Noldriabornas sista strid

De hade varit närmare två tusenden när de kom fram till passet. Nu var de bara åttahundra kvar i stridbart skick, och färre skulle de bli innan natten. Vinterstjärna satt tungt tillbakalutad mot klippväggen, och gav order för de fortsatta striderna.

- Två rotar bågskyttar längst fram vid bergspasset, en rote på krönet av klippan. Övriga rotar i formation bakom passet.

- Vi har inte längre tre fulla rotar av bågskyttar. Av Arvessons rote återstår endast åtta man, och de saknar rotemästare.

Den unge rotemästarens röst var lika kort och utan hörbara känslor som riddarens.

- Dela upp de övriga rotarna så fördelningen blir så jämn som möjligt, sätt den mest erfarna att ta Arvessons plats.

Vinterstjärna tvekade inte ett ögonblick, det fanns inte tid för tvekan eller funderingar över om hans order var riktiga. De måste hålla ställningarna tills den övriga hären hann fram. Vad som skedde under tiden var oväsentligt, det enda viktiga var att Oxblods trupper inte skulle få möjlighet att tränga igenom bergspasset, in i dalen.

Det hördes några korta rop, så försvann de kvarvarande soldaterna bort mot passet. Vinterstjärna tillät sig att slappna av en kort stund. Smärtorna från svärdshugget i benet var närmast outhärdliga, men han fick inte, kunde inte låtsas om dem så länge hans män var beroende av hans ledning. Han såg sig om i det provisoriska lägret. De enda som fanns kvar var de som var allt för svårt sårade för att vare sig kunna stå på benen eller sköta ett vapen. En bit bort låg den stora massgraven. Vinterstjärna såg inte åt det hållet, han visste allt för väl var den fanns. Första dagarna hade man orkat ge dem som stupat en ordentlig begravning, nu fanns det inte längre möjlighet att göra det. Man släpade bara undan kropparna, kastade dem i den stora graven, men det var ingen mening att göra mer än att skotta över ett tunt jordlager. Alla visste att mängden kroppar skulle ökas för varje dag, att man själv skulle hamna där, om inte ett under skedde. Vinterstjärna trodde inte längre på under.

I massgraven vilade redan en av hans närmaste vänner, en kamrat från ungdomsåren i XXX. Där låg också kroppen av hans unga kusin. Hon hade blivit nitton år. Där fanns de män han och Höghäll lett från Noldria via Chelmar och ned till Aralond. Nu hade han åter fört dem till Chelmar, till deras död. Han betvivlade inte att han själv skulle vara i Valhall inom kort. Han skulle åtminstone få gott om sällskap tänkte han, i ett anfall av galghumor. Hans bäste vän skulle följa honom, Jorm Höghäll låg i yrsel av sårfeber och Vinterstjärna anade att det inte var långt kvar innan valkyriorna skulle hämta vännen. En fältskär skulle kanske kunna rädda honom, en god fältskär som Faldar Bonde, men troligen skulle ingen hinna hit innan det var för sent.

Att de blivit instängda här berodde på ett dubbelt misstag. Noldriaborna hade fått order att hålla stånd i bergen i norra delen av Chelmar, och att hindra Oxblods trupper från att göra en inbrytning där. Kunskapare hade meddelat att endast en liten del av Oxblods styrkor var på väg mot Meldar-trakten, och härföraren hade tillsammans med Vinterstjärna kommit fram till att två tusenden mycket väl skulle kunna hålla stånd mot de tretusen som beräknades komma den här vägen. Men det blev inte tretusen man. I stället blev det huvudstyrkan som kommenderades mot Meldar, nära åttatusen soldater. När Vinterstjärna nåddes av budet om vart huvudhären var på väg, var det för sent för att tillkalla förstärkning. De hade marcherat i ett rasande tempo, och nått hit, till Stangepasset, precis i tid för att hindra fienden att bara passera rakt igenom. Sedan dess hade striderna rasat. I tio dagar hade de hållt ut, och kanske skulle de klara ytterligare två eller tre innan...

Vinterstjärna skakade avvärjande på huvudet. Den tanken fick han inte tänka. Om han skulle hålla huvudet klart måste han vara lika viss om seger som han var om sin död. Det fick inte spela någon roll om han dog här, inte ens om de alla stupade, bara passet hölls, och tillräckligt många av fienden nedgjordes för att det skulle vara omöjligt för Oxblods trupper att vinna ett lätt insteg i Meldar och Vindeland.