Ragnas betraktelse av midvinter

Ragna Köldgrip och Tara, hennes mor, hade rest ända från sin hemstad Njarka, för att söka upp sina släktingar, Rana, Signhi, Tanya och Friggspr,stinnan Skare. I Borgevid hade de fått reda på att Rana och de andra skulle tillbringa midvinter på ett värdshus i Björkskogen. De tillhörde ett sällskap som kallade sig den Gyllene Hjortens orden, och med denna skulle de fira midvinter.

En vecka innan midvinter nådde de värdshuset där festen skulle hållas, Tre Stenar vid den lilla byn Törsnäs. Kvällen innan midvinter började det komma fler och fler människor, och när Ragna och Tara vaknade på midvinterdagens morgon var värdshuset fullbelagt.

Under dagen och kvällen fortsatte det komma folk. Till slut var värdshusets skänkstuga fylld med besökare. De satt längs de två långa borden ivrigt pratande med varandra, eller runt eldstaden, bredvid strumpor som hängts upp på spiselkransen och stövlar som ställts vid elden.

Ytterligare två kom in på värdshuset. Den ena var en man, med kortklippt ljust skägg och hår, beväpnad och välklädd.

Tillsammans med honom kom en kvinna. Hon var nästan lika lång som mannen, smal och välväxt. Hennes svarta hår var utslaget och räckte ner på ryggen, smutsigt och ihoptovat, med grankvistar hängande fast. Också hennes ansikte var smutsfläckat, och hennes högra öga var igenmurat av en färsk blåtira. På huvudet bar hon en läderhjälm med ett droppformat nässkydd. Smala spiralvridna järnstänger hängde från bakre hjälmkanten som nackskydd. På ryggen bar hon ett tvåhandssvärd av ansenlig storlek.

Flera kom fram och hälsade hjärtligt på den ljusskäggige mannen, medan kvinnan tog av sig sin utrustning. Uppenbarligen var hon inte känd av sällskapet, utan blev tillfrågad vem hon var, och vad hon hette.

Vid frågan sträckte kvinnan på sig, och svarade med hög, ljus röst:

-Jag heter Korp, och kommer från Wenheim. Jag reser med Ebhen här, och har med mig ett brev till en man som heter Irrfärdur.

En man som suttit vid bordet närmast ingången ryckte till vid kvinnans ord. Han reste sig upp och presenterade sig för Korp som Irrfärdur, och hon överlämnade brevet. Det var från Ravindal, sade hon. Hon berättade även att Ravindal hade brunnit.

Irrfärdur öppnade brevet och började läsa. Hans läsande åtföljdes av stönanden och arga utrop. Högljutt och ilsket upplyste han alla på värdshuset om vad som var problemet.

Uppenbarligen hade de styrande i Ravindal sörjt för sin för tillfället hårt utsatta och svältande befolkning genom att öppna de sädesmagasin Irrfärdur hade i Ravindal, och skänkt ut innehållet till de utbrända stadsborna. Irrfärdur svor innerligt över de styrande i Ravindal, som på så vis tog och brukade den säd som Irrfärdur betalat för och själv behövde. I alla fall enligt vad han sa själv.

Tara och Ragna hade satt sig på bänkar vid eldstaden. De kände inte alla dessa människor, och då de inte ville tala alltför högt om sig själva och sitt ärende, som klokt är när man är ute och reser, hade de också undvikit att bli alltför bekanta med någon av de andra.

Nu tittade de förundrat på mannen Irrfärdur, som på ett sådant sätt upplyste hela omgivningen om sina privata förluster

Vid det andra bordets bortre ände, precis bakom ryggen på Ragna och Tara där de satt vid eldstaden, satt bland många andra drängpojken Joel. Det var en ung pojke, lång och gänglig, med långt, ljust hår, och ett fullkomligt oskyldigt uttryck i ansiktet. På huvudet hade han en tätt åtsmitande läderhuva.

Ragna satt och lyssnade med ett halvt öra på konversationen vid bordet bakom henne, och hade storartat roligt åt drängpojken. Han talade med en ljus, påträngande röst, långsamt och ihärdigt. Hans bordskamrater suckade uppgivet åt hans kommentarer, men kunde inte låta bli att skratta. Pojkens ständigt upprepade: "jo men så är det. För det har Ude sagt." var svårt att hitta argument emot, vilket de som försökte till slut insåg.

Mest ihärdigt försökte en kvinna som kallades Vigdir. Hon var en kortväxt, fårad kvinna, barsk och säker på sig själv.

Med Joel kom hon dock ingen vart. Till en början snäste hon av hans ansatser till samtal och svarade inte på hans frågor. Joel lät sig dock inte bli avsnäst, och till slut föll Vigdir i fällan. När hon väl svarat på hans till synes oskyldiga fråga: "Är du snäll?" var hon fast. Snart var hon inblandad i ett invecklat resonemang, där Joel resonerade sig själv och sällskapet runt, runt i en till slut oupplöslig härva av obestridlig logik.

Det var dessutom uppenbart att ingen i det övriga sällskapet hade något medlidande med den trängda Vigdir. Det märktes att det var sällan hon låg under i en ordväxling, och att samtliga i närheten nu passade på att utnyttja det övertag Joel skaffat. Skratten följde tätt på varandra.

Till slut gav Vigdir upp med en fnysning, och slog sig ner vid det andra bordet.

Så småningom började medlemmarna i Gyllene Hjortens orden hålla rådslag och redogöra för sina förehavanden, utan att bry sig om att även utomstående var närvarande. Ragna och Tara rynkade på ögonbrynen åt de lösmynta sydlänningarna, men hade inte mycket annat att göra än att sitta kvar där de satt, och lyssna på sällskapets egna affärer.

En man började berätta. Han hade långt brunt hår och en glad uppsyn. Något omständligt beskrev han vad han hade haft för sig under hösten.

Han berättade att han hade varit i Aahren, där den adelsman som tagit makten över Aralantha, furst Mornam, höll till.

Ragna hade förstått att denna Gyllene Hjortens orden såg som sin uppgift att bekämpa denna adelsman. De verkade dessutom ha någon idé om att de skulle rädda världen, men om dessa två saker hade något samband med varandra var mer än Ragna förstod.

Mannen, Ragna hade uppfattat hans namn som Milrik, hade tydligen kommit ganska nära denne Mornam, rentav varit inne i hans sängkammare. Där hade han stulit ett brev från Mornams skrivbord. Under skratt och glada kommentarer läste Milrik upp brevet han stulit, och påpekade också att han hade läst upp det i

-... varenda värdshus jag passerade på vägen hit!

Brevet var ett kärleksbrev, författat av Mornam till någon adelsdam han uppenbarligen var förtjust i, skrivet på dålig vers och med ett mycket tveksamt innehåll. Det var undertecknat "din lille Morris".

Under kvällen serverades det mat, delikata pajer och sött bröd. Mor Tara bjöd på de honungsklumpar hon lagat hos Nora i Borgevid, och de uppskattades mycket.

De tre barderna satt längst ner vid ett av borden och sjöng och spelade. Ibland sjöng folk med, men Ragna kunde ingen av sångerna, och nöjde sig med att lyssna. Vid ett tillfälle dansade Skare och Signhi med varandra på den lilla öppna platsen framfor eldstaden. Också Zaardrasmännen uppförde en dans, en mer våldsam och kraftfull än den Skare och Signhi utfört. Tillsammans med Korp dansade de med höga knälyft och svängande armar, i takt med glad musik. När de slutade var de andfådda.

Medan det ännu var ljust, hade Ragna varit ute tillsammans med sina släktingar for att titta efter en lämplig plats att hålla blotet. Då det var ute hade de hört rop, och sett en man komma springande. Han hade blivit infångad av Irrfärdur nära värdshuset, och de hade allihop skyndat sig dit för att se efter vem det var.

Mannen var en märklig anblick. Han var smutsig och trasig, med kläder som höll på att falla i bitar. Hans ansikte var härjat och hans blick vild. På ryggen bar han ett stort bylte av obestämd karaktär.

Irrfärdur hade känt igen honom som broder Skir, en medlem i orden som alla räknat för död. De hade bjudit in honom till festen och blotet, och nu satt han vid bordet och åt med de andra.

Ragna förstod inte mycket av hans historia, men det verkade hon inte heller vara ensam om. Broder Skir var mycket skakad, och hans berättelse osammanhängande. Klart var i alla fall att han suttit fängslad, i fyra hela år. Till slut hade han kommit loss, och sedan hade han följt spåren efter någon han kallade Zaffra. Ragna kände inte igen namnet, men hon lade märke till att de övriga medlemmarna i orden tittade konstigt på varandra när broder Skir berättade hur han hade följt efter Zaffra, nästan ända fram all värdshuset.

-Broder Skir, började Irrfärdur, Zaffra är död.

Skir verkade inte höra vad han sa. Irrfärdur försökte igen:

-Broder Skir, Zaffra är död.

Inte heller den gången reagerade Skir. Istället fortsatte han ösa förbannelser över denna Zaffra. rätt vad det var hade han eldat upp sig till så mycket ilska och rättmätig harm, att han lyfte sin bägare och bjöd en skål:

-Död åt Zaffra!

Ingen sade något. Stämningen blev plötsligt mycket spänd. Alla ansträngde sig noga för att titta bort och inte fånga någon annans blick.

-Död åt Zaffra! försökte Skir igen. Men vad är det här? Varför skålar ni inte? Död åt Zaffra!

Äntligen reagerade någon. En man höjde sin bägare, och svarade:

-Zaffras död!

-Zaffras död! ekade resten av församlingen. Skir skålade, och satte sig sedan ner igen, till synes nöjd.

Det började bli sent, och folk gick till sängs. Tanya vinglade runt i rummet, efter att ha druckit mer än vad hon, eller i alla fall hennes omgivning, mådde bra av, och Rana fick ägna en hel del övertalning åt att få henne i säng.

Morgonen därpå åt de skyndsamt frukost. Därefter packade alla ihop sina saker och gjorde sig redo för avfärd. I små grupper om två eller tre började folk lämna värdshuset.

Rana och de andra blev klara innan Tara och Ragna och gav sig iväg i förväg för att hämta hästarna i Törsnäs och göra i ordning släden. En stund efter att de gett sig iväg var även Tara och Ragna redo, och efter att ha tackat värdshusvärdinnan Siri begav de sig av, pulsande genom snön.

När Ragna och Tara kommit en liten bit upp i skogen såg de något röra sig. De stannade, och runt kröken av stigen kom en trupp gående i gåsmarsch. De bar svartvita vapenrockar och var alla beväpnade. När Ragna såg dem lossade hon sin lilla dolk ur skidan.

Den första av soldaterna gick fram till de två kvinnorna, och frågade var de kom ifrån. Tara pekade mot värdshuset.

-Är inte det stängt? frågade mannen. Tara och Ragna mumlade något, och soldaten ryckte på axlarna. Han petade sedan på dem med sitt svärd, och lyfte undan Ragnas mantel för att undersöka hennes bälte. Sedan ryckte han återigen på axlama.

-Bara två gamla käringar, konstaterade han föraktfullt.

Truppen fortsatte framåt. Ragna och Tara stod stela medan raden av svartvita soldater gick förbi dem. Så fort soldaterna passerat fortsatte de skyndsamt uppåt skogen bort från värdshuset.

Når de kommit ännu en bit upp i skogen stannade de och tittade bakåt. Båda tänkte de på de som ännu var kvar på värdshuset. Till slut sa Ragna:

-Vi måste gå. Om de nu är sådana jättehjältar borde de kunna klara sig själva.

De fortsatte i rask takt fram upp i skogen, och efter några till synes ändlösa minuter hade de kommit utom synhåll för värdshuset Tre Stenar.