Midvinter På Urds Källa 625

Efter att ha rest hela Aralantha och Randersmark runt de senaste aderton månaderna, så hade jag givit upp hoppet om att finna ett ”äventyr” på egen hand. Att vinna sitt arv är svårt ibland… I alla fall fick jag reda på att den Gyllene Hjortens Orden, ett mystiskt ordenssällskap bestående av både högdjur och patrask, skulle samlas vid värdshuset Urds Källa, ett värdshus i utkanten av Ödesskogen. Så jag begav mig ditåt. Jag gick där på vägen och hade tråkigt en lång tid och undrade var det där värdshuset kunde vara, när jag plötsligen hittade det.

När jag kom fram så var det trevligt fullt med folk och musik, även om låtarna var något nya för mig. Jag samspråkade med en prästklädd man som satt bredvid mig att tag och skaffade mig sedan något att äta och lite mjöd.(Han påstod sig att i sin ungdom, vilken inte var alltför avlägsen, ha slaktat sex beväpnade vättar när han själv var obeväpnad. Något jag fann föga troligt, men jag höll god min för att inte förolämpa honom, och det var ändå en god historia.)

Plötsligt ropar en man ut att alla de som vill, får svära in sig Nu, eller lämna lokalerna. Helt plötsligt så svär jag bort mitt liv (och lite till) till Gyllene Hjortens Orden! De kunde väl åtminstone ha nämnt vad som eden gått ut på innan, eller? Inte för att jag vet om mitt beslut skulle ha varit annorlunda.

Därefter hölls ett kort rådslag, varefter festligheterna fortsatte. Jag hittade en trevlig landsman från Tere, vid namn Kirian, bland deltagarna, med vilken jag bytte några ord. En tiggande balderspräst besvärade mig ett tag, men var en vänlig själ ändå trots att han inte fick några pengar av mig. Senare bekantade jag mig även med en trevlig kammerska (som kammade mitt hår gratis). Hon tyckte att jag hade ett väldigt ovanligt hår. Mycket trevlig tös. Senare på kvällen avstannade festligheterna på grund av att de flesta hade gått och lagt sig och jag bestämde mig för att gå och lägga mig jag också (även fast barderna fortfarande spelade). Morgonen därpå reste vi i många olika riktningar. Själv begav jag mig norrut, mot Wenheim.