Rådet i Aralond

- Sammankalla rådet.

Prinsen trummade irriterat på bordet samtidigt som han slängde brevet åt sidan.

- Nu, genast, frågade budbäraren av svärdet, Eron Ersson Tride, förvånat.

- Ja, så snart det går.

- Dåliga nyheter?

- Jag vet inte, jag faktiskt inte om det är bra eller dåligt, inte än i alla fall.

Eron Ersson Tride nickade mot sin herre och försvann ut ur rummet för att verkställa befallningen.

XXX

Rådet, det var rådet som Edarin av Bergen, prins av Nars blod och Aralanthas riksföreståndare, tillsatt för att styra över Aralonds jarladöme, som han erövrat för mer än två år sedan. Det var ett blodigt inbördeskrig, och det hade kostat många goda män att ta själva staden och sedan befria stora delar av jarladömet. Den norra delen var fortfarande i fiendernas händer. I sex år hade nu krigets vågor böljat över Aralantha utan att ett egentligt avgörande kunde skönjas. Mornam hade gripit makten i en kupp som kostat Edarins far, mor, bror och syster livet. Hans äldste bror, kronprinsen fanns någonstans i Naronien, i hans ställe hade Edarin blivit rikets föreståndare. Hans äldre syster, drottningen av Randersmark, fanns i trygghet långt borta i Randersborg.

Det Aralond som hans trupper befriat var sargat av en generations konflikt mellan nordborna, som kung Gladoron skänkt makten i jarladömet till, och den aralanthiska adel som blivit undanskuffade från sina poster. Edarin kunde förstå bitterheten, men inte hatet - som varit så starkt att den gamla adeln bidragit till att störta landet i inbördeskrigets fördärv. Nu försökte Edarin läka den varande böld som var Aralond, inte genom att tillsätta en jarl som måste komma från något av folken, utan genom ett råd för att lära folken samförståndets svåra konst. Rådet bestod av ett ännu inte helt fastställt antal, men vid detta möte skulle tio personer, förutom prinsen, delta. Av dessa var tre nordbor, två från Dahlen, två från köpmännen, två från den gamla adeln, och så prinsen och hans trognaste tjänare Eron Ersson Tride.

XXX

Några vaxljus på det stora slagbordet och några lyktor på väggarna gav rådsrummet ett dunkelt sken. Tidigare hade det varit ett gemak för en jarlason, men sedan prinsens övertagande av staden hade det gjorts om till en rådssal. Bakom högsätet tronade två banér, Aralonds gyllene kogg och Aahrens gyllene torn, jarladöme och kungarike sida vid sida i strävan efter försoning och seger.

De sammankallade satt alla vid bordet när prinsen steg i rummet med herr Tride tätt bakom sig. Prinsen nickade mot de församlade och gick sedan till högsätet. Högst upp, på prinsens högra sida satt blotaren Karsten Grå, en Tyrspräst av nordmannastam. Den Grå gjorde vanligtvis skäl för namnet, men nu tycktes det mer än passande.

Det hårda arbetet med att bygga upp kyrkan i Aralond, att läka hat och bitterhet hos folket, hade tagit hårt på blotarens krafter, Ansiktet var grått och insjunket, men trots det kunde prinsen fortfarande en stark beslutsamhet i de stålgrå ögonen. Mitt emot satt prins Peder av Dahlen, den självständige och bångstyrige jarlen, som först förklarat sitt jarladöme för självständigt, tagit titeln prins, och som senare anslutit sig till prins Edarin. Numera erkände prins Peder Edarins ledarskap, och i gengäld hade Edarin inte gjort något åt Peders självtagna titel och han lade sig inte heller i Dahlens inre angelägenheter. Med tiden hade Edarin kommit att uppskatta prins Peders administrativa förmåga, något som mer än väl behövts här i Aralond. Nedanför blotaren satt Anund Kare, den förre jarlen Thorgeir Kares bror, och nordbornas självklare ledare under tiden i exilen i Dahlen. Nu var han den samlande kraften för sitt folk, särskilt sedan jarl Sigurd av Aralantha, också han av nordmannastam lämnat Aralond för ett och ett halvt år sedan. Intill Anund Kare satt Thorstein Ulvdräpe, en skeppshövding, också han nordbo. Prinsen kunde inte låta bli att småle åt Ulvdräpe som efter att ha blivit strandsatt tagit sig upp till Chelmar, slagits med prinsen och återvänt när staden Aralond stormades. Ulvdräpe förde befälet över delar av prinsens flotta.

På den andra sidan satt Lomena Sorgtung av ätten Drak, hon var friherrinna och faneförare. Lomena Sorgtung tillhörde den del av den gamla adeln som trots allt behållit sin lojalitet mot Nars ätt. För det hade hon upphöjts till från landriddare. Nu förde hon befälet över prinsens samtliga ryttare i Aralond och var utan tvekan en av prinsens viktigaste befäl här i södern. Vid sin sida hade Lomena Sorgtung sin ställföreträdare. Det hade varit prins Edarin som insisterat på att hon skulle börja delta i rådslagen till hennes brors stora irritation. Lomenas ställföreträdare var ingen mindre än Aayena Klinte, prins Peders syster. Edarin visste hur hårt Peder arbetade på att få sin syster bortgift med ett fördelaktigt politiskt parti, och han visste hur många käppar i hjulet som Aayena lagt för att förstöra broderns planer.

Intill Aayena Klinte satt en annan represetant för Aralonds gamla adel. Det var Torkel Thormodsson av Högeby, också han landriddare. Torkel hade sårats vid den stora torneringen Vinterrosen, och hans högra arm hade inte gått att rädda. Därför såg han ut som en sann kämpe i Tyrs anda, men bakom det bistra och enkla yttret dolde sig en man som visat sig vara en duglig härförare för fotfolket i prinsens här.

Längst ned bordsändan satt represetanterna för staden och herr Tride. Veder Store var ägare till stadens största och främsta handelshus, han var dessutom nyvald äldste i handelsgillet. Den andre represetanten var också köpman, Ergon av handelshuset Havafar. Edarin blev litet sorgsen när han tänkte på sin mördade skrivare Beren som varit svåger till Ergon. Ergon Havafar hade för ett år sedan blivit vald till rådman av samtliga skrån och gillen i staden. Nu satt de alla tio där och väntade med spänd förväntan på att få veta varför prinsen sammankallat rådet med så kort varsel.

- Mina vänner, vi har låtit kalla er samman för att vi har fått några viktiga bud som kräver omedelbara åtgärder. Först det råder sedan en tid tillbaka vapenstillestånd mellan våra styrkor och de som lyder under jarlen av Odels, jarlen av Åtuna och friherren av Öska.

Ett sus av förvåning gick genom salen när prinsen tystnade för att låta orden sjunka in.

- Det har förhandlats fram med mitt goda minne genom jarl Dana av Chelmar och hennes utsända fröken Nerina av Meldar och sträcker sig fram till midvinter. Prins Peder klappade händerna av förtjusning.

- Lysande, vi har slagit en kil mellan svart och vitt i Mornams vapensköld.

- Så det var därför jarl Meiron av Odels drog sig ur Feodras, han hade det här i tankarna hela tiden. Lomena Sorgtung såg väldigt förvånad ut över den vändning kriget nu tagit.

- Fred, nickade Karsten Grå eftertänksamt och vände sig mot Anund Kare.

- Men för hur länge, och vad gör Mornam?

Frågande blickar riktades mot prins Edarin.

- Mina vänner, det här innebär att Mornam förlorat kontrollen över norra Aralantha. Han längre inte vänta sig stöd från fyra av våra gamla jarladömen, Odels, Noedren, Åtuna och Tiria. Det är en betydande förlust, men glöm inte att står sig stark i östra Chelmar, Aahren, Erdamaar och Tuve.

- Inte så länge till om vi får råda, flinade prins Peder.

- Ers höghet, ni glömde norra Aralond och östra Feodras, påpekade Thorstein Ulvdräpe.

Torkel Thormodsson nickade instämmande:

- Men det här ger oss i alla fall möjligheten att driva ut Mornams anhängare ur Setvi och östra Feodras tillsammans med jarlinnan av Feodras styrkor.

- Vad Mornam gör nu vet vi inte, men han lär knappast känna sig tillfreds med situationen. Edarin kunde inte låta bli att undslippa ett leende med tanke på det raseriutbrott som måste ha plågat Mornams omgivning när han fick bud och vapenstilleståndet.

- Mornam har inte kraft nog för att tilltvinga sig lydnad från jarlarna Odels och Åtuna, och Öska kommer han inte åt eftersom antingen Odels eller Åtuna ligger ivägen. Dessutom hade de aldrig vågot göra den här brytningen med Mornam om de inte känt sin styrka och hans svaghet.

- Det måste ha varit Chelmars fall som gjorde det hela möjligt, nickade Karsten Grå eftertänksamt.

- Ja, det visade på Mornams svaghet, och framför allt hans skriande brist på dugliga härförare. Vi hade varit vid avgrundens rand om Odels fallit in i Chelmar med en här. Vad som hade hänt med de våra då vågar jag knappt tänka på.

- Istället firar vi Tyr och segern och Chelmars tempel.

- Just så Karsten, just så.

- Men vad händer efter Midvinter, frågade Lomena Sorgtung.

- Detta är för detta som ni är kallade samma. Jag har också fått detta, ett utskast om ett fördrag på en vapenvila, som sträcker sig fem år framåt i tiden. Prinsen gav brevet till blotaren som läste det långsamt under tystnad innan han sträckte det över till prins Peder. När brevet vandrat runt bordet tittade Edarin på de församlade, sedan nickade han mot Karsten Grå.

- Det är ett frestande fördrag, Ers Höghet, men ett farligt fördrag.

- Hur då?

- Det är farligt på sikt, för det kan innebära att landet aldrig läker ihop. Hur situationen är om fem år kan vi enbart drömma om, men fem år är en lång tid, och på fem år kan det bli omöjligt för er eller er bror att införa ert styre i dessa landsändar. Glöm inte att Åtuna alltid dragit åt eget håll, att Odels folk är att följa sin herre till Hel om så skulle behövas, och att på fem år kan era trognaste anhängare i Noedren hinna svalna för Nars sak. Blotaren tystnade och veckade sin panna djupt.

- Det är ett tillfälle skänkt av gudarna som vi inte får missa. Vi måste acceptera vapenstilleståndet, och efter det kan vi gå till angrepp mot vår vän Mornam på flera håll, kanske samtidigt. Vi skulle kunna vinna mark i Tuve, såväl som i Feodras samtidigt som vi säkrar Aralond. Dessutom kan vi genomföra vårt planerade anfall på Erdamaar. Faller allt detta ut är Mornam krossad. Vad som finns om fem år vet vi inte, men vi måste handla i nuet. Efter prins Peder tog Anund Kare till orda:

- Ers höghet, Odels, Åtuna och Noedren ligger långt bort, mycket långt bort. I min horisont finns enbart mitt folk, förlåt Aralonds folk, rättade han sig själv snabbt. Det här vapenstilleståndet innebär tid och möjlighet till återhämtning och återerövring. Jag är för.

Lomena Sorgtung skruvade på sig och tog ett djupt andetag innan hon började att formulera sitt svar.

- Jag delar hans nåds farhågor. Ett vapenstillestånd på fem år delar landet. På lång sikt gynnar det herrarna Meiron Solkulle och Ragnar Vädersol. Även om fördelarna är uppenbara för oss nu tror jag att vi dyrt får betala igen ett vapenstilleståndet. Jag är emot det

Thorstein Ulvdräpe nickade instämmande i det Lomena sagt.

- Det talas klokt och vist både för och emot det här fördraget. Å ena sidan sjunger mitt hjärta av glädje, för det här innebär att det blir lättare för oss att störta Mornam, å andra sidan är det som att ge upp en del av sig själv. Men jag säger nog ja, med stor tvekan.

- Fröken Klinte, er åsikt?

- Ers höghet, ett vapenstillestånd vore att erkänna Odels och Åtuna som jämlikar, det rättfärdigar de brott de gjorde i samband med sorgens dagar. Jarl Meiron stormade Chelmar tillsammans med andra upprorsmakare, och jarl Ragnar lät mörda sin jarlabroder i Tiria. Hellre ett sant krig än en falsk fred. Att göra upp med fienden innebär att en del av vår rättfärdighet dör, jag är emot.

Torkel Thormodsson av Högeby skakade på huvudet, och svarade med tung röst.

- De strategiska och taktiska fördelarna överväger, ers höghet. Vårt mål är att störta Mornam, vi måste tillgripa alla medel för att få ett snabbt slut på detta krig. Det här ska vi gå med på. Min röst är för.

- Ett vapenstillestånd skulle öppna fler handelsleder för saltet, det skulle göra gott för stadens välstånd, men även er egen krigskassa skulle må bra av ökad handel. Det enda jag har emot fördraget är att Odels köpmän ska få skattefrihet på vissa varor i Patre, det är något som i sådana fall borde tillkomma oss alla. Patre är en stad som jag tror kommer att bli än viktigare för handeln med Naronien. Jag säger alltså ja, med den reservationen.

- Det Veder Store sagt, kan gälla även för mig . Men jag vill tillägga att det har sina nackdelar det har ju hans nåd blotaren så väl framlagt, men för oss här i Aralond kan det enbart göra gott. Jag kan inte se hur det skulle vara till nackdel för oss här nere, fyllde Ergon Havafar i.

- Nå Tride, er åsikt i saken.

- Ers höghet, fördraget har sina möjligheter, liksom det har sina problem.

- Bör vi anta det?

- Ja, men jarlen av Odels är fräck, han går nästan över gränsen. Han kallar Mornam kung av Aralantha i vapenstilleståndet, han begär guld för Patre och fri handel i Patre. Han spelar högt den gode Meiron. Men jag förstår att han aldrig kommer att backa på handeln i Patre, han hade nog räknat med att få behålla den staden innan de våra tog tillbaka den. Han behöver ett öppet Patre för handelsvägar norrut, särskilt till Triti. Problemet som jag ser det är att få vår vän Eirk Båtfare att gå med på den biten.

- Det är ett senare problem herr Tride. Mina damer och herrar, då har vi alltså er rekommendation, och den är att acceptera vapenstilleståndet. Om jag förstått det rätt är det tre som talat mot och sju som talat för, i varierande styrka.

- Ers höghet, ämnar ni skriva under fördraget om vapenstillestånd? Edarin tittade allvarsamt på Aralonds blotare.

- Det vet vi ännu inte ers nåd, detta är en så viktig angelägenhet att vi vill inhämta mina jarlars röster i saken. Särskilt med tanke på att bud aldrig hinner nå min bror. Det här är också en fråga som kan avgöra Aralanthas framtid, och vi vill inte avgöra det hela utan att lyssna på rikets främsta.

Vi, Edarin av Bergen, son av Gladoron, prins av Nars Blod, rikets föreståndare och Aralanthas beskyddare önskar höra eder åsikt i frågan om vapenstillestånd med Odels, Öska och Åtuna. För att ni bättre ska kunna begrunda villkoren medskickar vi en kopia av det utkast som nu ligger för avgörande. Vi önskar höra er rekommendation tillsammans med de argument som ni stöder er sak på. Må den Höge vägleda oss alla till det rätta.

Nars Blod

Edarin av Bergen