Mot Erdamaar

Att det skulle vara varmt på sydkusten är vid gudarna en av de största lögner någon uttalat. En morgon som denna, då havets piskande vindar driver upp vita toppar på ett upprört stålgrått hav, är Aralonds hamn en av de platser man minst av allt vill besöka. Men här är vi nu, någon timme efter gryningen. Överallt är folk i farten, bärandes, rullandes och kastandes. Ett larm som nästan överröstar vinden och vågorna står över hela den havsvåta kajen. Hästar som gängar när de leds ombord på skeppen, körkarlar som piskar och svär åt sina oxar, knaket och knarret från skeppen som pressas mot kajens stockar.

Men här och var står också tysta klungor och väntar. Soldater, insvepta i fuktiga mantlar, redo att så snart de sista förnödenheterna har lastats även de stiga ombord på skeppen. De väntar i tystnad, på att de skall få order om vart de skall ta vägen, vilket skepp de skall borda, vart kriget skall föra dem härnäst.

Ett vet dom, målet för resan. Ryktena om Prinsens nästa djärva plan har cirkulerat på förläggningar och tavernor de senaste månaderna. Ytterligare ett försök att slå till mot fienden där han minst anar det, i hans veka buk, Erdamaar. Djärvt och farligt. Nästan inga vägar leder från Aralond till Erdamaar. Det kommer att bli en svår marsch genom Söderskogens östra delar. Så har talet gått, men tillförsikten till prinsen är stor liksom förtröstan till segerguden, Oden.

Efter Chelmars fall i somras inser alla hur Mornams pinnhus faller. Odels, Åtuna och Noedren har han också förlorat. Endast Tuve, Erdamaar och Aahren står kvar. Så med ännu ett snabbt och förödande slag kommer han att vara förlorad. Äntligen skall Nars ätt kunna hålla hov i Aahrens slott igen. Kanske till hösten?

Soldaterna känner segervittringen, de vet att de kommer att bidra till det avgörande slaget och de vet att kriget snart är över. Men ändå vill inte den sanna förvissningen infinna sig bland klungorna på kajen. Visst håller vädret modet nere, men det är också något annat. Det är trötthet. Trötthet på knappa ransoner och kalla lägerplatser. Långa marscher och långsam väntan. Trötthet och leda på kriget. De önskar att det äntligen ville ta slut, att de fick vända hem, till en värmande härd i en stilla trakt där larmet från vapnen och skriken från sårade aldrig hörs. Nu när kriget så snart är över önskar de att de kunde få slippa även detta sista.

I slottet märks inte mycket av de isande vindarna nere i hamnen. Här brinner värmande eldar i de stora spisarna och glödgat mjöd serveras till alla som kommer in från kylan. I prinsens våning hålls ett sista möte. Truppernas nära förestående avfärd diskuteras ytterligare en gång. Diskussionens huvudperson är inte prinsen, utan friherre Solfrid Havtorn, Erdamaar-kampanjens ledare.

"Ni har fått ett svårt uppdrag herr Havtorn", säger Anund Kare med en bister, värderande min. "Jag hoppas vid gudarna att ni är uppgiften mogen."

"Jag har kanske inte dödat lika många som ni, herr Kare, men ett blodat svärd är inte allt som krävs av en härförare. Se bara på Jarl Dana, hon är ingen svärdskämpe, men det var hon som återtog Chelmar", svarar friherren sakligt. Det är inte första gången hans utnämning blivit ifrågasatt, och han har svaren redo.

"Ha, jarl Dana hit och jarl Henrik dit. Ni talar inte om annat än andras framgångar. En er själv då, vad har ni åstadkommit? Ni har väl inte ens träffat dem ni talar om med en sådan glöd." Ingen i rummet är ovetande om fiendskapen mellan Kare och Havtorn. De flesta rycker ointresserat på axlarna och tittar bort för att slippa höra ännu ett av alla dessa gräl.

Istället bryter prinsen in. "Nog nu. Vi vill inte höra mer om vad du anser om vår härförare Anund. Vi har utsett herr Havtorn till det här uppdraget. Han är den bästa vi har här och nu. Varken Dana eller Henrik finns tillgängliga så det är ingen idé att diskutera dem." Prinsen låter trött och irriterad. Ända sedan han lät meddela sitt beslut om härförare till detta uppdrag har han hört kritik. Främst från nordborna, Havtorn är gammalaralondier och drar inte jämt med Kare. Men inte heller herr Tride tycks vara nöjd, och prins Peder var kortfattat reserverad, ja näst intill bister, i brevet han sände från Dahlen.

"Hur går lastningen", fortsätter prinsen, "kommer ni att segla idag?".

Friherren som har stått och blängt ilsket på herr Kare vänder sig förvirrat mot prinsen, som om han inte är säker på om frågan är ställd till honom. Innan han hinner svara bryter istället herr Tride in, "Ja ers höghet, allt går enligt mina planer. Reservhästarna, större delen av förnödenheterna och en fana fotfolk lastas just nu. De kommer att vara redo att segla före middagstimmen."

Alla i rummet vänder sig mot prinsens gamle vän och vapendragare, budbäraren av Svärdet herr Eron Ersson Tride, som fortsätter. "Hur det går för landtrupperna vet jag dock inte. De skulle ha skickat en duva som borde ha varit här allra senast igår. Men jag har inte tagit emot något meddelande. Kanske vi borde vänta tills vi vet att de är framme i Torildstrand?"

"Nejdå vi behöver inte vänta, de är redan framme. Jag fick det här av duvmästaren i går morse", svarar herr Havtorn ivrigt och plockar fram ett pappersark ur bältet. "Marschen har gått utmärkt och båda förnorna står och väntar på oss."

Herr Tride tar några raska steg fram till friherren, rycker papperet ur hans hand, läser det och lämnar det sedan till prinsen. "Och varför fick inte jag se det här redan igår?", frågar herr Tride kallt och spänner ögonen i friherren.

"Ja, jo, men allt gick ju bra. Enligt planen... Jag ville inte störa er. Vi skulle ju fortsätta enligt planen även om vi inget hörde. Alltså skulle inget hända även om jag meddelade er." svarar friherren osäkert. Och som en eftertanke tillägger han med bestämdare röst, "Dessutom är det jag som är prinsens härförare på den här kampanjen. Det är jag som har ansvaret och det är jag som bestämmer."

"Så sant min bäste friherre" svarar budbäraren med uppenbart kontrollerad röst. "Men det är faktiskt jag som har lagt upp planen som du följer. Jag har planerat det här i över ett år, och vill inte att det förfelas av en äregirig friherre som inte har vett nog att inse att vi gör det här tillsammans."

"Nog! Jag vill inte höra mer av det här. Herr Solfrid Havtorn är Vår härförare och fanemästare för denna kampanj. Han har gudarnas välsignelse och kommer att ge oss en lysande seger. Den som talar emot honom talar även emot Oss, och det kommer jag inte att tåla." prinsen gör en paus för att låta budskapet sjunka in. Han tittar på de församlade och ser att ingen kommer att ta upp den här frågan igen. "Då var det klargjort. Vi har inget mer att säga, utgå och se till att få lite saker gjorda. Jag vill att de där skeppen seglar idag."

Utan att säga något dryper de församlade iväg. Alla har uppgifter att sköta på sitt håll och trots allt kämpar de alla mot samma mål.

Aralantha är sannerligen är märkligt rike, tänker hon när hon står på vågbrytaren yttersta spets och spanar ut mot havet. Staden hon har bakom ryggen liknar inget hon känner från sina karga hemtrakter i Noldrias berg. Små hus i vit och grå sten, stenlagda gator, små köksträdgårdar med kryddor och grönsaker, som spirar i havating!

Staden heter Torilds strand och hon hade aldrig ens hört namnet innan hon kom till Aralond. Men här står hon nu på utkik efter förrådsskeppen som skall medföra allt som hären behöver för marschen mot Erdamaar. Det är tredje dagen nu som de är här. I ett stort tältläger utanför staden finns de, nästan två tusen soldater, med hästar och kärror, kor och oxar till mat och draghjälp. Antagligen har folket i staden aldrig sett så mycket härfolk förr. Här har kriget aldrig dragit fram, hit har aldrig några smutsiga vättar från Tere tagit sig. Gudarna vet om ens någon härifrån var med vid Stupavad? Så oskyldiga de verkar i sina små stenhus vid havet, och så lyckliga.

Idag är vinden svag och Sol värmer. Havet är lugnt och den klara solen glittrat i vattnet så att det är svårt att se. Men är det inte något där ute? ...jo kanske. Hon hör rop inifrån staden, de måste ha sett något där uppe på höjden. Hon skuggar ögonen med handen och kisar. Jo det är skepp. Ett, två, ...tre... Hon vänder sig om och går in mot staden. Rotemästarn börjar nog snart undra var hon håller till, de skulle hålla sig tillgängliga i hamnen om skeppen skulle komma. Det blir nog ingen mer vila idag, skeppen måste lossas och i morgon lämnar de nog den här staden.

"Är alla här då?", Solfrid tittar på de som har samlats i hans tält. Bra folk på det hela taget, tänker han. Inget krigsföretag kan lyckas utan bra folk. Gudaman Gullbran till exempel, stort gyllenblont skägg, ser ut som en nordbo, fast han är visst från Aahren. Eller landriddaren och faneföraren Vigg, verkligen en framstående ledare för sina trupper, aralondier liksom han själv.

"Då kan vi börja. Det går långsamt, vi får hela tiden vänta på att trossen skall hinna ifatt. I den här takten kommer vi inte att vara framme i Erdamaar före midsommar." börjar Solfrid.

"Inte så konstigt heller." avbryter Edara Vigg. "Det finns faktiskt inga vägar värda namnet här. Det var ett misstag att följa floden genom skogen. Vi borde ha följt Trides plan och gått till Söderslätt istället."

"Ja, ja det kanske var ett misstag" svarar herr Havtorn irriterat. "Men nu sitter vi här. Om några dagar borde vi vara framme i Bernlunda. Där kan vi gå över floden och borde sedan strax vara ute ur skogen."

"Det hoppas jag verkligen" säger gudamannen. "Marschen har redan tagit hårt på manskapets krafter. Att var och varannan fjärdingsväg behöva vända tillbaka för att dra loss fastkörda forvagnar tär på krafterna."

"Jag är medveten om det, men innan vi kommer till Bernlunda är det inget vi kan göra något åt. Vi måste fortsätta" avslutar friherren.

Plötsligt, en hel flock fåglar lyfter med tjatter och flaxande vingar ur ett buskage, när han tar ett steg framåt. Han tittar efter dem, de flyger en kort sträcka och landar sedan i några buskar längre bort. Han tar ytterligare några trötta steg framåt, men för varje steg ger tuvorna vika så att hans redan genomblöta fötter sjunker till fotknölarna. En sur doft av förruttnelse slår emot honom för varje gurglande steg.

Han stannar upp och tittar sig omkring. Vart han än vänder sig ser han bara våta gröna ängsmarker. Här och var ett buskage eller något ensamt träd. Den tidigare så varma solen börjar sjunka bakom honom, om inte alltför länge kommer nattkylan och dimman att komma. Han känner sig färdig att ge upp, han är hungrig, han är trött och framför allt, han är vilse.

Han är rotemästare Vidun Darinsson från Bernlunda. Men nu är han långt hemifrån, nu befinner han sig någon stans i Digerträsks norra kant. Men var har han ingen aning om. Han, som skulle vara vägvisare. Han hade värvats av prins Edarins stora här som kom till Bernlunda för några veckor sedan. Han kände ju trakten och kunde säkert visa vägen till Erdamaar. Ja det var i alla fall så dom sa, de verkade närmast desperata efter att ha honom med. Men nu var de lika vilse som han, alla två tusen.

Ja, om han skulle vara vägvisare så hade det ju varit bra om han hade fått visa en väg han kände, tänkte han. Men nej, de skulle inte gå norrut till landsvägen och sedan österut till Erdamaar. De skulle med nödvändighet gå söder om Derons sjöar. Och inte nog med det, de skulle inte gå över floden i norr, vid sjöarna där en här på två tusen man kanske skulle kunna komma över. Nej igen. Så långt söder ut som möjligt var ordern. Så långt söder ut att de inte skulle passera några bebodda trakter. De skulle överraska fienden. De skulle slå till mot Erdamaar utan förvarning. De skulle storma in som en oemotståndlig våg.

Vidun känner hur ilskan började koka i honom. Han ger inte ett hjim för befälens stora ord. Vad vet de om verkligheten? Vad vet de om gyttja och sönderskavda fötter? Deras fantastiska planer om överrumpling och lätta segrar är rena barddrömmar uppfunna framför härden med ett mjödhorn i handen. "Åt Nifelheim med dom, Nifelheim!" ropar han ut. Fågelflocken lyfter ännu en gång.

Vidun lyfter foten för att ta ytterligare några trötta steg framåt. Men innan han hinner sätta ned den igen hör han från buskarna där fåglarna satt, "Var tyst och stå still soldat, min båge är spänd". Vidun vänder sig i förskräckelse hastigt om mot busken.

Ur buskaget kliver en man sakta fram. Halvt sänkt, men spänd och redo att användas, håller han en kraftig båge. Mannen är klädd i mörk kjortel och bär höga skinnstövlar till knät. Vidun står tyst och stilla medan mannen närmar sig. Han inser att han inte har den minsta möjlighet att dra svärdet eller komma undan.

"Det är inte ofta det kommer soldater hit", säger mannen. "Vilket är ditt ärende, och är du ensam?" Vidun känner hur mannen värderar honom, är han vän eller fiende? Det undrar Vidun också. Vem är den här mannen? Han ser redigt klädd ut. Hans kjortel har färggranna broderier kring axlarna. Stövlarna tycks välgjorda och av någon anledning antar Vidun att det inte är stöldgods han bär.

Vidun tvekar, är det någon slags motståndskämpe? Friherr Havtorn har påstått att det finns sådana i Erdamaar, fastän Vidun aldrig har hört talas om några själv. Vågar han säga sanningen? Kanske kan de få hjälp, eller så kan de bli avslöjade redan här.

"Nå..." Den främmande mannen låter uppfordrande. "Tänker du tala om vem du är eller skall jag döda dig ovetandes?" Mannen höjer bågen.

Vidun tvekar ännu. Ska han berätta eller ska han hitta på något? Och i så fall vad? Mannen höjer bågen ytterligare. Det är ingen tvekan om att han tänker skjuta. "Vidun Darinsson, rotemästare i riksföreståndare Edarins här", rabblar han hastigt ur sig. "Från Bernlunda."

Vidun känner hur han kallsvettas. Skall han dö? Mannen ser fundersamt på honom, men han sänker inte bågen. Vidun försöker möta mannens blick, men slår hastigt ned den igen. Han väntar vad som känns som en evighet. Sedan ser han hur mannen släpper efter på strängen och sänker bågen.

"Einar. Från Wrange gård", presenterar sig mannen. "Du är långt hemifrån och i farliga trakter, soldat. Vad gör du här? Och återigen, är du ensam?"

"Jag är vägvisare åt prinsens här. Vi har två tusen soldater en bit österut. Och jag vet att det är farligt här, jag försökte finna en väg så att vi kan komma över floden. Men jag kom bort mig." svarar Vidun.

"Prinsen? Här? Det är knappt så jag tror dig..., men jag gör det. Jag ser att du inte ljuger." Einar tystnar ett tag och tänker. Han fortsätter sedan, "Jag antar det är Erdamar ni vill åt? En djärv sak... Ingen kommer att vänta er..., bara ni kommer tillräckligt nära innan ni blir avslöjade." Säger Einar fundersamt. "Jag kan förstå varför ni vill hitta en väg genom Digerträsken. Ingen lätt sak minsann. Men jag skall hjälpa er. Visa mig vägen till hären så skall jag bli er vägvisare."

Vidun tittar storögt på mannen. En främling från ingenstans som stiger fram och först tänker döda honom, och nu hjälpa honom! Vidun kan bara stå still och stirra på mannen som kallar sig Einar. Hans hår är grått och ansiktet fårat av ålder och bränt av solen. Det är en gammal man, men ännu kraftfull. Hans axlar är breda, händerna stadiga och hållningen är rak som en fura. égonen är grå som stål och blicken har en genomträngande kraft. Vidun inser när han står där och stirrar att detta är en sann krigare. Långt från rännarbanornas polerade låtsaskämpe utan en hjälte av det slag som det fanns på Nars tid.

"Men, jag vet inte var jag är och jag vet inte var hären finns", svarar Vidun ynkligt när han äntligen får mål i munnen. "Nå men då får vi lov att leta rätt på dem då." svarar Einar sakligt.

"Einar från Wrange gård", svarar mannen.

"Och du vill alltså visa oss vägen över floden?", frågar friherre Havtorn skeptiskt. "Hur vet vi att du inte lurar oss? Att du inte leder oss in i någon fälla."

Einar suckar och svarar trött, "Jag trodde att prinsens folk var bättre människokännare än så. Hade jag velat hade jag kunnat döda er soldat när jag fann honom och sedan löpt iväg till Erdamaar med förvarning. Men det gjorde jag inte."

Herr Havtorn synar mannen uppifrån och ned. Hela staben står samlad i hans tält. En av spejarna från Bernlunda har just kommit in med denna man som påstår sig kunna visa vägen genom träsket. Friherren undrar om de verkligen kan lita på honom, Einar som han kallar sig. Det verkar lite för lätt. Att bara dyka upp mitt ute i träsket och sedan tro att de skall lita på honom?

Friherren känner sig tveksam, så han frågar, "Men kan du visa dina goda avsikter? Berätta mer om dig själv så att vi kan döma själva."

"Vad vill ni att jag skall svara? Skall inte en mans ord gälla för tillräckligt. Jag har erbjudit er min hjälp. Tar ni emot den eller skall jag gå?" Einars röst ljuder av kraft och irritation.

"Svara mig. Berätta mer om er själv!" svarar frherren lugnt.

"Nej, det räcker. Jag litar på honom. Han har givit sitt ord och det litar jag på" bryter Edara Vigg in. Hon tittar sig runt i tältet och ser hur de flesta andra nickar gillande.

"Jag litar också på honom" säger gudaman Gullbran. Ett gillande sorl hörs från de övriga.

"Låt gå, han får bli vår vägvisare." säger friherren buttert. Han lutar sig tillbaka i stolen och vinkar med handen för att visa att stabsmötet är slut.

När de församlade börjar lämna tältet går Edara fram till Einar som fortfarande står mitt i tältet och säger, "Följ mig så skall jag se till att ni får mat och en plats att sova." De går mot utgången. "Edara Vigg heter jag förresten. Landriddare av Alstava."

"Einar."

Utanför friherrens tält är folk i full rörelse. Det är mitt på dagen och soldaterna är i färd med att tillreda sitt middagsmål. Lägret de har slagit här var först meningen att endast bli ett nattläger, men nu är de inne på fjärde dygnet. Platsen är inte alls lämplig för en så stor här, snart måste de bryta lägret, annars kommer de att få ännu mer sjukdomar än vad de redan har.

"Så, vad är ert namn mer än Einar? Jag antar att det hörde ett släktnamn till förr, innan Mornam kom." frågar Edara.

"Ni misstar er fru landriddare. Jag är bonde." svarar Einar kort.

"Det förvånar mig. Jag kunde ha svurit på att ni var frälse. Er hållning och ert sätt är så uppenbart krigarens. Jag är förvånad att ingen har dubbat er. Var ni med mot Naronien?" frågar Edara och tillägger "För övrigt fröken."

"Fröken, jaså? Men, nej. Jag var inte med mot Naronien." skrattar Einar. "Jag var för gammal redan då." Sedan tillägger han mer eftertänksamt, "Men ni har rätt, en gång i tiden var jag en krigare. Och man försökte dubba mig, men jag avböjde. Jag hade gjort det jag måste men ville inte fortsätta. Jag ville inte leva av svärdet, så jag slog mig till ro som bonde istället. Långt bort från alltsammans."

Edara väntar på att han skall fortsätta, men när han inte gör det säger hon "Jag antar att ni inte vill berätta mer, så jag skall inte fråga."

Einar verkar inte lyssna utan fortsätter efter en paus. "Men min son har tagit riddarslaget. Fast jag vet inte var hann finns nu. Han har inte varit hemma på fem år." Einar är tyst en stund, stannar sedan och vänder sig mot Edara. Med mer liv i rösten frågar han. "Ni har inte sett honom? Han kanske till och med är med er? Ulver heter han, han var väpnare åt jarl Sigurd."

"Jarl Sigurds väpnare? Var er son jarl Sigurds väpnare?" Edara låter mycket förvånad och tittar med än mer förundran på den gamle mannen. "Ulver heter han? Har aldrig hört talas om honom, jag visste inte ens att jarl Sigurd har haft en väpnare. Jag antar att han inte är med oss, inte bland mitt folk i alla fall. Men låt oss söka upp gudaman Gullbran, han känner fler här än jag."

Edara flåsar när hon tar de sista stegen upp för backen. Stigningen är brant och hon har skyndat sig upp till personerna som redan står där. De väntar på henne. Hon stannar upp för att pusta ut och tar sedan ett par långsamma steg fram och ansluter sig till gruppen. Det är friherre Havtorn och två soldater som väntar, de har sina hästar med sig, men hon har gått, liksom de flesta andra i hären. Alla hästar som fortfarande lever behövs för att bära förnödenheter nu när de tvingats lämna vagnarna. "Allt väl?", frågar friherren.

"Jodå, de sista är snart över floden och uppe ur sankmarkerna", svarar Edara och tittar tillbaka ned på de marscherande soldaterna. Lite längre åt öster kan hon se delar av det nya lägret. Det har tagit dem snart tre dygn att få över allt folk till den här sidan floden. De vägar som Einar visade dem var sannerligen inte några forleder, men nu är det antagligen över.

"Hur har er rekognoscering gått då? Kunde Einar visa på några bra vägar norrut innan han begav sig hemåt?" frågar Edara tillbaka. "Det gick bra. Härifrån kan vi hitta tillräckligt bra vägar för oss", svarar friherren. "När alla är i lägret skall de få vila, åtminstone i morgon och behövs det, ytterligare en dag. Men sedan måste vi ge oss av."

De står tysta en stund och tittar tillsammans på soldaterna nedanför. Edara kastar en blick sidleds på friherren. Han är nog inte så dålig när det gäller, tänker hon. Han ser säker ut nu, inte alls som i Aralond eller i början av marschen. Inte längre lättstött och högfärdig för sitt betydelsefulla uppdrag. Nu arbetar han uthålligt och sakligt med att lyckas med det istället, utan att klaga och utan att tveka. Det slår henne att kanske är det hon som har misstagit sig hela tiden. Kanske har herr Havtorn verkligen de kvaliteter som en härförare behöver, trots hans svårgillade sätt? Till en början hörde hon till de som tvivlade på riksföreståndarens omdömme i valet, men Nars ätt ser längre och djupare än vanligt folk. Så vem är väl hon att dömma.

Hon håller fast vid tanken en stund, bugar sig sedan tyst mot friherren och går ned för backen igen. Hon vet att den utlovade vilan antagligen kommer att bli den sista innan de når fram till Erdamaar, och det finns mycket för ett befäl att göra för att få den så god som möjligt för soldaterna.

Adil kurar ihop sig och blåser på händerna för att hålla dem varma. Morgonen är kall och väntan börjar kännas lång. De har stått redo en stund och kläderna, som är fuktiga av svett från den snabba marschen, börjar kännas kalla mot kroppen.

Nu väntar de bara på att gryningen skall komma. En första ljusning i öster har redan börjat anas, redan kan man se Erdamaars murar avteckna sig i siluett där borta. Nu återstår endast en kort stunds väntan innan de skall storma fram i sitt överraskande anfall.

Äntligen har de nått sin långa färds mål. Många veckor har gått sedan de lämnade Aralond. Först den lätta marschen till Torildstrand, sedan den slitsamma vägen genom Söderskogen till Bernlunda, därifrån raskt över slätten till träsket. Där, i träsket, såg allt ut att gå om intet. Ingen väg fann de, varken framåt eller bakåt. Hästarna gick ned sig nästan allihop, inte ens hälften lyckades de rädda. Det mesta såg faktiskt ganska hopplöst ut, både en och annan talade om att vända om. Att fly fanorna.

Men sedan hade de äntligen tur när de fann den där Einar. Adil hade själv inte sett honom men när han väl hade visat dem en väg ut ur träsket och över floden talades det knappt om annat vid lägereldarna. De sades att han var en bonde från trakten, men de som hade sett honom sade att han red som en riddare och att till och med Edara Vigg fjäskade omkring honom. Några trodde att det var en landriddare eller friherre som hade flytt undan Mornam, andra trodde att det kunde vara någon ännu större, jarl Vidukinn av Noedren kanske som hade undkommit Valhall. Några viskade till och med Eduron. Det gillar Adil, inte för att han egentligen tror att det verkligen var kronprinsen som kom och visade dem vägen. Men tanken på att det kanske kunde ha varit så känns stärkande.

Bakom sig känner Adil hur hans kamrat Peder rör på sig. Adil lägger stegen, som de tillsammans skall bära fram, tillrätta på axeln. Med andra handen greppar han skölden. Han är redo, de väntar.

Så, plötsligt, kommer signalen. Som en våg reser sig hela hären från sina gömställen och börjar springa mot muren. Med sig bär de stegar och rep med änterhakar. Bakom dem kommer armborstskyttar, och soldater som skall äntra stegarna och storma staden. Som ur en strupe skallar deras stridsrop, "Naaaaaaaars blooooood!"

I kapplöpning med det bortdragande mörkret rusar hären mot muren. Med hävande bröst springer de lyckliga och segervissa mot stadens grå ring. Bara en par steg till, så är de första framme och kan resa sina stegar mot stenen. Men, de når inte fram. Från murkrönet sjunger en sång av död när Erdamaars skyttar släpper sina välriktade pilar. Strängarna spännes igen, och igen, och igen. Den oemotståndliga vågen bryts och hejdas. Stridsropen tystnar.

Plötsligt hörs ett nytt rop från den högra flanken, sedan från den vänstra. "Ett bakhåll, ett bakhåll! Vi är omringade! Vänd om! Reträtt! Fly!!!"

Det känns som att han flyter. Smärtan är nästan borta. Bara han ligger still känns det nästan inget alls. Adil vet att det här är slutet. Runt omkring hör han hur andra skriker, men han bryr sig inte. Han ligger bara still och känner hur livet flyter bort.

Han hade sprungit i första ledet med Peder. Femtio steg till så hade de varit framme vid muren. Först hade han sett hur några snett framför honom plötsligt hade snubblat och fallit. Sedan hade Peder fallit och Adil hade tappat stegen. När han hade vänt sig om hade han sett Peder stå på knä med en pil i sidan och ett förvånat uttryck i ansiktet. Sedan hade han själv känt smärtan av en pil i ryggen och fallit omkull.

Adil tittar upp mot himlen, mot muren. Så nära den är ändå. Med en båge skulle han kunna pricka vem som helst där uppe.

Han ser upp mot det närmaste tornet. Något grönt fladdrar till. Adil kisar och vrider på huvudet för att se bättre. En kvinna klädd i vitt står där och ler och vinkar åt honom. Bakom henne fladdrar ett grönt standar med en vit blomma. Tuve.

Epilog

Den sjuttonde förstesådd hade jarlinnan av Tuve, Ellinor Nordenstjärna Grip kommit till Erdamaar med en tusen huvuden stark trupp på sin väg till Aahren. I Erdamaar skulle jarl Bolmes soldater ansluta för en gemensam marsch till huvudstaden dit konungen hade beordrat dem.

Med minsta möjliga marginal hade bud kommit till Erdamaar om friherre Havtorns annalkande här. Bara några timmar senare skulle jarlen och jarlinnan ha marscherat ut med totalt femton hundraden. Nu hade de istället stannat, och eftersom de anade att friherrens taktik skulle bli en överraskande stormning hade de gillrat en fälla.

Av Havtorns här dog drygt två hundra, resten skingrades. Omkring tusen kunde senare infångas och fängslas. Av fångarna sattes majoriteten i arbete med befästningar i olika delar av Erdamaars och Tuves jarlaskap.

De högre befälen medfördes dock till Aahren som en gåva till Aralanthas frälsare och befriare, storkonung Mornam.

Av de i texten omnämnda personerna är följande känt om deras öde.

Friherre Solfrid Havtorn öde okänt. Ej infångad av jarlarnas trupper. Edara Vigg av Alstava Infångad och förd till Aahren Gudaman Gullbran Infångad och förd till Aahren Rotemästare Vidun från Bernlunda Infångad och förd till Tuve Soldaterna Peder och Adil Döda, begravda i massgravar utanför Erdamaar. Den namnlösa kvinnliga soldaten i Torildstrand Insjuknad i feber, död i Digerträsk.