Rädda Kraka

I en liten glänta i Björkskogen brann en eld i skymningsljuset. En grupp zaardras hade slagit läger och över elden puttrade en gryta och spred doften av lök och timjan. Ask la på en vedklabbe på elden och satte sig sedan igen. Rouva tittade på sin far. Han hade blivit gammal. Var det verkligen tre år sedan hon träffat sin far senast? De gråa strimmorna vid hennes fars tinningar var nya och han rörde sig stelt, inte alls med den smidighet han brukade. Gro, Rouvas mor, hade redan slagit sig ner i ett harg för vintern och Ask var på väg dit han också. Troligen skulle de stanna där över sommaren också.

– Känns så i benen, de är inte lika raska som dina längre, sa han med ett leende. Du har väl sprungit flera varv runt sjön i steg räknat sedan vi sågs sist? Midsommar för tre år sedan om jag minns rätt. Ryktet går som fåglar flyger, och det skulle vara spännande att höra dig berätta.

Rouva tittade på sin far, och så på de övriga kring elden som såg förväntansfullt på henne. De ville höra en saga, förväntade sig något spännande och kanske lite mystik, och de anade inte att det var precis det de skulle få höra. Rouva funderade en stund, suckade och beslöt sig sedan för att berätta.

– Många gånger har jag funderat över vad jag gett mig in i. Sedan dagarna kring Lilla Harg för just tre år sedan har mitt liv förändrats, så till den grad att min mor knappt kände igen mig när jag träffade henne senast. Hon sa att jag hårdnat och jag kan inte annat än hålla med. Kan man annat än hårdna i dessa tider? När man har varit med om vad jag varit med om? Det är många kvällar jag skulle kunna fylla med historier om vad som hänt mig de här åren. Alla värda att berätta. Jag har räddat tre kvinnor från en död på eld till Lokes ära, jag har fört dem över halva världen, och hela tiden lurats av en av dem, ty hon var Draug. Hon visade sig sitt rätta jag i Nedåkra, men tack vare den stumme Yrjas besvärjelse överlevde vi och draugen fick fly. Av allt jag lärde mig den vintern, var det om draugar det farligaste och viktigaste. Sedan dess har det mesta jag gjort handlat om draugar, även om jag önskade att jag aldrig mer skulle behöva möta en. Men det gjorde jag, och i skydd av björkarna runt oss är det den historien jag tänker berätta ikväll.

– Vi hade fått ett uppdrag av prins Kei i Borgevid. Kraka Kartritare var försvunnen på uppdrag och prinsen var orolig. Hon var ute och letade efter Buar Besvärjarens torn i gränstrakterna mot Njarka. Hon borde ha varit tillbaka sedan dryga veckan sedan, men ännu hade ingen sett till henne. Hon var dessutom, hade det visat sig, en ättling till Buars assistent och om alla teorier skulle stämma, var hon den ende som skulle kunna förgöra Buar draugen. Vi var sju stycken som stod inför prinsen och fick uppdraget. Det var jag, Tara, Lo, Garm, Faron, Bard och Daran från Daga. Det var vi som skulle in i Njarka och leta rätt på Kraka.

Vid Birest mötte vi Darrwi från Dahlen, som slog följe med oss. Där mötte vi också Hadar Spejare som berättade om en stuga vi kunde ha som läger precis innanför Njarkas gräns. Han berättade att om någon försvunnit i de trakterna var denne antingen vargamat eller satt i någon av de två gruvor som fanns i trakten. Vi hittade Tyras stuga och slog ett läger hos henne. Det var två gruvor och ont om tid om vi skulle hitta Kraka vid liv så vi delade upp oss. Garm, Lo och Bard gick åt nordväst med jag, Tara, Faron och Daran begav oss åt nordöst. Darrwi väntade i stugan med Tyra, det var dit vi skulle om vi blev skadade.

Efter nästan en dagsmarsch började vi närma oss gruvan. Före mig gick Faron och Tara, efter mig sista gick Daran och höll uppsikt bakåt. Det var tyst i skogen, för tyst, inte ens fåglarna kvittrade och vi själva hade tystnat sedan länge. Området var för oss okänt även om Hadar Spejare hade beskrivit det för oss. Träden stod nära stigen och lite varstans kunde man se trasiga verktyg från gruvan ligga slängda. Vi var nära och bakom vilken av stigens krökar som helst kunde Njarkas gruvby ligga. Vi rundade en gran och där var den, omgärdad av en gärdsgård låg fem små stugor och vilade i kvällens sista solstrålar.

Vi fattade posto bakom ett av torpen och Daran och Faron smög runt knutet och skaffade sig en uppfattning av hur det såg ut.

Vi hade otur, husen låg i en svag sluttning och vi kom in från nederkanten. De stod i en stor cirkel och i den stundande skymningen skulle det snart bli svårt att se var vakterna befann sig. Det fanns två eldar, en på den nedre delen av gården och en lite större på den övre delen, och det var där som vakterna befann sig. Det verkade som om vakterna var få, endast några dumma vättar och ett fåtal Njarkingar. De stod vid en eld vid huset längst bort och grälade om en fest som de tydligen gått miste om. I skymningsljuset skulle våra pilar inte göra någon nytta så vi behövde få ner dem till den nedre planen, och vi behövde en plan.

Jag och Tara tog på oss att agera lockbete. Vad skulle hända om vi låtsades vara ett par dumma töser som gått vilse och sonika bara gick in i gruvbyn? Om vi kunde locka ner dem på den nedre planen kunde Farons pilar nå dem och Daran skulle kunna hinna flytta sig upp mot den övre planen och komma i bättre läge för att ta hand om vakterna där uppe. Vare sig jag eller Tara tyckte om tanken egentligen, men vi såg ingen annan lösning. Någonstans i husen fanns troligen Kraka Kartritare och vi kunde inte leta efter henne utan att först möta vakterna. Så jag la av pilen från strängen och Tara tog ett äpple att knapra på och vi strosade in i byn.

Först la vakterna inte märke till oss, så vi höjde våra röster en aning. Visste inte riktigt vad vi skulle säga dock, vad säger en bofast som gått vilse och inte har skogen som hem? Nu hade de noterat att vi var där, men de dröjde ändå, Och då vi inte ville gå upp till den övre planen låtsades vi inte se dem, faktiskt så såg vi knappt dem längre för nu var den blå timmen nästan förbi. Vi började istället öppna stugorna på den nedre planen och leta efter folk, ropade lite dumt efter mor och när den ena stugan var tom gick vi till den andra. Det här tyckte vakterna inte alls om så några av dem kom ner.

Det var bra så långt, men jag och Tara hade hamnat mellan dem och Farons pilar, och vi hade ju lovat att inte röra vättarna förrän Daran kunnat flytta på sig. Vakterna försökte fösa bort oss och steg för steg backade vi i hopp om att de skulle följa efter. Plötsligt får ena vätten nog och men ett kraftigt tag om sin yxa börjar han ropa om att få dräpa oss. Nu går det snabbt, Jag och Tara vänder om och småspringer tillbaka varifrån vi kommer, nu ska väl Faron ändå få ett sikte som duger... Bakom husknuten har Tara sitt svärd och när hon fått fatt på det vänder vi oss mot vätten redo med svärd och pil. Men i samma rörelse ser vi hur vätten faller för Farons pil. Och längre upp på planen finns inte heller längre några vakter, endast Daran finns där. Jag tar mig upp mot den övre planen. Här och var ligger fällda vakter men jag förundras hur få de ändå var. Inne i den största stugan hörs kedjor rassla. Jag tittar in och ser Daran befria fångarna från deras bojor så jag stannar kvar ute och håller utkik för fler vakter. Strax kommer Tara upp och när fångarna är befriade lämnar vi snabbt platsen. Vi är nu en sårbar grupp. Det är jag, Tara, Faron, Daran och fyra fångar. En kvinna från en näraliggande by, med ett spädbarn, Kraka Kartskrivare och en lustig figur som Faron tydligen känner sedan förr. Trots våra uppmaningar kan han inte röra sig tyst, han stojar och skränar. Jag kan förstå hans glädje över att bli befriad efter, som han berättade fem år i lägret. Jag kan även förstå hans förvåning över att det är en gammal vän som kommer till hans räddning, men jag önskade ändå att han kunde vara tystare i sådana skogar som det var. Det tyckte nog bondmoran också för hon lämnade oss snart och begav sig mot sin by bara en kort stund från gruvan.

Vi skulle nog ha smittats av Garks glädje efter en stund om det inte vore för det han och Kraka berättar medan vi går i natten. I vanliga fall var gruvområdet fyllt av ett hundratal fångar och åtminstone femtio vakter. Men dessa begav sig för någon dag sedan mot den andra gruvan. Där skulle det ske en stor fest hade Kraka hört vakterna prata om.

Glädjen slokade. Vi hade haft tur och kunnat slutföra vårt uppdrag utan en endaste rispa. Men i skogsbrynet strax utanför den andra gruvan satt nu våra vänner, Bard, Garm och Lo. Hur skulle det gå för dem med över hundra mot tre? Skulle vi hinna dit och varna dem? Skulle de hinna se faran och bida sin tid? Det var en dagsmarsch till Hadars spejarstuga och därifrån en dagsmarsch till den andra gruvan, skulle vi hinna? Våra vänner behövde oss och vi var tvungna att försöka. En nyfiken fråga under vandringen gav oss bekymmer. Någon frågade Kraka om hon hittat Buars Torn. Det hade hon, berättade hon, och dessutom att hon sett honom vid gruvan då han krävt att få några vakter med sig till en ritual som han skulle genomföra kommande natt. Efter vad prinsen berättat för oss om Buar förstod vi vad han tänkte göra. Han tänkte göra om den ritual som han dött vid, den ritual som om den fullfördes rätt skulle ge honom evigt liv. Om han lyckades skulle vi ha en odödlig draug i Erborigien.

Vågskålen vägde, i ena skålen våra vänner och i andra en draug som man inte kunde förgöra…

Rouva smuttade lite på teet ur sin kåsa samtidigt som hon tittade på de andra kring elden. Ask hade svept sin mantel tätare om sig där han satt. Rot satt fortfarande med ryggen mot en björk, och om man inte kände honom kunde man missta honom för att sova. Men Rouva var säker på att han var lika vaken som de andra och lyssnade minst lika intresserat på hennes berättelse. Rouva kände hur en värme spred sig i henne, vad skönt det var att få sitta sorglöst och tryggt kring en eld med vänner igen. Men så kom allvaret tillbaka i hennes ansikte, hon hade en historia att berätta klart.

– Med en tillit om att våra vänner kunde ta vara på sig själva gav vi oss av mot Buars torn. Kraka berättade allt hon visste om Buars torn och om området kring det. Man gick på en stig med en vall på vardera sidan om den. När en annan stig korsade den skulle man se upp mot vänster. Där fanns en port som troligen skulle bevakas nu. Innanför porten var det en lång tunnel genom berget, den mynnade rakt ut i bergväggen. Där fanns en bro över ett stup och på andra sidan stupet var det en brant trapp till en platå där tornet stod.

Vi å andra sidan berättade vad vi visste om Kraka och om ritualen som vi var tvungna att förstöra, som Kraka var den enda som kunde förstöra… Vi lärde henne ramsan som Yrja läst vid Nedåkra med en tröst om att den kanske kunde fungera som skydd om något gick fel.

Sent kvällen därpå kom vi fram till Buars torn. Vi hörde trummorna på långt håll och insåg att ritualen var i full gång. Försiktigt tog vi oss fram på den mörka stigen, det var Faron, Daran, och Gark som gick först, sedan kom Kraka och sist höll jag och Tara koll bakåt. Trots vår försiktighet höll vi på att gå rakt i famnen på vakten vid porten, så skarp var svängen på stigen. Det var bråttom och vi var trötta, så när Daran föreslog en pil mot vakten var det ingen som opponerade sig. Pilen fällde vakten tyst och snabbt, och vi kunde fortsätta in i tunneln. Vår plan var att Kraka helt enkelt skulle gå in med en fackla och hoppas på att bli inbjuden till ritualen. Buar hade varit en stolt magiker när han levde, och vi hoppades att hans högmod skulle fälla honom även denna gång. Daran och Faron smög över bron före för att kunna finnas till hands. Daran bar också Buars edsring och hade i uppdrag att klyva ringen om Kraka lyckades förändra ritualen. Både stegen behövde gå i lås, då kanske draugen skulle förgöras, annars skulle vi nog alla dö.

När vi gick genom tunneln slog trumman dovt takten till våra steg. Tunneln var inte lång, men när vi gick där kändes det som den aldrig skulle ta slut. Till slut kom vi ändå fram till bron och såg facklor som var tända i en cirkel uppe på platån. En lång man gick i cirkeln och mässade. Han hade en djup basröst och var klädd i en lång kåpa. I händerna hade han ett stort pergament. Vi antog alla att det var Buar, och Kraka nickade som svar på den tysta frågan. Faron och Daran smög över bron och sedan tog Kraka ett djupt andetag och med ett fast tag om facklan i handen gick hon sakta över bron.

När Buar såg henne avbröt han sig, visade mannen med trumman att sluta. Han verkade förtjust och inte alls orolig för att få objuden gäst till sin ritual. Tvärtom bjöd han in Kraka, precis som vi hoppats, att delta i ritualen och bevittna hans triumf. Det var otäckt att höra hur han kände namnet på Kraka men blodet isade sig i mig när han frågade om inte hennes vänner ville komma fram också. Han hade inte sett oss, det är jag övertygad om, men han visste ändå att vi fanns där. Han menade att man såg ju så mycket bättre uppifrån platån, och när det ändå kommit besök vore han ju en dålig värd om han inte bjöd in oss att komma närmare.

Daran och Faron som ändå skulle bli avslöjade av Krakas fackla när hon gick förbi dem klev fram. Men Buar var inte nöjd, inte reser väl en kvinna som Kraka ensam och inte var väl skogsfolket så få? Tara var nu halvvägs ute på bron, hon hade smugit dit samtidigt som Kraka lämnat bron med Buars uppmärksamhet på sig. Gark och jag stod i tunnelmynningen och höll vägen tillbaka fri. Alla tre teg, men när Buar frågade för tredje gången efter att fler av oss skulle visa sig, steg Gark fram. Jag vet inte om Buar sett mig och Tara eller inte, men oavsett visste han säkert om oss också. Trots det lät han oss vara, och med fyra nya vittnen på platån återgick han till ritualen.

Tara kröp över bron och fattade posto vid trappen nedanför platån. Jag var som en svart siluett i tunnelmynningen för de vakter som kanske skulle komma därifrån så jag smög med bultande hjärta över bron även jag, och höll bron och tunneln från det andra brofästet. På platån fanns förutom våra vänner endast Buar och hans assistent med trumman. Vi hade dödat en vakt vid porten men vad vi visste skulle det finnas minst fyra stycken till, kanske fler och det var viktigt att vägen hem var fri när vi behövde den. Om vi behövde den. Tanken på att vi kanske skulle misslyckas och bli kvar där för alltid slog mig, men jag motade snabbt bort den. Om något gick snett på platån behövde vi en säker väg att fly, och det var mitt uppdrag att hålla den fri.

Jag vet inte riktigt vad som hände på platån, inte annat än vad mina vänner berättat för mig och vad jag anade från min plats. Men när Kraka och de andra kom upp på platån såg de en cirkel i vilken Buar hade ritat symboler på marken. Vissa av symbolerna stod för liv och andra för död och det var dessa som Kraka skulle förändra. Buar höll åter pergamentet högt medan han mässande vandrade runt cirkeln. Jag hörde hur trumslagen återupptogs och i takt med att Buars röst växte sig starkare, växte också magin kring platån. Jag kände hur håret reste sig i nacken på mig och riktigt såg hur en energi byggdes upp på platån. Det gällde för Kraka att passa på att ändra symbolerna vid rätt tillfälle så att Buar inte märkte något, utan slutförde ritualen så som han önskat för många år sedan. Plötsligt gav Gark Kraka chansen. Han hoppade fram och ryckte pergamentet ur Buars hand. Jag såg tumultet på avstånd och märkte tydligt hur förgrymmad Buar blev. Han växte flera tum, rösten djupnade av återhållen vrede och jag var säker på att vår sista stund var kommen. Det var den inte. Buar ryckte ilsket tillbaka pergamentet och med ett kallt skratt hånade han Garks för hans meningslösa försök att hindra Buar från att nå sin triumf. Buar hade uppenbarligen inte märkt att Kraka passat på att snabbt ändra symbolerna för han återgick ännu en gång till ritualen och den här gången fick han slutföra den utan fler störningar.

Buar förstod inte förrän det var för sent vad som hänt. Att hans magi inte hade fungerat. I samma stund som han förstod vem Kraka var, att hon var en ättling till hans förre baneman klöv Daran ringen med ett enda hugg. Buar föll till marken och tystnaden spred sig. De på platån stod stilla när det plötsligt genljöd ett alarm på berget strax bakom mig på berget. Fler vakter fanns tydligen i närheten och var nu på väg in mot oss. Förstummade följde vi fackelljuset när det rörde sig på bergskanten, men så släppte förlamningen. Vi samlade snabbt ihop resterna av ringen och med pilbågarna redo lämnade vi det som en gång varit Buar Besvärjaren.

Efter att ha försäkrat oss om att ingen förföljde oss begav vi oss mot Tyras stuga. Vi fattade nog inte vad vi lyckats med, och färden tillbaka gick oroligt och fort. Dessutom började vi undra hur det hade gått för våra vänner vid den andra gruvan, vågade vi glädjas över Buars fall?

- Stugan låg där vi lämnat den, men den verkade öde. Först när vi kom riktigt nära såg vi ett ljus röra sig i fönstret. Det stod inga bågar vilandes mot väggen och i stugan satt Tyra och Darrwi ensamma och väntade. Deras glädje av att se oss igen, att se att vi lyckats i vårat uppdrag att befria Kraka, dämpades dock när de såg våra miner. Vi förklarade våran oro för de andra och blev sedan sittandes under tyst väntan. Kom de inte inatt skulle vi ge oss ut igen, den här gången för att leta efter våra vänner. Kanske skulle det vara för sent för att hjälpa dem, men det var inte en tanke vi ville tänka.

Dessbättre tog det inte lång stund innan vi hörde välbekanta röster utanför stugan, och när en munter skara zaardras klev in i stugan blev glädjen stor! Knuten i min mage som funnits där sedan vi skilts åt släppte äntligen, för kunde vi slappna av ordentligt. Tyra och Darrwi bestämde att med alla åter i stugan utan skador, och med fåglarna som börjat kvittra igen var det tid för fest. Sagt och gjort, festmaten dukades upp under stoj och glam, och vi satte oss tillrätta för en lång natt fylld av berättelser om vad två frändelag råkat ut för.

Men deras historia är deras och den får ni fråga dem om.

Rouva tystnade, natten hade kommit medan hon berättade, och hon kände plötsligt att hon frös. Hon reste sig och letade efter sin mantel. Rot kom på benen och gav henne en kram. På marken vid hans björk låg manteln och med den svept kring sig gick hon till grytan. Den var klar sedan länge och Ask hade börjat ta för sig. Tyst räckte han en skål till henne. Efter en liten stund kom de andra också på benen och snart var den tryckta stämningen efter Rouvas berättelse borta. En liten skugga fanns kvar i Rouvas ögon, hon undrade hur mycket vännerna förstått av hennes historia.