriskt:

- Nars blod! Nars blod! Nars blod!

Sedan lugnade han ned hästen, gjorde en slängkyss mot en rodnande Lohrena och satte av i galopp ned mot kortsidan. I folkmassan utbröt ett oroligt muller. Riddarna vände sig om och tittade på galningen och tisslade sinsemellan. Konungen satt orörlig kvar utan att visa med en min vad han tyckte. Men Jorund skrattade inombords. Han visste att han hade gjort intryck på folket och han visste att han hade ådragit sig långt fler utmaningar än vad han hade fått annars.

-...Drottning Nanna av Randersmarks kämpe ädle Hrapp av Randersmark.

Hrapp hade fattat galoppen och stegrade hästen och skrek:

- Leve drottning Nanna av Nars blod!

Sedan försvann han nedåt fältet. Oron bland folket och de andra riddarna ökade.

-...Fröken Vilena Stööhrs kämpe riddar Eron Silvermåne av Naronien.

Eron upprepade vad vännerna hade gjort. Han stegrade hästen och skrek stridsropet:

- Nardraum! Nars blod!

-...fröken Meraleen Winghiertas kämpe riddar Henrik av Oxsala slott.

Det blev genast tyst i folkmassan. Jarlen av Aahren hoppade till vid nämnande av sin dotter. Rosenrasande och farligt röd i ansiktet vände han sig först ilsket mot den väna Meraleen som inte vågade möta sin vredgade faders blick. Sedan vände sig jarlen mot Rodan Härold och röt:

- Jag förbjuder det! Meraleen äger ingen rätt att få ha en kämpe. Släng mannen i fängelse.

Rodan Härold såg förvirrad ut, konungen smålog, men ingen gjorde någon ansats att lyda jarlen. Soldaterna, som lydde under konungen, stod stilla. Detta retade jarlen ännu mera som blev allt rödare i ansikte.

- Hör ni inte mig förrädare, grip karl´n.

Beleg Brim hade väntat på att riddar Henrik och Meraleen skulle bli uppräknade. Nu red han i från de andra härolderna och fram till den kungliga läktaren. Med en djup bugning hälsade han vördnadsfullt på konungen. Jarlen hade ännu inte upptäckt den nyanlände.

- Vad väntar ni på knektar?

- Ers majestät, sade Beleg lågt och bugade ännu en gång.

Kungen viftade med handen för att signalera att Beleg hade konungens välsignelse att tala.

- Jarl Winghierta av Aahren. Hören mig, sade Beleg lugnt.

Jarlen upptäckte förvånat sin forne härold och var på vippen att flyga honom om halsen men lyckades, med svårighet, behärska sig.

- Ers majestät, jag kräver att den där riddaren och den här förrädiske tjänaren grips, sade jarlen sammanbitet.

- Lugn. Lyss på vad härolden har att säga.

- Tack, ers majestät, sade Beleg. Jarl Winghierta av Aahren, hören mig och mina ord. Sedan den tiden då män började bryta lans för äran har de alltid haft en dam att kämpa för och burit hennes färger. Damen skänker sin gunst av fri vilja och ingen får hejda henne. Så länge riddaren är hövisk och rättfärdig kan ingen fråntaga honom hennes färger. Sådan är seden sedan urminnes tider, sådan är ridderskapets lagar och dessa gälla för alla, även för er, men det tycks ni ha sedan länge ha glömt.

- Du din...

- Winghierta, sitt, röt konungen.

Jarlen lydde motsträvigt.

- Beleg Brim, ni talar klokt och rätt. Sådana är ridderskapets lagar och dessa måste vi följa. Fortsätt Rodan Härold.

Kungen lutade sig tillbaka i sin tron och såg road ut. Jarlen reste sig på nytt och gick fram till kungen medan Rodan Härold fortsatte sin uppräkning. Fortfarande surt sade jarlen lågt till kungen.

- Ni har ringaktat mig inför folket.

- Nej, jarl. Det har ni själv gjort. Och förresten, våga inte skicka bort Meraleen, vi sätter oerhörd stor uppskattning på hennes närvaro.

Jarlen muttrade.

- Faktiskt min bäste jarl så är det så att dessa mäns djärva tilltag roar mig, även om ni inte tycks finna det lustigt, log kungen avväpnande..

Jarlen tuggade fortfarande på skägget när han satte sig och fortsatte så att göra under en lång stund.

En efter en efter en

Det blev som Jorund hade trott. Utmanarna sällade sig till honom och hans vänner. I rad red de och slog mot lansen mot hans sköld. Det var så många att inte kunde minnas dem alla, men den sjunde utmaningen kom från en man med tre uttrar på skölden. Han stannade upp vid Jorund och stirrade stint. Sedan sade han:

- Ni har gjort narr av mig inför konungen, för detta skall ni dö.

Jorund förstod med ens att detta var Lohrenas make.

Hrapp fick sju utmaningar, medan Eron utmanades av åtta kämpar. Riddar Henrik utmanades av nästan alla riddare från Aahren och inte av en enda riddare från någon annanstans. Innales blev det fjorton som skulle söka ge sin herre upprättelse.

Alla utmaningar som de fick väckte med rätta sympati och uppståndelse hos folket. Skulle de bara göra väl i från sig skulle de bli massans hjältar. Men det var upp till gudarna.

Hrapp som var den minst vane av de fyra att bryta lans började att möta en långväga fattig riddare från Tuve. Trots att Hrapp var mer van med sitt betydligt kortare ryttarspjut var han inte oäven med lansen.

Skrikandes för Drottningen satte han sporrarna sin häst och vann strax därefter sin första seger till folkets stora jubel. Näste man var en kraftig karl från Åtuna. Med vreden stigande kände Hrapp igen honom som en av plundrarna i Belchari. Vreden gav kraft och snart var otaliga vingårdar hämnade. Vid det här laget hade Hrapp börjat att tycka att lansbrytning var riktigt roligt. Han imponerade än mer på konung och folk när han i snabb följd slog ut två riddare från Erdamaar.

Självsäkrare ställdes Hrapp mot en riddare från Odels. Det var en man som hade stolt hållning och skarp blick. Färgerna var grönt och silver. Innan han red bort för ansatsen hälsade han sin motståndare.

- Jag är riddar Jermo. Ni har slagits väl randersmarkare, som alltid. Jag saluterar er och hoppas att ni inte ska bli alltför skadad när jag slår er ur sadeln.

- Ni kanske borde tänka på er egen hälsa riddar Jermo.

- Tids nog får jag göra det. Må gudarna stå er bi.

Sedan försvann ädlingen bort. Hrapp inväntade signalen, satte hjälmen till rätta och började anloppet. Han visste att det gällde att antingen träffa kroppen eller mitt på skölden för att stöta fienden ur sadeln. Han koncentrerade sig med all sin kraft att träffa mitt på skölden samtidigt som han skulle styra undan motståndarens lans med sin sköld. Innan Hrapp hunnit begripa vad som hände kände han en väldig stöt och hur han svävade i luften. Fallet kom ett brak och folkets förtjusta tjut ringde i öronen när Hrapp försökte kravla sig upp. Riddaren från Odels red fram och hoppade av sin häst och hjälpte Hrapp upp.

- Som jag sade, jag hoppas att ni inte är alltför skadad.

- Tack, stönade Hrapp. Jag är nog hel ändå även om allt känns ledbrutet. Ni är skicklig, och att bryta lans tycks inte vara något för mig. Men vänta ni bara tills jag får chansen att möta er med svärd...

Eron Silvermåne hade hemma i Borgevid deltagit i många torneringar. Han hade sedan tidigt lärt sig krigets konst, även med lans. Så det var med orubbad säkerhet som Eron med glädje tog sig an sina utmaningar. Stridsropen Nars blod, Nardraum ljöd gång efter annan. Efter varje rop låg där en riddare i dammet. Inte en enda gång behövde Eron stiga av hästen för att använda svärdet för att betvinga sina motståndare. Efter sex segrar väntade den sjunde. Men när härolden förkunnade att det var riddar Melindria som stod i tur för att möta honom reagerade Eron. Han undrade om han hade hört rätt. Snart blev han varse om att han hade hört rätt. En kvinna med kastanjebrunt lockat hår men med ett ansikte som var vanställt av ett långt ärr på höger kind red fram.

- Nå din tupp, är du redo att råka i backen, sade hon utmanande.

- Jag kan inte...

- Kan inte?

- Kan inte slåss mot er, sade Eron med torr strupe. Ni är en kvinna. Jag slåss inte mot kvinnor.

- Så synd då. Jag slåss mot män.

-...men.

Riddaren svarade med att rida därifrån för att göra sig redo för striden.

- Härold. Jag protesterar mot att en kvinna deltar, skrek Eron till Rodan Härold.

- Gillas icke. Hon och hennes systrar har all rätt att deltaga. Sådan är seden här hos oss.

-...men jag kan inte.

- Gör er redo riddar Eron. När ni är i Konungarnas land så får ni följa konungarnas seder.

Eron svor så att det riktigt osade om det. Få trodde att sådana grovheter kunde sägas av en riddare. Medan Eron red fram till rännarbanan bestämde han sig. Han kunde inte utdela slag mot en kvinna, det stred mot hans uppfostran. Därför skulle han bara mottaga slag.

Så fick det bli när Eron red mot sin undergång. Han sänkte aldrig lansen, men fångade stöten tre gånger på sin sköld. Fjärde gången lyckades han inte utan tumlade i backen. Han klarade fallet oskadd. Det enda som tagit skada var hans ära. Ty folket fann det nesligt att de lurats på en god strid.

Jorund Morgongåva fick som han hade väntat sig det svettigt. Den förste riddaren, en karl från Åtuna, behövde han tre vändor mot. Den andre, en friherre från Odels, besegrades först efter att Jorund gått lös på honom till fots. Den tredje hade slagits ur sadeln redan på första försöket. Vem det var är redan glömt. Den fjärde vandrade samma väg som den tredje. Den femte var en riddare från Aralond. Honom fick Jorund rida mot sex gånger innan han kunde gå lös på honom med svärd och betvinga honom efter fem långa minuter.

Jorunds sjätte motståndare var Erons sjunde. Jorund hade sett hur Eron besegrades av kvinnan. Jorund ägde inte betänkligheter som Eron hade. Jorund hade varit med vid Nebreon och Stupavad där var femtonde kämpe i den aralanthiska hären var en kvinna. För honom var det inget uppseendeväckande att möta en kvinna på rännarbanan. Det enda uppseendeväckande var att den fysiskt lättare och svagare kvinnan kunde hävda sig så väl med lansen. Annars var det brukligt att kvinnor hanterade svärd med stor skicklighet, ibland med större skicklighet än de bästa männen. Men riddar Melindria var en skicklig kämpe. Jorund bröt lans med kvinnan fyra gånger, tre gånger red de jämnt men den fjärde gången slog Jorund med sin större tyngd kvinnan ur sadeln.

Utmattad efter de inledande striderna satt Jorund utanför tältet och återhämtade sig. Medan andra riddare slogs om ära hade Chelmarriddaren fått ett välbehövligt andrum. Ansiktet badade i svett och blicken var matt. Dangård gjorde sitt bästa för att svalka riddaren som nästan satt och sov. På bordet stod en mjödkanna som Jorund girigt hade tömt trots Dangårds protester.

- Herre, vill ni ha något att äta.

Jorund gav Dangård en kort blick och skakade sedan på huvudet.

- Min strupe är fortfarande torr, mjöd eller vin.

Dangård suckade och gick in i tältet för att hämta mer dryck åt riddaren. När han kom ut såg han hur Jorund satt och fingrade på ett brev som måste ha kommit med bud medan han befann sig inne i tältet. Med en grymtning och en fnysning slet Jorund upp sigillet och läste tyst för sig själv.

"Eftersom ni har kallat mig älskade ber jag er att avstå anslag mot min mans liv i striden som kommer. Om ni dödar honom gör ni barnet jag bär på faderlöst och hans familj kommer inte låta er leva länge. Därför, befaller jag er i kärlekens namn, hejda er arm.

Lohrena."

Med en grymtning rev Jorund brevet i tu. Sedan tog han de två bitarna och rev de i tu. Så fortsatte han med en plågad min ända tills det återstod småbitar. Dangård som inte visste något om innehållet stod frågande på sidan. Han sträckte fram vattenkruset till riddaren som girigt tog kruset och drack. När Jorund tömt kruset var han lika blek i ansiktet som förut, om inte blekare.

- Mår ni inte bra?

- Allt är ändå förlorat. Förresten sade jag inte åt er att jag ville ha vin eller mjöd, det här var vatten, röt riddaren.

- Men, jag tänkte att om ni ska slåss så behöver ni inte dricka mer mjöd nu.

- Dangård, det har ingen betydelse längre. Jag får inte tillfoga den mannen som jag redan har börjat att hata, och som hatar mig, någon skada. Det löftet har kvinnan jag håller kär avkrävt mig. Därför har inget betydelse längre.

- Ni måste ändå slåss.

- Ja, så är det.

Ostadigt reste Jorund på sig. Tog sina handskar och gick fram till hästen. Ömt klappade han den vita hingsten och viskade uppmuntrande ord. Sedan satte han sig upp. Bad om hjälm, sköld och lans och red mot rännarbanan. Ryggen var rak men hoppet krökt.

Borta på rännarbanan utkämpades strid efter strid. Ointresserat och hängande på hästryggen såg Jorund hur vän som fiende föll i backen till massans stora glädje. Eftermiddagen hade blivit sen när Rodan Härold red fram och förkunnade: Riddar Jorund Morgongåva, utmanad av friherren Eitil Uther.

Folket jublade. De såg fram emot att få se den storvuxne riddar Uther, känd kämpe och lansbrytare som slagit flera goda namn ur sadeln, kämpa mot den kortare Chelmarriddaren. På motsatt sida red Eitil fram. Visiret var uppskjutet och Jorund såg tydligt det sammanbitna och bestämda ansiktet. Dragen var hårda och kalla. Med en rysning mindes Jorund att detta var mannen som delade sängkammare varje kväll med kvinnan han älskade. Borta på andra sidan fältet fällde Eitil visiret och sänkte lansen. Jorund satte på sig hjälmen och gjorde sig redo.

När Rodan Härold sänkte sin arm satte de båda av. Anloppet blev hetsigt. Dammet yrdes upp och folket höll andan när lansarna brakade samman. Ett sus gick genom åskådarna när båda ryttarna kom genom sammandrabbningen till häst, men med brutna lansar.

När Jorund vände sig om och greppade tag om en ny lans for hans blick ut efter raden av människor. Han fann den han letade efter. Där, vackrare och blekare än någonsin, satt Lohrena. Med skam mindes han brevet och att han nyss gjort allt för att stöta Eitil ur sadeln. Med skam och avsky för sig själv satte han av i nästa anlopp.

Nästa gång lansarna möttes blev det med samma hetsiga anlopp. Enda skillnaden var att Jorund Morgongåva lät lansen i sista stund glida längs med riddar Eitils sköld. Riddar Eitil däremot tvekade inte. Med en hård och välriktad stöt träffade han Chelmarriddarens sköld med stor kraft. Eitils lans bröts och Jorund slängdes nästan av hästen. Han hade inte klarat sig om inte sadeln varit hög och hållit tillbaka stöten. Men lansen gick förlorad i kampen att hålla sig kvar på hästryggen.

Förgrymmad vände sig Eitil om utan att ge sig tid att, som brukligt är, hämta en ny lans. Istället satte han efter sin motståndare med den splittrade lansen. Det var ett fruktat vapen då denna kunde tillfoga långt större skada än en vanlig tornerlans. Jorund som sett detta vände sig beslutsamt om och red för möta Eitil samtidigt som han fumlade med svärdet. Innan Jorund hunnit få upp sitt svärd som fastnat i bältet nådde Eitil fram och stötte vilt mot ansiktet. Jorunds häst blev skrämd av anfallet och stegrade sig. Attacken nådde inte Jorunds ansikte utan Eitil stötte med stor kraft lansen i hästens hals. Lansen sjönk djupt in och mörkt blod pumpades ut när hästen gick ned och vred sig i sina dödsryckningar. Jorund var nära att fastna under den döende hästen men i sista stund lyckades han slita sig loss. Riddar Eitil hade redan stigit av och när Jorund stod på knä anföll riddaren med ett tjutande triumfskri. Svärdshugget träffade över ryggen. Ett missbelåtet sus spred sig genom folket som åsåg den oridderliga attacken.

Jorund märkte inget av detta. Han kände bara en skarp smärta och sedan hur blodet rann nedför ryggen. Trots att Jorund var dimmig av smärtan och chocken förstod han att Eitil brutit, medvetet eller omedvetet, mot reglerna genom att ha ett skarpt svärd. Det måste dessutom vara både vara tungt och skarpt eftersom det på ett sådant sätt skurit rakt genom ringpansaret. Han visste att han kunde bryta striden och koras till segrare genom att påvisa brottet. Men det ville han inte. Det var för lågt.

Innan Eitils andra slag fallit stapplade Jorund undan. Etil följde efter och utdelade vilt slag efter slag mot den backande Jorund som värjde sig med sin sköld. Svärdet hade Chelmarriddaren fortfarande inte fått upp. Till sin förvåning upptäckte Jorund att Eitil högg vilt mot Lohrenas sjal. Svartsjukan gjorde mannen besinningslös, men till sist klarade inte Jorund av att värja sig. Några tunga slag mot skölden gjorde att han tappade balansen just när han dragit svärdet. Desperat valde Jorund att slänga sig framåt istället för att vackla bakåt. Riddarna möttes med ett brak och Eitils svärd föll i en vid båge. Snabbt slängde Jorund sitt svärd i från sig och for mot Eitils skarpa svärd. Med en känsla av triumf slöts Jorunds fingrar runt det skarpa svärdet. Eitil som förstod att han var illa ute satte fart mot skranket och satte sig i säkerhet. Kvar stod Jorund vimmelkantig och förvirrad när han utropades till segrare. Sedan sjönk han ihop och stred inte mer denna dag.

En som inte föll ur sadeln var riddar Henrik. Som ung son till en friherre hade han drillats i lansens svåra konst. Även om handen inte var lika stark som förr så bar veteranen mod i barmen och klokskap i huvudet. Det visade sig vara mycket värt denna minnesvärda dag.

Henriks utmanare var alla upprörda å sin herres vägnar. Överlag var de alla alldeles för unga och hetsiga dessutom. Egenskaper som inte gör en man långlivad på rännarbanen. Som lugnet själv styrde riddar Henrik sin lans till seger efter seger. För var seger blev jarlen allt vredare, kommande kämpe allt nervösare, kungen allt mer road och Meraleen allt saligare.

När Henrik stötte den fjortonde och siste utmanaren ur sadeln hade han vunnit folkets kärlek och Aahrenjarlens eviga hat.

Det betydde att Henrik var den som ditintills slagit flest ur sadeln denna dagen. Trots utmattningen fortsatte framgångarna även på kvällen. Till sist återstod det blott fyra riddarsmän. Dessa var förutom riddar Henrik, riddar Jermo från Odels, riddar Torkel Hallgrimsson från Aahren, mästare från två midsommarkransar, och friherre Juthen Hammarström, jarlinnan av Tuves egen kämpe.

Skymningen trängde på och en del folk hade redan gått hem. Men fortfarande var de flesta kvar för att se avslutningen på den minnesvärda första dagen. De fyra riddarna red under folkets jubel fram till konungen och hälsade åter på honom. Som seden är överräckte de sina färger till Rodan Härold som lade dessa i konungens egen hjälm som förts fram av kungens rustmästare. Under tystnad vandrade sedan Rodan Härold och rustmästaren till jarlinnan av Tuve som detta år var den förnäma damen som gjort kransen. Med en djup bugning hälsade Rodan på jarlinnan och belade henne sedan med ögonbindel. Rustmästaren räckte över hjälmen till härolden som höll upp den framför jarlinnan. Med ett förföriskt eller var det kanske ett spefullt leende tog jarlinnan upp en vacker broderad sjal. Med en sensuell gest överräckte hon sjalen till Rodan Härold som högt förkunnade:

- Riddar Jermo från Odels.

Under folkets jubel red riddaren till den ena kortändan av rännarbanan.

Jarlinnan lade åter handen i hjälmen och tog upp ännu en sjal. Denna gång förkunnade Rodan Härold friherre Juthen Hammarström. Folket jublade och jarlinnan log förföriskt. Juthen saluterade sin dam, jarlinnan, och red sedan i väg för att möta riddar Jermo. Kampen blev kort men hård. Friherren behövde tre vändor innan den folkkäre riddar Jermo föll i backen till publikens besvikna sus.

Torkel Hallgrimsson som var ärrad kämpe från mången dust hälsade dystert på riddar Henrik. Torkel var kring de trettio men han såg äldre ut. Ansiktet var grått och ögonen tunga. Med sammanbitna läppar tog han riddar Henriks händer.

- Må nornornas trådar vara längre för er än för mig, ty jag har sett valkyrjorna vänta på mig dagen lång. Nu är det snart kväll.

Utan att säga något mer tog Torkel av sig en uråldrig medaljong och hängde den runt Henriks hals.

De två riddarna satte av på häroldens signal. Riddarnas rasande ritt slutade med att de båda for av hästen. Henrik reste sig hastigt och drog sitt svärd från bältet. Torkel Hallgrimsson, bördig från Aahrens stad och vinnare av två midsommarkransar, drog inget svärd. Han låg kvar. Huvudet var krökt och hjälmen hade fallit av. Folket var tyst. De förstod vad som hänt. Kanske såg de samma skuggfigurer som Henrik gjorde. En kvinna, klädd i brynja, svävade ned och lyfte upp Torkel Hallgrimsson. Sakta vandrade de vidare mot Valhall där Odins väl och ve de skulle dricka.

Torkel Hallgrimssons väpnare banade sig fram och slängde sig vid sin herres kropp, Han grät strida strömmar av tårar. Härolder och svenner nalkades den döde sakta under tystnad. Med stor värdighet lyftes Torkel Hallgrimssons kropp på en bår och fördes bort.

Henrik strök bort en tår från sin kind och påmindes om att detta också en dag skulle bli hans öde. Men den dagen var inte här, än.

En strid återstod innan dagen skulle vara till ända. Striden mellan riddar Henrik av Oxsala slott och friherre Juthen Hammarström.

Riddar Henriks motståndare i denna sista drabbning var en ung och arrogant herre. Juthen hade fötts med silversked i munnen. Han var van att härska. Han var dessutom stark och duglig i strid. Nu trånade han efter jarlinnan av Tuve. Både för skönheten hon ägde och makten. Henrik visste att striden skulle bli hård.

Segervan och stilig satte så Hammarström av i galopp. Riddar Henrik gjorde detsamma. En vända, blev inom kort till fem. Riddarna var säkra med skölden och parerade skickligt den andres stötar. På den sjätte rundan for de dock båda till backen.

Henrik utdelade få men hårda hugg medan Juthen Hammarströms slogs med bärsärkens vrede. Kampen mellan de två kämparna blev lång. Juthen Hammarström pressade med sin vrede Henrik. Kaptenen i Chelmarorden värjde sig och utdelade även han slag. Det var Juthens vrede som blev avgörande i striden. Alltför vildsint gick friherren till anfall och lämnade därmed en blotta som veteraner aldrig gör. Henrik såg hur Juthen i sin iver att få honom på fall helt glömde bort sköldföringen. Henriks motattack träffade där han siktade, axeln. Stöten var hård och Juthen tappade svärdet. Folket jublade när Henrik gick fram och satte svärdsspetsen mot friherrens hals och sade:

- Ger ni er till mig på nåd och onåd.

- Ja, jag ger mig på nåd och onåd.

- Det är gott. Jag ger er fri. Ingen lösen för varken er person, häst eller rustning kommer jag att utkräva. Ni har kämpat som en man och kanske en dag kan Midsommarkransen bli er, ifall ni lär er behärska ert humör.

Juthen Hammarström mumlade något till svar och vände sig därefter om med böjt huvud. Henrik tog ett djupt andetag och kände hur matt han var. De många striderna hade tröttat honom. Han var inte längre lika ung som förr. Lite förvånat och halvt frånvarande noterade Henrik att folket jublade fortfarande. Med stapplande steg gick Henrik mot den kungliga läktaren. Där tog han av sig hjälmen och bugade kort inför konung Mornam. Konungen reste sig från sin tron och applåderade kämpen till folkets stora förtjusning.

- Riddar Henrik av Oxsala slott. Ni har visat er vara den värdigaste under denna första dag av kämpalekar. Vi, konung av Aralantha, hyllar ert hjältemod denna dag. Ni är den bäste riddaren som vi någonsin skådat har i strid. Vi skänker er rätten att utse spelens skönhetsdrottning.

Mornam vinkade med handen och Rodan Härold kom skyndande. Härolden bar på en tunn krona i guld röda ädelstenshjärtan.

- Nå riddar Henrik, vilken av alla dessa rosor är den vackraste.

Henrik log och slängde ett ögonkast åt den förtjusande Meraleen som rodnade. Roat lade Henrik också märke till att hennes far var försvunnen från läktaren.

- Mitt val är min dam. Det finns ingen kvinna här som är skönare Meraleen.

Henrik bugade sig mot Meraleen. Mornam bjöd sin hand mot Meraleen som rodnade än mer när hon mötte konungens blick. Mornam tog varsamt möns hand. Sedan tog kungen kronan och krönte Meraleen till spelens skönhetsdrottning. När detta var gjort höjde kungen handen för att tysta folket:

- I morgon kommer alla tappra riddare vi sett i dag att kämpa på fälten. I morgon ska vi också dubba riddaren av Midsommarkransen. Du, Henrik, ädel riddare av ädel börd, leder i morgon månarna på ärans fält. Och ni, ädle jarl av Odels, är solarnas härförare.

Jarlen reste sig från sin stol. Han hade inte passerat sin tjugofemte vår och var en reslig karl med rak hållning. Ansiktet var hårt och väderbitet. Munnen log inte och två iskallt stirrande blåa ögon mönstrade riddar Henrik.

Nästan men inte nära

Skymningen hade övergått i afton. Trötta var de åter samlade i tältet. Jorund låg på en brits. Han sov djupt. Henrik gick fram och tittade på sin vapenbroder. Oroat vände han sig mot junkrarna:

- Kommer han att kunna slåss i morgon?

Dangård nickade.

- Ja, Jorund befallde en läkekunnig präst som såg om hans sår att se till att han var på fötterna i morgon. Prästen muttrade om att det nog inte var så bra men då läste Jorund lusen av honom. Så prästen gav Jorund något som gjorde att han somnade men prästen lovade att han skulle kunna slåss i morgon.

- Gott nog. Hur är det med dig Hrapp? Några skavanker?

- Nej, skrattade den godmodige randersmarkaren. Men däremot brinner jag av iver att få visa mig på fältet i morgon.

- Det gör jag också, fyllde Eron i.

- Jag räknar med att ni alla följer mig i morgon. Det blir en hård strid. Jag såg i jarlen av Odels kalla ögon avund och hat. Han kommer att göra allt för att besegra oss.

- Så länge vi finns vid er sida så har ni inget att frukta, svor Hrapp och höjde bägaren och skålade för morgondagen.

Kämpar, junkrar och Beleg Brim höjde sina pokaler. Vinet lät sig väl smakas. När alla druckit ur frågade Beleg Brim:

- I afton hålls en bankett. Alla kämpar är inbjudna. Det kommer att vara mycket folk och dryck...

- Jag tänker inte deltaga. Vi har en strid att utkämpa i morgon och mina gamla leder värker, sade Henrik.

- Jag tror också att jag stannar, sade Hrapp.

Eron som ville se konungen och hovet i Aahren muttrade motvilligt att det kanske ändå var sömn som han behövde mest. Beleg Brim såg belåten ut, kämparna hade valt vila och det fann han klokt.

- Då meddelar jag konungen att månarnas befälhavare och hans vapendragare tackar hjärtligt för inbjudan till banketten men att de väljer att avstå för att få vila inför morgondagen, sade Beleg.

De andra nickade till svar och Beleg vandrade ut i den ljumma aftonen. Eron tog fram vapenoljan och började putsa sitt svärd. Hrapp gick ut för att se till sin häst. Henrik lade sig på en brits och somnade omgående. Dangård och Ersgård tog fram ett bräde och spelade förstrött.

Partiet gick inte bra för Ersgård. Dangård vann gång på annan. Till sist hade Ersgård förlorat nästan alla sina penningar. Förbittrad avslutade han partiet medan han fortfarande hade några koppar kvar. Vred och besviken lämnade han tältet för att få lite kvällsluft och för att skingra tankarna.Han gick en vända runt det stora tältlägret. Vid åtskilliga tält pågick febril verksamhet. Unga väpnare putsade svärd och rustningar åt sina herrar så att herrarna under morgondagen skulle få visa sig i all sin prakt. När han hunnit halvvägs genom tältlägret upp mot borgen till kände han hur någon drog tag i hans ärm.

- Du, Ude, viskade en flicka som till hälften dolde sitt ansikte i en sjal.

- Me...

- Tyst, inte så högt, sade flickan som drog med junkern bakom en tältduk. Förvirrad följde Ude efter.

- Vad gör du här?

- Lyssna, min far har beslutat att hämnas på er alla. Jag hörde av misstag hur han beordrade en vaktkapterna att ordna så att ni röjs undan i natt. Jag vet inte mer, viskade flickan och kramade om Ude.

- ....

- Säg ingenting, håll bara om mig.

Tysta och stilla kramade flickan och pojken om varandra, som om de för alltid var förenade som en. Efter en evighet hände det som måste ske, flickan slet sig från sin vän. Med tungt och brustet hjärta viskade hon, "var försiktig". Ude nickade med gråten i halsen när han såg Meraleen försvinna bort mot den svarta borgen. Med tunga, men beslutsamma steg gick han tillbaka till tältet. Där sov alla. Jorund snarkade högt, Henrik låg nästan livlös, Hrapp mumlade något i sömnen medan Eron kastade sig av och an som om marorna ansatte honom.

Med tassande steg smög Ersgård sig in i tältet. Han fann att Dangård sov sött på sin brits. Försiktigt skakade han på Dangård som vaknade med ett rygg. Yrvaket stirrade han upp på Ude och höll på att börja protestera när Ude beslutsamt lade handen över den väcktes mun.

- Tig vid Tor, följ med mig ut.

Förvånad drog Dangård på sig sina stövlar och följde Ersgård ut i sommarnatten.

- Vad står på? Varför väckte du mig så där?

- Kom här, svarade Ersgård och lade sig i skydd bakom en vagn som stod i närheten.

När junkrarna låg i skydd drog Ersgård fram sin dolk och spanade ihärdigt omkring sig. Allt var lugnt och när andetagen lugnat ned sig förklarade han för Dangård att han fruktade att jarlen av Aahren skulle göra något hemskt i natt. När Dangård ville rusa upp och väcka de sovande riddarna tog Ersgård tag i armen och slet ned honom. Sakta förklarade Ersgård att han inte visste när attacken skulle ske eller hur. Därför vore det onödigt att väcka upp kämparna som behövde vilan inför morgondagen. När Dangård, ånyo, skulle invända tog Ersgård tag i hans arm och pekade bort mot tre skuggfigur som smög längs tältduken mot öppningen.

- Vid Hel, det är skurkarna, svor Dangård.

När den förste slank in genom öppningen reste sig Ersgård upp. Med dolken i högsta hugg for han genom luften mot skuggfigurerna. Förvånade vände de alla om. Den siste av dem hann inte göra något innan dolken träffade honom i magen. Med tom blick stirrade den svartklädde in i Ersgårds ögon innan han dog. Den andre, som vänt sig om, högg mot Ersgård med en lång dolk. Med en brännande smärta kände junkern hur kniven skar genom armen. Med ett våldsamt krigsrop for Dangård på dolkmannen så att båda tumlade in i tältduken. Den tredje av de lejde mördarna var på väg att hjälpa sin kamrat när han segnade ned. Bakom honom stod Beleg Brim småleende med en krossad flaska mjöd.

- Verkar som om jag kom tillbaka i rättan tid, smålog härolden.

Under tiden hade en vacklande och blodig Dangård rest sig medan Ersgård höll hårt om sin blödande arm.

- Är ni båda sårade, undrade Beleg.

Dangård skakade på huvudet och nickade ned mot den svartklädde som låg på backen med egen kniv i strupen.

- Han hade otur, hostade Dangård innan han vände sig om och kräktes.

- Vad står på, ropade Eron som kom utrusande naken men med draget svärd.

Strax därefter kom både Hrapp och Henrik. Beleg Brim böjde sig ned över sitt offer och skakade på huvudet.

- Det verkar som om någon ville bringa oss av daga, suckade Beleg.

- Ddddet var jarlen, stammade Ude.

- Det lär vi inte få veta. De är alla döda. Jag lyckades oturligt nog spräcka skallen på den här, sade Beleg sorgset och sparkade lätt på det svartklädda byltet som låg framför hans fötter.

- Jjjag vet. Blev varnad. Visste att det skulle kkkomma, skakade Ersgård fram medan blodet rann nedför hans arm.

- Det är möjligt men vi kan inte bevisa något.

Beleg böjde sig åter ned och drog fram en del av tabarden så att de andra skulle kunna se. På bröstet fanns en dolk. De visste alla att det betydde att mördarna var köpta och namnet på köparen hade de tagit med sig i döden.

Stridspreludium

En ny dag randades. Som prästen lovat vaknade Jorund Morgongåva. Även om han inte var återställd ansåg han sig vara tillräckligt stark för att ikläda sig rustning och hjälm. Det gjorde även de andra tre. När rustandet var klart ledde Henrik de andra i en stilla bön till Tyr. När bönen var klar ristade de alla segerrunor på kavlarna innan de begav sig ut. Samlade satte de sig till häst och red bort mot fältet där striden skulle stå. Kungen var redan där, så också allt frälse och folk. Den enda som Ersgård saknade var Meraleen vars plats lyste tom. Sedan förklarade Konungen reglerna för drabbningen. Endast svärd och yxa tillsammans med trubbiga lansar fick användas. Inga klubbor eller stridsgissel fick bäras. När reglerna för striden var förklarade presenterades härförarna för de båda sidorna och riddarna fick välja sida.

Striden

En efter en valde ädlingarna från Aralanthas alla hörn sida. En efter en red riddersmän till jarl Meiron av Odels och sällade sig under hans sol. Molande stod en liten skara av fem riddersmän under månen och glodde på ryttarleden som blev allt större på andra sidan fältet. Riddar Henrik rätade på ryggen och vände sig till en av riddarna. Denna var klädd i röd tabard med vita balkar. På bringan stegrade sig en björn. Riddaren var runt de trettio. Håret var kastanjebrunt och långt. Den högra kinden var vanställd av ett långt ärr.

- Melindria jag kan inte med frid i mitt hjärta be er följa mig i denna kamp, sade Henrik.

- Broder, det smärtar mig djupt att ni ser det så, ty jag ämnar följa er denna dag. I alla torneringar som jag varit med i, gudarna ska veta att det inte är få, så har jag valt att alltid sida med den som jag tror är svagast. I dag råder det inget tvivel om vilken härförare som är i behov av mitt svärd.

- Om ni ser det så syster så välkomnar jag er till månarna med glädje i mitt hjärta. Det ska bli en heder att få kämpa vid er sida. Må Tyr skänka er odödlig ära.

Vid sidan av fältet fördes ett annat samtal. På sin tron satt Aralanthas konung omgiven av jarlarna från Åtuna, Aralond, Noedren, Aahren, Chelmar, ädlingar, präster och andra hovmän. I båset bredvid satt åter jarlinnan av Tuve, jarlarnas fruar och hovdamerna.

Konung Mornam satt i sin konungsliga skrud och trummade irriterat med fingrarna på den förgyllda tronen.

- Varför så vred ers majestät, undrade jarl Winghierta. Det kan väl inte gå bättre. Upprorsmakarna blir nedridna och förhoppningsvis dräpta av era lojala riddare.

- Tig jarl, vad vet ni om ära. Det här är en katastrof. Våra riddare ärar oss icke. De skymfar oss och vårt ädla vapen. Detta är inte ridderlighet, detta är ett nesligt dåd. Vill ni göra dessa tappra riddare till blodsvittnen, jarl Winghierta? Lyssna till folket. Hör dess oroliga viskande och hör dess vrede så kanske ni förstår att vi inte är på samma humör som ni.

Jarlen sjönk tillbaka in i sin stol och ville försvinna. Ansiktet var rött av skam och ögonen lyste av förvirring. Jarlen tittade snett åt sidan för att få stöd av sin farbror Eschmek Winghierta, storpräst till Frejs ära. Den åldriga prästen gav sin brorson ett kort ögonkast. Sedan tog han till orda.

- Ers majestät måste stoppa denna drabbning. Den vredgar gudarna.

- Äntligen en Winghierta som talar klokt, mumlade Mornam för sig själv.

Efter en stunds tystnad reste sig konungen från tronen, slängde ett ögonkast på jarlinnan av Tuve som gav honom ett tvetydigt leende tillbaka, och ropade:

- Överhärold kom hit.

- Ers majestät, svarade den bleke härolden och vände hästen mot kungen och sänkte både sitt och hästens huvud i en vördnadsfull hälsning.

- Ers majestät, jag hör och jag lyder. Er vilja är min lag.

- Se till att solarna blir färre och månarna fler. Det är vår vilja och er lag.

- Ers majestät, betrakta det som utfört, sa härolden och gav sin konung ett gillande leende innan han försvann bort till fältet.

Folket som förstod att något ovanligt höll på att hända upphörde att viska. Det hände inte varje midsommar att konungen själv grep in och ändrade förutsättningarna i drabbningen.

Blickarna var riktad på härolden med den svartvita dräkten som red rakt på solarnas härförare. Härföraren var jarlen av Odels, segraren från många fält. Odödlig ära hade tillfallit jarlen under året som gått. Alla hade de lysande triumferna i Noedren och i Åtuna på läpparna. Odödligast av dom alla var Hovaskulle även om Mornams härolder försökt framställa det så att drabbning vanns av konungen nästan helt själv. Nu satt han där, segrarnas segrare, och väntade på häroldens bud. I sitt hjärta hoppades han att det skulle vara bud om att börja drabbningen. Ty i den skulle han vinna folkets hjärtan genom att blott skicka fram fem riddare åt gången. På så sätt skulle månarna kunna besegras på ett ärofullt sätt utan att någon skugga föll över solarna.

- Ers nåd. Hör vår konungs vilja och vår lag.

- Ja, sa den reslige jarlen, jag hör och jag lyder vår konungs lag.

- Vår konung befaller att solarna ska bli färre och månarna fler. Vår konung vill inte att någon skugga ska falla över varken er eller konungamaktens ära.

Den ärelystne jarlen mörknade. Irriterat blinkade han med ögonen och det ryckte ogillande till vid mungipan.

- Vid gudarna, jag har hört vår konungs befallning. Ädla vänner och tappra solar, vem offrar sin plats i detta led för att rida över till månarna? Ingen sade något. Alla väntade tyst på att någon annnan skulle lämna ledet. Jarlen blev än mer irriterad och höjde vredgat rösten.

- Ni har hört konungens vilja. Det behövs fler månar!

Fortfarande teg alla, spänt väntande. Det var som om riddersmännen kände att steget över till andra sidan var steget till bödeln. Folket höll andan medan konungen själv blev allt rödare i ansiktet. Men så red en riddare från Odels, en av jarlens närmaste män, fram.

- Ers nåd. Jag ber om tillåtelse att svika er i denna striden.

- Det är gott Jermo. Du har min välsignelse. Må Tyr skänka dig segrar och odödlig ära.

- Må Tor styra ers nåds hand i dag.

En efter en följde riddare från Odels, Erdamaar, Åtuna och Aralond. Till sist stod månarna med ett sjuttiotal riddare. Solarna var långt flera, men ingen mer riddare gjorde ett tecken på att följa efter.

Med en resignerad axelryckning signalerade jarlen av Odels till härolden att han tyckte att det här var så bra det kunde bli. Härolden nickade och tittade mot den kunglige. Han såg inga tecken därifrån. Med en intetsägande min vände han sin häst och red mot månarna och stannade framför segraren från föregående dag, riddar Henrik av Oxsala slott.

- Kan ni godta styrkorna herr riddar Henrik?

- Så länge min ära inte befläckas kan jag kämpa mot vilka styrkor som helst, svarade Henrik.

- Ingen skugga kommer att falla över er ära i denna strid, svarade härolden.

- Då är det gott nog. Vi är redo.

Rodan härold nickade till svar och red åt sidan. Så höjde han sin arm och signalerade till konungen att de stridande var klara. Konungen reste sig från sin tron och släppte stridsdolken, Aralanthas uråldriga stridsdolk. När dolken fastnade i de svartbrända ekplankorna skar tio trumpeters signal genom luften. Riddarna på båda sidorna sporrade sina hästar. Ljudet från hundratals hovar fick åskan att blekna vid jämförelse och marken skälvde under galoppens raseri.

Folket höll andan när de två leden av stolta riddare närmade sig varandra. När leden brakade ihop och tjugotalet ädlingar föll till backen gick det ett sus genom den tusenhövdade massan. Skri av förtjusning blandades med skri av skräck när damerna såg sina kämpar komma segerrika genom första stöten eller när de såg sina kämpar fastna i stigbygeln och försvinna i ett moln av damm.

Riddarna vände om. De med lansar kvar brakade ihop på nytt medan de som spräckt sina sökte upp andra utan lansar att kämpa mot.

Snart föll de första dropparna av det varma sommarregnet. Med några kraftigt målande drag blev himlen mörk och borta i horisonten red Tor på sin vagn. Folk flydde för att gömma sig under något som kunde ge dem skydd. Hovet däremot satt kvar under taket och följde striden med blandat intresse. Kungen själv tycktes vara slukad av kampen på fältet medan andra, som jarl Winghierta, satt förstrött och pratade om annat.

På fältet hade solarna som väntat fått övertaget. Jarlen av Odels hade slagit kilar i månarnas led som hade splittrats. Många av månarna slogs utan övertygelse. Andra hade redan tidigt överlämnat sina vapen till någon sol. Några kämpade dock tappert för att försvara sin ära. På fältets bortre sida slogs riddar Jorund, riddar Eron, Hrapp av Randersmark och en handfull månar med vilt raseri mot en större grupp solar ledd av en riddare från Åtuna. På fältets mitt slogs månar med varierande framgång. På fältets enda höjd, en ynklig liten kulle, stod jarlen av Odels med solarnas banér och en uppvaktning av tio riddare. Därifrån såg han över fältet. Då och då röt han order åt någon av sina riddare som red iväg för utföra sin herres order.

Vid listen, närmast kungen, kämpade riddar Henrik med ursinnig kraft. Han hade fallit av sin häst och slogs nu med lera till knäna. Tunikan med hammaren var lerig, blodig och i trasor. Henrik blödde från flera sår och hans brynja var genomslagen. Men med båda händerna på sitt svärd fredade han sig och sitt liv. Han var dock hårt trängd av halvdussinet riddare, några till fots och några på hästryggen. De anfördes av en kraftig man till häst som höll sig i bakgrunden men som manade till anfall.

- Dräp besten. För konungen, dräp besten, ropade den kraftige riddaren.

Riddar Henrik kände alltför väl till stämman. Det var Goredon, en riddare i Chelmarorden som sålt sina bröder och belönats av bastardkungen med gods och guld. Samme Goredon var sedan länge vred på riddar Henrik då denne ansåg att Henrik hade förfelat Goredon i templets tjänst.

Två av kämparna till fots, stärkta av Goredons blodtörstiga ord, gjorde förnyade ansträngningar att bringa Henrik på fall. En snabb parad av veteranen och ett utfall avfärdade i alla fall en av männen som tumlade ned i leran med en buckla på hjälmen.

Den andra svingade sitt svärd så att Henrik inte hann göra något åt det. Ett rappt slag träffade i sidan och Henrik kände hur slaget gick igenom brynjan. Omtöcknad tänkte Henrik att det snart skulle vara över, allt vara över.

I ögonvrån såg Henrik hur en ett par riddare satt på sina hästar och tittade på med förstrött intresse. De bar svarta bindlar, de var månar...

- Hjälp er härförare, kraxade Henrik ohört.

Männen rörde inte en muskel utan satt bara tigande på sina hästar innan de gjorde helt om och red i väg.

- Vid gudarna vilka kräk, tänkte Henrik samtidigt som han kände att ilskan gav honom förnyade krafter. Ett snabbt och oväntat slag till höger fällde en av ryttarna som inte hade varit beredd på utfallet.

- Magnifikt, sa kungen. Vilken kämpe! Ensam håller han dem på stången.

- Bara tur, muttrade jarl Winghierta som fortfarande var irriterad för utskällningen.

- Det är det inte. Det är en tapper kämpe som vi skådar. Förresten vet väl inte ni någonting om det...

Jarlen av Aahren muttrade för sig själv och styrde blicken över till det regndränkta fältet.

Borta i fjärran såg kungen och jarlen tre riddare som bröt sig ur sin strid och som satte fart över fältet. Det var riddar Jorund, riddar Eron och Hrapp av Randersmark som äntligen uppmärksammat sin härförares utsatta situation. Vredgade av förräderiet från månarna som red bort for de rakt över fältet. Solar som stod i vägen, och gudarna ska veta att det inte var få som försökte stoppa vännerna, for i backen. Så våldsamt var anloppet.

- Håll ut kapten, håll ut, skrek Chelmarridaren.

Varnade av riddar Jorunds uppmuntrande rop till sin kapten vände sig två av solarna om för att möta anloppet med svärd i handen. Jorund red rakt på sin fiende. Den blåklädde riddarens häst föll till backen med ett brak och riddaren låg livlös kvar. Riddar Eron däremot gav sig in i en hård strid mot Goredons högra hand. En man av tvivelaktig börd och rykte men med stor kraft i slagen. Efter några växlingar av slag slogs Erons fiende till marken av ett kraftigt slag mot huvudet med svärdsflatan.

- Nardraum, triumferade Eron med svärdet höjt medan han vände hästen mot en ny fiende.

Hrapp av Randersmark använde sitt ryttarspjut för sista gången denna dag. Med full kraft körde han det i magen på en aahrensk riddare som vänt om. Trots att vapnet var trubbigt hade Hrapp sådan kraft att spjutet fastnade i magen. Med en dimmig blick stirrade riddaren på sin randerske baneman innan han sjönk i hop. Äcklad av åsynen backade Hrapp hästen några steg och drog sitt svärd.

Under tiden hade riddar Henrik gjort sig av med ytterligare en motståndare och slängt sig över Goredon förrädaren. Med några tunga slag slogs Goredon ur sadeln. Han landade på rygg mitt i en vattenpöl. Henrik gick med några tung steg fram till mannen som desperat försökte resa sig ur gyttjan. Goredon var halvvägs upp när Henrik sparkade till honom så att han åter landade i samma pöl.

- Hund, väste Henrik när han lade svärdet mot strupen.

- Nåd, nåd, nåd, grät Goredon. Skona mig, snälla, jag ber om nåd, hav förbarmande för mig, ge mig mitt liv.

Mannen snyftade och Henrik backade med avsmak i munnen.

- Du förtjänar inte att dö. Du förtjänar inte att få sitta i Valhall. Därför ger jag dig livet. Försvinn från fältet och låt mig aldrig mer få se dig för det kan hända att jag ångrar nåden väldigt fort.

Goredon nickade och kravlade i väg. Henrik, trots tröttheten och trots smärtorna, klamrade sig upp på Goredons häst och nickade mot sina vapenbröder:

- Vi har mycket kvar att göra i dag. Låt oss fortsätta.

Så fortsatte det. Regnet minskade inte i styrka, ej heller striderna. Trots solarnas överlägsenhet slet och kämpade de fyra månarna med en gudomlig kraft för att samla sina styrkor. En timme gick och det blev allt färre riddare kvar. Den andra timmen föll ädle Hrapp. Omgiven av tre svartklädda ryttare från jarlen av Odels personliga uppvaktning klarade inte Hrapp av att värja sig. Ett slag mot huvudet gjorde att ett behagligt mörker lade sig. Han räddades från drunkingsdöden i en lerpöl genom att Dangård och Ersgård ilade under skranket och bistod sin vän och vapenbroder.

Den tredje timmen föll riddar Jorund. Gripen av någon okänd kraft gjorde riddaren ensam en anstormning mot jarlen av Odels. Innan han nådde fram till jarlen själv var han nedslagen av alltför många svärd.

Henrik och Eron såg det vettlösa men ädla anfallet av kamraten. Vid det här laget var de flesta riddarna ute ur striden. Regnet hade inte upphört och fältet liknade mer än sump sjö än ett fält där ädla sommarlagrar skördas Månarna var bara dryga dussinet kvar medan solarnas numerär fortfarande var långt fler.

Henrik insåg att striden snart skulle vara avgjord till solarnas fördel. Om inget hände. Med ens förstod han sin kamrats våldsamma och till synes vettlösa anfall mot jarlen av Odels och hans uppvaktning. Allt eller inget var mottot. Med erfaren blick synade Henrik fältet. Där, till vänster, slogs tio riddare. Alla var i Odels färger. Tre bar svarta bindlar medan de resterande bar vita. Hårt kämpade de svarta riddarna för att till fots hålla ifrån sig sina landsmän med vita bindlar. Lite längre fram på fältet såg Henrik hur två riddare, den ene var Malte och den andra Hogar, kämpas ned av överväldiga ryttarstyrkor. Till höger sträckte tre man vapen mot den övertaliga fiendeskaran.

Nej, det här skulle inte gå om inget hände. Henrik tittade på Eron som red runt, runt och kämpade mot tre ryttare samtidigt. Hans flank skyddades av Melindria, den ädla och trofasta riddaren som frivilligt valt månen, och av riddaren från Odels som hade varit den förste att lämna tillbaka sin sol. De båda kämparna höll undan två riddare var. Riddar Henrik själv satt på Goredons springare lite bakom de kämpande. Han stirrade genom regnet. Två hundra famnar bort satt jarlen av Odels förnöjd. Bredvid jarlen red de tre svartklädda riddarna som fällt Hrapp av Randersmark. Trettio famnar framför jarlen cirklade fyra riddare runt riddar Jorunds livlösa kropp.

Henrik kastade en snabb blick på striden hans vapenbröder var inbegripen i och fattade ett beslut. Med sina sista krafter satte han sporrarna i hästen som förskräckt tog några halkande steg framåt innan den fick fäste för hovarna.

- Nars blod, skrek Henrik och slängde sig in i Erons strid. Några överraskande slag från Henriks svärd fick Erons motståndare ur balans. Snart låg de där, alla tre, besegrade. Henrik och Eron vände uppmärksamheten mot sina kamrater och gemensamt frigjorde de sig. Henrik pekade med blodig hand bort genom regndiset och skrek Nars blod.

Som en självklarhet skrek de tre riddarna Nars blod och följde sin härförare. Det första motståndet var riddarna som besegrat riddar Jorund. Henrik och Eron fortsatte rakt igenom medan Melindria och riddar Jermo från Odels stannade upp och mötte solarna.

Med bara några famnar kvar skrek Henrik:

- Förrädarjarlen är min, vid Nars blod.

Eron slängde sig i strid med uppvaktningen medan Henrik banade sin väg framåt. Jarlen såg bistert på sin ärrade motståndare och drog sitt svärd.

- Vid Tyr, skrek jarlen innan klingorna möttes.

- Nars blod, svarade Henrik.

Med ett skarpt men ändå tyst sjungande ljud träffade klingorna varandra. Svärden fastnade vid hjalten. En tyst men intensiv strid började mellan de två. Båda försökte få den andre ur sadeln genom sin råstyrka. Länge stod de stilla medan salta svettdroppar från plågade mäns anleten blandades med sommarregnet. Sakta talade tiden för den yngre av de två. Jarlen fick övertaget och Henriks klinga trycktes långsamt tillbaka. Med sina sista krafter slängde Henrik sin kropp mot jarlens och de två föll i leran och tumlade runt. Henrik hamnade återigen i underläge. Jarlen hade mer krafter och greppade efter svärdet som han hade tappat. Men ett välriktat knä mot hans nådighets underliv gjorde att jarlen fick annat att tänka på. Henrik hasade sig undan, drog sin dolk från bältet och gjorde sig redo för språng mot den kvidande jarlen. Odels bet snabbt ihop och vek undan när Henriks språng kom. I en rörelse reste han sig och greppade sitt svärd. Henrik stod med bara dolk öga mot öga mot jarlen.

- Du skulle aldrig ha satt din fot i Aahrens stad gamling, hånade jarlen.

På den kungliga läktaren följdes striden med blandad skräck och förtjusning. Jarlen av Aahren gnuggade händer när Odels föll i backen. Avunden gjorde honom glad att se segraren från Hovaskulle få det svårt. Jarlens farbror, storprästen, såg däremot mest bekymrad ut medan kungen själv följde varje rörelse på fältet med ivrigt intresse.

- Hrrmph, harklade skattmästaren Garben Kvenkulle som nu tjänade sin andra konung.

- Ers majestät jag ber om tillgift för att jag stör er men vore det inte hög tid att bryta striden. Det vore alltför dyrt att insätta en ny jarl i Odels, ordade penningens herre när de två kämparna tumlade runt på backen.

- Er skattmästare har rätt herre, sade storprästen.

Utan ett ord men med konungslig makt reste sig Mornam och drog stridsdolken ur ekplankorna. Trumpeterna ljöd att striden var över innan den på allvar hade hunnit börja. Kvar på fältet fanns det bara några handfulla tappra riddare. Här och var låg någon riddare kvar. Glömd av sina svenner och vänner, drunknad i leran.

Jarlen av Odels och riddar Henrik tittade på varandra. Jarlen stod med svärdet i handen, nickade och sade:

- En annan gång.

- En annan gång får det bli.

Med bistra miner vände kämparna varandra ryggen och gick därifrån.

Efterskrift

Då vädret blivit dåligt kröntes inte Henrik inför folket. Istället kallade Mornam riddaren till sitt tält där han belönade honom rikligt. Henrik erhöll häst och full rustning, men även gods, ett friherredöme, ty så imponerad hade Mornam blivit av den hårdföre kämpen. Sedan bad Mornam riddar Henrik svära trohets- och vasalled till sin konung. Henrik hade blivit förstummad av vad som utspelades. Men Beleg Brim som följt sin vän fann på råd och viskade något i örat på Henrik. Henrik sken upp och svor trohets- och vasalleden till konungen av Aralantha och Mornam blev nöjd.

Orden som Beleg Brim viskade i riddar Henriks öra gjorde att riddaren endast svor eden till konungen av Aralantha, vilket Mornam betraktade sig som, och ej till Mornam personligen. Genom detta ansåg riddar Henrik att han inte var skyldig Mornam något och för att svära en ny ed till landets rättmätiga konungaätt begav sig sällskapet till prins Edarin av Bergen i Noldria. De blev väl mottagna. Prinsen som under många och långa månader värjt sig mot Mornams styrkor var i stort behov av dugliga riddersmän. Trots att prinsen erbjöd alla att stanna och kämpa vid hans sida var det bara Henrik som valde att för en tid göra så. Jorund Morgongåva som tjänade översteprästen Derion Roderiksson Dahl ansåg att hans plikter gjorde att han inte kunde stanna. Därför reste Jorund Morgongåva till Borgevid. Riddar Eron Silvermåne som bördig är från Borgevid valde att följa med, så gjorde också Hrapp av Randersmark. De tappra unga junkrarna valde även de att följa med norrut. Beleg Brim hade redan tidigare lämnat Noldria med bud från Prins Edarin av Bergen till Prins Kei av Naronien. Hjältarnas öden efter besöket i Noldria förtäljer icke denna historia.