Prästmorden

Han såg sig om mot gården. Hans far satt lojt lutad mot stugväggen med ögonen slutna och pipan i munnen. Då och då släppte han ut en liten rökpuff, som seglade iväg upp mot sommarhimlen. Det verkade inte som att han märkt att pojken skyndade iväg bort och hade han gjort det var det inte säkert att han orkat bry sig om att ta reda på vart han var på väg. De hade jobbat med slåttern hela dagen, och nu ville han bara vila, röka en pipa och njuta av fåglarnas sång.

Pojken hade också jobbat hårt, men all trötthet var som bortblåst nu när han skyndade sig iväg mot den stora ek som växte precis på gränsen till granngården. Han ansikte sprack upp i ett leende när han tänkte på vem han skulle möta, och han rodnade nästan vid tanken på deras förra möte. Han kunde inte vänta längre, och så fort som han var utom synhåll för gården började han springa. Han sprang så fort han kunde, och i hans sinne fanns bara tankarna på henne. Hennes hår, hennes leende, hennes händer som verkat så små och sköra när han hållit dem i sina. Han visste säkert att detta var den kvinna Freja sänt för att dela hans liv. Solen smekte de ännu gröna fälten som kom till liv i den lätta brisen. Det såg ut som att vägen ledde fram mellan vågorna på ett grönt hav. Bländad av solen som just höll på att krypa ner bakom träden sprang han in i skuggan under ekens ofantliga krona. Det första han reagerade på var hur doften av gräs förbyttes mot något annat, en tung doft av järn likt den som uppstod när man slaktade på gården varje höst. Hans ögon började vänja sig vid det skumma ljuset under eken, och hans ögon vandrade över marken framför fötterna på honom och upp mot trädets stam. Det första hans fick syn på var det nedtrampade gröna gräset, genom vilket det här och var gick stråk av det djupaste rött. Hans blick följde trädets rot upp mot stammen, och tre fot upp möttes han av en syn som nästan fick det att vända sig i magen på honom. Tankarna på den älskade var nu som bortblåsta, och med ögonen uppspärrade i skräck såg han på mannen som hängde fastbunden kring trädet. Någon hade brutit mannens armar bakåt i en onaturlig vinkel och med ett kraftigt rep knutit fast honom vid trädet en bit upp från marken. På den högra armen stack en benpipa ut genom den sönderslitna skjortan. Med något vasst föremål hade någon inte bara skurit sönder mannens kläder, utan också sprättat upp honom från strax nedanför naveln och upp till bröstbenet. Mannens innanmäte hade delvis spillts ur honom, och hängde nu som ett blodigt bylte ner längs hans ena ben. Mannen hade ett stort mörkt skägg, i vilket några grå hår börjat synas, och huvudet var skalligt. Ögonen var uppspärrade, och munnen vidöppen med läpparna tillbaka dragna, som om han ännu inte avslutat sitt sista döende skri. Pojken kände igen mannen. Det var Ero Vinneson Fröhjälpe, och han bodde inte långt ifrån pojkens gård. Han var byns präst.