Natt i Aralond

Det var mörkt i rummet, endast ett fåtal vaxljus var tända på det stora slagbordet när de båda männen inträdde. De såg sig om och upptäckte att nästan alla platser redan var besatta. Prins Edarin vände sig mot dem och vinkade fram dem till ett par tomma stolar.

- Nå, där har vi riddar Henrik och riddar Morgongåva, då är det bara Vinterstjärna som fattas innan vi kan hålla rådslag. Slå er ner, mina herrar.

- Vad gäller detta nattliga möte?

Riddar Henriks röst var sträv av brist på sömn. Han hade ägnat de senaste dygnen åt att förbereda den stora tornerningen vid Midvinter, och hade dessutom nyligen återkommit från ett mycket särpräglat uppdrag på fiendemark. Han hade behövt den här nattens sömn, men han visste också att prinsen inte skulle kallat till möte om det inte varit nödvändigt.

- Förklaringarna får vänta på Vinterstjärna, vi sparar mycken tid om vi slipper dra allt i omgångar.

Jarl Sigurd lät inte mindre trött han, och hans blick vandrade oavlåtligt till den bortre kortändan av bordet, där en kvinna, djupt insvept i en mantel, satt. Vid de övriga platserna satt prins Peder, Lomena Sorgtung Drak, som vunnit sin faneförartitel efter det senaste slaget mot jarlen av Odels, Torstein Ulvdräpe och Jorm Höghäll. Alla de viktigare befälhavarna i Aralond var samlade för detta nattliga rådslag. De flesta samtalade tyst med varandra, endast kvinnan i manteln satt tyst, liksom innesluten i en egen värld. Det hördes en snabb knackning på dörren, och Vinterstjärna, nyvaken och fortfarande sömndrucken, steg in, och slog sig ned på den sista tomma platsen

- Då så, mina damer och herrar. Vi kan börja. Vi har i natt nåtts av bud från Chelmar. Min fru, ni vill kanske själv delge ert ärende.

Prins Edarin riktade sig till den hittills tysta kvinnan. Hon slog sakta undan sin mantel och reste sig.

- Jag tänker inte slösa någon tid på onödigt prat. Ni vet alla att prins Edarins här i Chelmar besegrade Otterberg i slaget vid Arenäs i lövbrand, och att Otterberg avsattes som jarl och avrättades inte långt därefter. I hans ställe sattes Peder Oxblod, en man vars rykte vi alla känner, en man som kommer att bli en betydligt svårare motståndare än Otterberg.

- Var inte han en bruten man senast vi hörde av honom?

- Han var kanske, riddar Morgongåva, men den nya utnämningen tycks ha kurerat honom, åtminstone om man skall döma av hans härjningar i Feodras. Han har svurit att krossa vad han benämner upprorsstyrkorna i väst, och han kommer att gå mot Chelmarhären i vår, med alla män han kan samla, och det kommer inte att bli få. Oxblod är dessutom en taktiker och en god kämpe, det vet vi alla som någon gång mött honom. Han har hållit stånd mot våra trupper med undermåliga styrkor vid flera tillfällen, och han känner Chelmar. Mot Otterberg kunde vi hålla stånd med femhundra man, mot Oxblod behöver vi det tiodubbla.

- Vi vet alla vilka metoder han använde för att få sina män att lyda, fnös Höghäll. Det är knappas beundransvärt att hålla stånd med män man skrämt till lydnad.

- Nej, inte beundransvärt, men effektivt. Hans regim kommer inte att bli lättare med Mornams senaste dekret i ryggen. Chelmar är redan svårt härjat av kriget, det kommer att bli en tung vår för folket där. Vi behöver män som kan förvara det land vi håller. Vi behöver varenda soldat, varenda häst och varenda ryttare Aralond, Feodras och Noldria kan avvara. Vi behöver vartenda svärd, varje båge, pil och spjut vi kan få, och vi behöver befäl som kan leda hären. Jag ber er inte om dem, jag begär dem, för rikets säkerhet och försvar, för att det fria Aralantha skall överleva våren.

Friherrinnan av Verdfeldt satte sig åter. Det blev tyst kring bordet. Alla tycktes försjunkna i sina egna tankar.

Det var jarl Sigurd som först tog till orda.

- Nå, ni har alla hört vad rikets första härförare haft att säga. Några frågor?

- Hur många man har ni i Chelmar för tillfället?

Det var Vinterstjärna som yttrade sig, nu klarvaken, och skärpt i tanken som vanligt.

- Knappt femtonhundra man, varav fyrahundra bågskyttar och knappa hundra ryttare, inräknat styrkorna i Verdfeldt. De män från Feodras, Frandill och Meldar som deltog vid Arenäs har återgått till sina tidigare posteringar.

- Kan vi räkna med dessa trupper i vår?

- Vad beträffar Meldar och Frandill kan jag med all säkerhet få män därifrån, men det skulle innebära att dessa fästen inte skulle motstå en storming. På min väg hit samtalade jag med jarlinnan av Feodras, och hon skulle kunna avvara fyrahundra man, men hennes slutliga svar beror mycket på vad som beslutas här i natt.

Prins Peder såg på de andra runt bordet.

- Vi måste noggrannt överväga detta. Mycket beror ju på hur tillförlitliga era uppgifter är. Man kan väl knappast vara säker på att Oxblod kommer att gå mot just Chelmar, och Mornams uppmärksamhet i vår - kommer inte den att riktias mot Aralond?

Han skakade sakta på huvudet.

- Förlorar vi Aralond är vi tillbaka där vi var för ett år sedan. Visserligen bär det mig emot att motsätta mig er begäran, men det vore enligt min mening oförsvarligt att försvaga Aralond just nu. Med största sannolikhet kommer Odels att göra ett nytt försök i vår, och då behövs våra män här, fortsatte han.

- Det är än mer oförsvarligt att låta Chelmar falla rakt i händerna på Mornam. Oxblod har redan fått ihop en här på mer än sextusen man, och han kommer inte att nöja sig med det. Om Chelmar faller, faller också Aralantha och då kan ni sitta i Aralond till Mornam och hans män får tid att röka ut er, prins Peder.

Danas röst var lugn och kylig. Endast riddar Henrik, som satt vid hennes högra sida, såg hur knogarna vitnade på hennes knutna näve.

- Se på kartan. Om Mornam besegrar Chelmar kommer Noldria att bli helt avskuret från resten av Aralantha. Höghäll och Vinterstjärna, säg mig hur stor sannolikheten är att jarl Båtfare kommer att fortsätta stödja kampen med män och vapen?

Det var Vinterstjärna som svarade.

- Ni vet själv att det skulle vara så gott som omöjligt att sända män ned till Feodras eller Aralond genom ett fientligt Chelmar. Dessutom är Tere fortfarande ett hot mot oss, även om det för tillfället är avvärjt genom prins Keis anfall 628. Om Noldria helt skärs av skulle Båtfare kunna satsa på att klämma Tere mellan sköldarna istället för att riskera liv i onödan genom att sända soldater söderut. Jarl Båtfare är lojal och trogen mot Nars ätt, men han är inte dum, och han skulle aldrig kasta bort en chans att komma åt Tere för gott.

- Och Feodras skulle falla som en kägla för Odels trupper den dagen Chelmars fria styrkor inte längre finns. Då har vi bara Aralond kvar, och då är vi värre ute än vad vi var för ett år sedan, prins Peder, betydligt värre.

Prins Edarin såg en stund pa kartan som låg framför honom, innan han tog till orda.

- Ni har rätt, min fru, men en av vår broders frågor tycks dock vara på sin plats att ställa igen. Hur tillförlitliga är era uppgifter?

- Min prins. Jag har flera kunskapare på fiendens mark, och från samtliga av dem har likalydande uppgifter kommit. En av de våra finns i närheten av Oxblod, och hans ed att krossa Chelmar till våren är välbekant i hans här. Vi har också en person i Tuve, och jarlinnan Nordenstjärna-Grip tycks inte uppskatta att det finns fler kvinnor än hon själv det talas om i Aralantha.

Dana log bistert, och fortsatte:

- Jarlinnan Falk och jag själv är en nagel i ögat för den sköna Elinor, och hennes främsta mål är att krossa oss två personligen. Ingen dålig uppmärksamhet från den spindelhona som drömmer om tronen i Aahren.

- Och Aralond? Torstein Ulvdräpe, som dittills suttit tyst, vände sig nu mot friherrinnan.

- Om Odels skulle anfalla Aralond till våren, var står vi då? Jag har visserligen inget tvivel om att vi kan och vill försvara staden, men hur är era tankar om detta, min fru?

- Aralond har ett försvar bättre än något annat, sitt rykte. Alla vet att Aralond inte kan intas - om man inte får hjälp av alverna och deras fartyg, och den hjälpen kan knappast Mornam vänta. Dessutom talar ryktet sant, det finns inte en stad i Aralantha, knappast i Erborigien, som är så svårintaglig som Aralond, så länge försvararna har herraväldet över havet.

- Skulle vara Njarka, då, muttrade Jorund Morgongåva, och förde handen över ögonen i en ofrivillig gest, som för att skydda dem.

- Jag instämmer med härföraren.

Det var riddar Henrik som tog till orda. Han bytte en snabb blick med friherrinnan, innan han fortsatte.

- Dessutom har vi ett alldeles utmärkt tillfälle att visa jarlen av Odels att Aralond har män nog att försvara sig, när har kommer hit. Beordra ut varenda man och kvinna som överhuvudtaget kan hålla i ett vapen på gatorna, se till att det myllrar av soldater på värdshus och i förläggningar, håll övningar på torg och på fälten - låt Odels helt enkelt tro att vi har fler män att än vi har. Det är ett gammalt knep, men det är pålitligt.

Riddar Henrik vände sig till jarl Sigurd.

- Ni känner staden lika väl som Torstein Ulvdräpe och bättre än de flesta av oss andra. Vad är er uppfattning?

Jarl Sigurd såg åter på kvinnan vid bordets bordet kortända innan han svarade.

- Aralond kan försvara sig med betydligt färre man än hon i dag har. Och härföraren har rätt, om Chelmar faller i Mornams händer är Nars sak förlorad för en lång tid framöver. Vi får inte förlora Chelmar, och min uppfattning är att Aralond kan avstå de män som behövs för att försvara den västra delen av riket. Ulvdräpe och Sorgtung, ni är båda befäl från staden, håller ni med mig?

Skeppshövdingen av Nordbornas ätt och den tungt prövade befälhavaren över Aralonds ryttare nickade båda.

- Men ryttarna är ett problem, vi kan inte avstå Aralonds ryttarfana. Det skulle dessutom vara svårt att motivera många av de nyrekryterade att slåss i Chelmars berg istället för att försvara sin hemstad, menade Lomena Sorgtung.

Dana av Verdfeldt vände sig mot faneföraren.

- De lämpar sig knappast heller för det krig vi måste föra. Vad Chelmar behöver är stridsvant folk, och dessutom folk som är vana vid att slåss i oländig terräng. Mitt förnuft säger mig att mycket av striderna kommer att ske uppe i bergen, och med all respekt för era ryttare skulle de inte vara till mycket nytta där.

- Det låter som ni redan är klar över vilka trupper ni begär?

- Ja, prins Peder, jag har inte kommit hit oförberedd. Jag behöver trupperna från Chelmar, som känner trakterna och kan tänkas försvara sina hem in i det sista. Jag behöver Noldriaborna som har vana vid att slåss i bergen. Jag behöver Torskåren, stridsvana ryttare under djärvt befäl, och jag behöver män som känner Oxblod och hans sätt att slåss.

Jarl Sigurd gjorde en snabb genomräkning i huvudet.

- Det skulle innebära något mindre än tretusen man. Det skulle ge Chelmar en här på knappa fyra och ett halvt tusenden.

- Från Feodras kan jag få fyrahundra, under förutsättning att jarlinnan Falk får besked att detta möte slutat med förstärkningar från Aralond. Dessutom bör vår här kunna värva ytterligare ett halvt tusende under våren, men det blir ovana och otränade soldater. Då skulle vi kunna ha en här i vår på dryga femtusen man. Det blir inte mycket mot Oxblods trupper, men det ger Chelmar en möjlighet och en ganska god sådan, svarade friherrinnan.

- Nå, er uträkning låter rimlig, men vad säger alla de församlade befälen, och främst de som berörs av härförarens begäran? Vinterstjärna och Höghäll, ni för befäl över Noldriaborna, vad är er uppfattning?

Prins Edarin vände sig till de båda riddarna, som bytte några ord sinsemellan. Det var Höghäll som talade för de båda Noldriakämparna.

- Vi är eniga om att härförarens begäran bör bifallas. Noldriaborna står till er förfogan, min fru, om detta också är prins Edarins önskan. Chelmar får inte falla. Och dessutom...

Jorm Höghäll log och såg plötsligt tio år yngre ut.

- Dessutom skall de bli förbålt roligt att få uppleva gammal hederlig bergsstrid igen. Det blir aldrig detsamma med dessa slättdrabbningar.

Ett skratt, det första under mötet, bröt ut i salen. Kanske inte så mycket för att Höghälls kommentar varit speciellt lustig, men den lättade på den spänning som hittills rått bland de församlade. Höghälls ord fick dem alla att minnas vad detta möte ytterst gällde; en planering av nya strider och förhoppningsvis nya segrar mot Mornam Tyrannen.

- Nå, det var alltså Noldrias svar. Riddar Henrik, Riddar Jorund, det är ni som ansvarar för Torskåren och sedan faneförare Bergshök försvann också över Chelmartruppen.

Prins Edarins röst blev för ett ögonblick kylig och bitter. Sveket från Bergshök och Roddardotter hade tagit honom hårt. Men här fanns inte tid att fördjupa sig i minnen.

- Nå, mina herrar, vad säger ni?

- Som riddar Höghäll sade, vi står till härförarens förfogan, svarade Jorund Morgongåva, och riddar Henrik nickade instämmande.

- Jag tackar er, mina herrar. Härförarens röst avslöjade inget av den lättnad hon kände, men värmen i den var omisskännelig. Hon vände nu mot de båda prinsarna och jarl Sigurd.

- Det är på ert beslut Chelmars öde nu hänger.

Hon tycktes vilja säga något mer, men avbröt sig själv. Det var åter tyst i salen. Aralonds tre främste bytte blickar. Det tycktes förekomma en strid utan ord mellan prins Peder och jarl Sigurd. Så nickade slutligen Dahlens självutnämnde prins, och båda männen vände sig mot prins Edarin. Rikets föreståndare reste sig ur stolen.

- Min fru. De trupper ni begärt är era. För dem lika väl som ni tidigare fört er här i Chelmar. Må våren i Chelmar bli er.

Dana av Verdfeldt reste sig också.

- Tack, min prins.

Så slog hon den knutna högerhanden för bröstet.

-Nars blod!

-Nars blod! ekade ropet från de andra i rummet. Nars blod, för vilket de alla kämpade. Nars blod, som skulle föra dem till seger.