Motstånd

- Du tänker väl inte försöka smita?

Det var Rana som retades med henne. Vanja hade vänt tillbaka ett ögonblick för att hämta sitt bälte. Hon hade tagit av det i god tid före den planerade övningen och lagt det ifrån sig högre upp i slänten, men ångrade sig nu och ville ha det inom synhåll. På vägen ned skrattade hon åt Ranas förslag.

- Nej, inte redan! Nog för att hon var litet nervös, men smita ifrån var knappast aktuellt.

I ögonvrån såg hon hur Nora rörde sig bakom henne, och plötsligt fann hon sig låst med en arm som pressade mot hennes hals. En ofrivillig våg av indignation slog upp inom henne; Nora av alla människor!

- Ta dig loss då! ropade Nora, och Vanja började slita i hennes arm för att försöka frigöra utrymmet kring halsen. Nora tryckte ned henne på marken och Vanja kved till av smärtan.

- Säg inte att det gör ont, ingen kommer att sluta för att du säger att det gör ont!

- Det tror jag säkert att Vanja förstår. Det var Ranas röst som ingrep till hennes försvar. Nora muttrade något om att isåfall fi ck väl Vanja visa det. Hon var sig inte alls lik, Vanja hade aldrig sett henne så aggressiv. Hon tog ett nytt grepp och Vanja vred sig och försökte komma åt Noras ben. Nora stannade upp och tittade på henne.

- Du vet väl var det gör ont, eller hur?

- Jo, tvekade Vanja. Det visste hon väl, egentligen.

Men hon hade inte tänkt på det viset. När hon stridstränat tidigare hade det varit helt annorlunda. Rena, dödliga attacker, som antingen lyckades eller misslyckades. Mer formellt, stilenligt. Inte för att hon någonsin haft talang för det heller, men det här var då något annat.

Nu backade Nora undan. Fylgia trädde fram istället. Hon föreslog att hon först skulle ta sig an Vanja, och därefter skulle Ylva komma till Vanjas hjälp. Att vara två var naturligtvis lättare, men återigen hamnade Vanja fl ämtande på marken. Hon reste sig snabbt, den här gången för att själv gripa in på Ylvas sida. Därefter kom Garm henne till mötes. När han fått ned henne grep han tag i hennes hår och pressade hennes ansikte mot marken. Nu ingrep inte bara Ylva utan även Rana.

- Det är bra med starka släktingar som kan hjälpa en, det kan ni komma ihåg, ropade Nora. Nu lät hon som hon brukade igen, det var en lättnad att höra. Med Ranas hjälp kom Vanja loss och fi ck sedan lov att vila en stund. Hon plockade upp sitt förlorade hårnät från marken och steg sedan åt sidan. Ylva erbjöd sig att fl äta hennes hår under pausen, och Vanja satte sig tacksamt ned, medan Fafne fi ck nästa lektion. Efter en stunds andhämtning, nu med håret ur vägen, var det åter dags. Garm kom emot henne igen, med armen höjd.

- Nästan alla hugg kommer härifrån, förklarade han, och markerade med knuten hand mot hennes vänstra axel. Vanja höjde armen till skydd och hann möta hans. Hon spände sig, beredd på fortsättningen.

- Bra, nickade han. Hugg likadant mot mig. Vanja slappnade av litet igen. Han ville demonstrera något. Hon knöt handen och markerade på samma sätt som han gjort. Snabbt grep han tag i henne, och hon hann knappt uppfatta vad som hände innan hon låg på rygg i gräset. Ilsket satte hon sig upp igen och blängde efter honom. Vad skulle det där vara bra för nu då? Behövde han verkligen visa att han var bättre än hon? Irriterad och andfådd kom hon på fötter, nu med armarna i något slags gard framför sig.

De stridsvana turades om att berätta saker som kunde vara bra att veta. Var rustningar brukar täcka och inte hade Vanja hört förut, men annars var det mycket som ingen sagt under prästutbildningen. Knän i mellangärdet, slag i ansiktet, snitt i knävecken. Det kändes så ovärdigt alltihop! Som ett simpelt byslagsmål, som fulla kroggäster med kniv. Var det sådant de skulle ägna sig åt?

Stämningen var dämpad när de återvände mot sin packning. Några av Fylgias råd var rent ärelösa och hade väckt indignation hos fler än Vanja. Dessutom uttalade hon sig föraktfullt om både gruppens utsikter och om målet. En lång diskussion om huruvida hon var att lita på följde, hon blev hårt ansatt men vägrade berätta om sitt förflutna. Garm ville inte heller säga något, men hans ordenslöfte tvingade honom. Det satt långt inne, men till slut fi ck de besked; hon var ingen annan än den förrädare som sett till att Naroniens prinsar kunde kidnappas! Tanken svindlade.

Vanja stegade av och an och lyssnade länge, men ingrep sedan i samtalet. En förrädare som ångrade sig kunde visst göra nytta i kampen, det var sant. Om gudarna såg någon användning för henne så vore det synd att spilla hennes liv redan nu. Om Fylgia deltog i ett blot och lät sig kallas så skulle Vanja se saken som avgjord. Men Fylgia vägrade. Det var fullständigt obegripligt. Hon vägrade ställa sig inför gudarna! De gav henne åtskilliga chanser att välja det rätta. Vanja förklarade det lönlösa i att gömma sig, gudarnas dom skulle hon inte komma undan genom att stå utanför blotcirkeln. Hur kunde någon som erkände gudarna inbilla sig något så dumt? Rana lät ordet gå runt, och fattade därefter beslutet. Var Fylgia för stolt för att möta gudarna i livet fick hon göra det i döden. Garm förde henne med sig in mellan träden. Vanja såg efter dem. Hon gick och ställde sig intill Rana och lade en hand på hennes arm. Tveklöst var det rätt beslut, men de tänkte nog båda på samma sak. Den dagen närmade sig kanske, då de skulle vara i samma situation som Garm var nu.

På återvägen mot nattlägret såg Vanja hur Garm gick och tittade ned på ett smycke i sin hand. Hon gick vid hans sida en stund och betraktade honom.

- Var det hennes?

- Det var mitt från början, men hon bar det, svarade Garm. Så räckte han plötsligt över det till Vanja:

- Ta det du, så att du inte glömmer vad det här handlar om.

- Vad menar du med det, utbrast Vanja.

- Du får väl se, svarade han och skyndade på stegen. Vanja tyckte sig höra en anklagande ton i hans röst. Hon såg ned på smycket. En torshammare, och fästad vid den en tyrsruna ristad i trä. Dem skulle hon gärna bära. Inte som en påminnelse, men förvisso som symbol för det som allt handlar om. Gudarnas strid. Hur vågade han påstå att hon skulle kunna glömma det?