Njarka rör sig

Solen hade långt om länge börjat sjunka under horisonten utanför paviljongen och Riddar Alrik Ragnarsson Höghäll tände ett ljus på det lilla fyrfat som, trots sommarnattens värme, glödde i tältets ena hörn. Han stack ljuset i en stake, och ställde det på det bord som ställts upp inför nattens rådslag. Det ömmade fortfarande i hans vänstra skuldra efter pilen som träffat honom vid slaget om Hagre, och en dags ritt i rustning hade inte gjort saken bättre. Nu hade han i alla fall fått byta rustningen mot en jacka av den typ som det sagts honom var senaste modet i Aahren, och i handen hade han en bägare Belchari. Han sträckte ut sina muskler, läppjade på vinet, och blickade ner på de dokument som bretts ut på bordet. I skenet från det ensamma ljuset betraktade han den stora karta över Naronien som låg utspänd på bordets mitt. Han följde Lauseströmmen med blicken, från Fyldiavettna och Borgevid, söderut mot Triti. Därifrån fortsatte han norrut igen, längs landsvägen mot Ronäs. För bara några dagar sedan var det där han befunnit sig, tillsammans med resten av den naronska hären. Nu marscherade de mot Motvi i hopp om att kunna undsätta staden. Så fort de nåtts av budet att en stor del av Njarkas här marscherat mot Motvi hade Silverlans beordrat uppbrott. De hade inte råd att förlora en ännu en stad.

Utifrån hördes röster, och inom kort hade det dussintal människor som kallats till rådslaget samlats i tältet. Fler ljus tändes och de församlade talade med låga röster i väntan på mötets huvudpersoner. Av alla dem som kallats till rådslaget var Alrik den yngsta, och han var här som ett hedersbetygande för de tjänster han gjort Naronien vid försvaret av Hagre. Dessa var i hans egna ögon ringa, och hans hand vandrade mot den röda cirkeln med den gyllene torshammaren på hans bröst när han tänkte på Kapten Alda och de andra som vandrat vidare till gudarna från Hagres tempel. Tältduken fördes åt sidan och in trädde prins Almar av Naronien och härförare Silverlans. Rösterna i tältet tystnade snabbt, och ansikten vändes mot de nyanlända och sänktes i respekt. Prinsen hade kommit åter till dem bara några veckor tidigare, och hoppet hade åter tänts hos Naroniens försvarare. Alrik sänkte liksom de andra sitt huvud i en bugning, och såg sedan upp mot prinsen som gick in mot bordet i tältets mitt. Prinsen bar ett svärd vid sidan, och trots sin ringa ålder förde han sig med en naturlig auktoritet bland de krigets män och kvinnor som stod kring honom. Prinsen talade några korta ord till dem, sedan tog riddar Silverlans över. Rådslaget hade börjat.

Till långt in på natten överlade man om vad som skulle göras, och hur man skulle driva Njarka från Motvis murar. Här och var doldes gäspningar bakom lyfta händer. Det hade varit en lång dag och morgondagen utlovade inget annat än ytterligare en dags hård ritt. Då avbröts Riddar Silverlans mitt i en mening av att tältduken drogs åt sidan, och en kvinna kom instapplande. Hon bar en spejares kläder i grönt och brunt, och kring armen hade hon en armbindel i Naroniens färger. Hennes ansikte dröp av svett, och hennes andhämtning var snabb och tung. Hon föll på knä framför prinsen på ett sätt som vittnade lika mycket om utmattning som om respekt. Från hennes läppar kom den fruktansvärda nyheten: Ytterligare en njarkisk här var på marsch från Hagre, och de tycktes genomföra en kringgående manöver som hotade att skära av den naronska hären från Ronäs.

Med ens tycktes tröttheten som bortblåst från de församlades ansikten. Alrik skyndade fram för att hjälpa spejaren på fötter, hon hängde tungt mot hans axel när han hjälpte henne ut ur tältet bort till soldaternas inkvartering. När han kom tillbaka till tältet var rådslaget återigen i full gång. Ingen sov den natten, och när Alrik satte sig i sadeln vid lägrets uppbrott nästa morgon kände han en näst intill överväldigande våg av trötthet svepa över sig. De hade beslutat sig för att fortsätta framåt. Inom fem dagsmarscher skulle de nå en höjd i närheten av Lauseströmmen, på vilken resterna av ett befästningsverk som sades stamma från Nars tid fanns. Kullen kallades av folk från trakten för Naresklinga, på grund av siluetten av det ensamma torn som fortfarande stod upprätt på kullens krön och efter den forntida hjälte som sades ha utkämpat en sedan länge bortglömd strid där. På den platsen skulle de stanna och bjuda Njarka motstånd. Alrik tog ett djupt andetag, bad till Freja om seger i den kommande striden, och stålsatte sig för ännu en lång dag i sadeln.