Ranns Saga

Företal

Jag, Aurvandir son till Geiröd berättar denna saga. I min ungdom kom jag i tjänst hos en tapper, vacker och ädel riddare. Hans namn var Rann och han var son till Arngrim och var ättling till Nerod. Hans moder hette Vidja och stammade av västanrilens stormän.

Om Rann finns mycket att säga, han var mycket omtyckt av många och hölls för att vara en god herre och vän. Hans fiender menade dock annorlunda.

Jag kom i hans tjänst först som sven, sedan som väpnare. Rann var en god herre för mig och jag älskade honom mycket. Under vår tid tillsammans brukade jag skriva om hans dåd. Mitt syfte var att skriva Ranns saga så som den borde ha skrivits. Nu då åldern börjar få bukt med mig, stelnar mina fingrar och blicken grumlas. Därför skriver jag nu ned några märkliga händelser i min herres liv, på det att min vetskap skall gå vidare till dem som ha gott hjärta och kan ha gagn härav.

Sagan tar jag med mig i graven, men den ring jag fick av min herre vid hans död, lämnar jag bort. Denna ring var en skänk av kärlek och den som aktar denna oansenliga ring till sitt fulla värde och för den till mig, den skall tillåtas taga sagan ur min grav.

Atles gästabud

Det hade bland några stormänsätter blivit vanligt att hålla trälar. Varken Arngrim eller Rann gillade det, men likväl fortgick det. En gång blev de bjudna till stormannen Atle vars män just återvänt från ett härjningståg långt i söder. De medförde flera fångar, bland dem en vacker kvinna som sades vara hövding för ett folk söder om lamben.

Atle ordnade stort gästabud där han fick kvinnan att dansa. Hon dansade som en eldslåga, vän, het gäckande. Hon tände åtrån hos alla som såg henne och Atle var mycket förtjust. Han befallde att kvinnan skulle föras till hans kammare senare om natten. Därpå fördes hon bort.

Rann var uppslukad av hennes skönhet och hennes dans. Omärkt lämnade han salen och vandrade runt i borgen. Då fann han Atles kammare och fann där både pergament, penna, bläck, vax och Atles sigill. Kvickt skrev han en not om att kvinnan istället skulle föras till en annan kammare, belägen högt uppe i ett torn. Sedan smög han ner i fängelsehålorna, gav noten till en vakt och återvände nöjd med sitt verk till salen.

Om natten låtsades han svår dryckenskap och lämnade salen tidigt. Skyndsamt begav han sig till tornrummet, bredde ut fällar väntade. Så hördes steg, dörren öppnades och i dunklet kunde han se den vackra kvinnan knuffas in av två knektar. Så stängdes dörren bakom henne och hon stod orörlig i det bleka mån-ljuset som föll en genom fönstret. Så började hon dansa, sakta föll slöja efter slöja, till dess hon endast skyldes av sitt långa svarta hår. Hon närmade sig Rann där han låg bland fällarna, ivrig att få famna henne. Plötsligt han något kallt glänsa i månljuset och anade den stundande faran. Hennes hand stötte till med en vass kniv, han hann nästan undan men kniven rispade honom i bröstet så att han rodnade i blod. Retad grep han om hennes handleder och vred kniven ur hennes hand. Så kastade vapnet bort i ett hörn, och frågade han om hon hellre ville vänslas med Atle. Då såg hon att det var en ung man som låg bland fällarna och inte alls den fule karlen från slottssalen. Hon gladdes åt detta och satte sig att tala med honom. Samtalet blev förtroligt och strax kröp hon intill Rann.

Efter några timmar hade Atle upptäckt strecket och var våldsamt arg. Med sitt svärd i högsta hugg kom han vrålande uppför trapporna. Kvinnan, bad då Rann lämna över sina kläder, vilka hon stoppade med hoprullade fällar. Sedan kastade hon ut den enkla dockan genom fönstret och bad Rann klänga sig upp i en takbjälke. Knappt hade han gjort så förrän Atle stormade in. Kvinnan visade på det öppna fönstret och sade att brottslingen, då han hört Atke vråla, blivit så rädd att han hoppat. Atle tittade ut och såg en livlös skepnad i Ranns kläder ligga förvriden på borggården. Svärjande lovade han att kroppen skulle strimlas, varpå han störtade utför trapporna. På så vis kunde Rann, iklädd endast några av kvinnans slöjor obemärkt ta sig till stallet och därifrån fly till skogs.

Atle blev ursinnig och lät gripa kvinnan och fängsla henne. Han sade att han i gryningen skulle fatta beslut om hennes öde. När så de första strålarna av sol nådde takåsarna, fördes kvinnan ut och fjättrades vid en påle på borggården. Sedan bad Atle sina karlar prygla henne till dess hon inte hade en flaga skinn kvar på kroppen. På så sätt ämnade han tvinga henne att dansa igen, fast efter en annan pipa. Några av Atles gårdskarlar närmade sig med långa videspön i händerna. Kvinnan såg på dem och frågade om ingen av dem mindes hennes dans. Männen blev då tveksamma och sade att de visst mindes dansen. Kvinnan menade att detta var gott och bad dem med sjungande röst befria henne från pålen. Tydligen hade hennes dans givit henne makt över folket, för strax blev hon fri. Atle rasade och stormade framför att själv dräpa henne, men föll i språnget med en pil genom halsen. Förskräckt drog sig hans folk tillbaka då Rann med ännu en pil sin sträng kom ridande till kvinnans undsättning. Han sprängde fram så att allt Atles gårdsfolk skingrades och lät kvinnan sitta upp framför honom. Så gav han sig av medan kvinnan sjöng och folket stod handfallet på tunet. Rann fortsatte till dess att de var säkra i skogen. Där bad kvinnan honom sätta ner henne, vilket han gjorde. Hon tog avsked och kunde därmed lämna sin fångenskap och återvända till sitt folk.

Vängåvan

Ett år hade förflutit sedan Atles död. En natt kom en ung kvinna i full härklädnad till Ranns gård. Hon bultade på dörren och ställde till oreda. Gärdskarlarna kom på fötter och sporde vad som stod på. Kvinnan svarade att hon bar en drottnings bud men att hon inte skulle säga mer än så till någon annan än Rann. Därmed väckte han Rann och han steg ut på tunet i nattsärk med en fackla i ena handen och ett svärd i andra. Kvinnan bad att få tala enskilt med Rann och därtill var han genast villig.

De steg åter in i manhuset och Rann förde henne till sina rum. Där sände han svennerna efter mat och vin och befallde dem att inte störa mer. Kvinnan berättade då att hon bar bud från sin drottning. Drottningen bad henne hälsa och tacka för det muntra upptåget hos Atle och att hon uppskattat deras stund tillsammans. Det hade även Freja gjort och hon hade härmed låtit drottningen föda en son. Drottningen ville behålla sonen hos sig men hon ville inte låta Rann förbli lottlös. Därför hade drottningen skickat en vängåva som bot för sonen. Krigarkvinnan lossade då ett bylte från ryggen och vecklade upp dess svepning. Där låg ett vackert svärd. Kvinnan sade: du tycks efter vad man säger om dig och vad min drottning själv berättat, föga vis. Detta svärd har redan tidigare givits åt en som hölls mindre vis än tillbörligt, och har givit ett nytt slags visdom och rik lycka. Det vill nu drottningen att du skall ha, då du kan ha gott bruk både av visdom och av ett gott svärd.

Rann log och sade att många var de som stode honom efter livet, men att de nu skulle finna sin önskan än vanskligare då han fått ett sådant vasst vapen. Därefter frågade han om inte drottningen hade någon ytterligare hälsning. Kvinnan hälsade då att drottningen höll honom kär och vårdade minnet av deras möte. Rann sade då: Illa tjänade du din drottning med ett så blekt framförande av den hälsning. Jag har inte talat till slut än, svarade kvinnan och famntag. Rann fann denna hälsning mer i sin smak och var inte sen att slå sina armar om kvinnan.

Tre dagar senare gav sig kvinnan av. Hon var rosig om kinden efter den myckna gamman och en varm låga glimmade i hennes blick. Rann var en man av korta avsked, men sporde ändå som han höll hennes stigbygel: Om jag vill se min son, var kan jag söka. Vid lambens strand, svarade budbäraren kort.

Den sista glädjen

Många år senare hade mycket inträffat i min herres Ranns liv. Bland stormännen var han bland de mäktigare och vida omtalad. Han var städse konungen trogen och sades tala förtroligt med den Höge. Det hade kommit till stridigheter mellan några av de ätter som stod konungen nära och andra ätter som alla verkade i en främmande anda, drivna av begär. Bruket att hålla vättar som krigare hade blivit allt vanligare, även om det skedde i lönndom. Rann värnade städse den gamla läran och var för detta mycket känd. Men än mer omsjungen var han för sitt kvinnotycke.

Så en natt befann han sig hos ännu en kvinna, så vacker att hon kunnat vara Nars dotter pånyttfödd. Det dock illa för Rann och han ertappades av kvinnans man. Tumult uppstod och Rann ryckte åt sig sitt svärd och kämpade sig ut ur huset. Jag hade varsnat faran och höll våra hästar klara. Vi sprang i sadeln och flydde till skogs. Ranns motståndare hade vid denna tid tröttnat på hans ständiga lust till kvinnor och eviga inblandning i deras göranden. Därför ordnade de raskt ett manstarkt uppbåd. Vi blev jagade och tvingades bort från vårt hem. Rann beslutade då att vi skulle fly söderut i hopp om att nå Lambens strand och där finna en fristad hos drottningen och sin son. Vi nådde Rakenskogen och avsåg att skaka av oss våra förföljare innan vi vände österut. Men fienden var oss för nära och vi tvingades hela tiden söderut. Vid Rakenälven var vi nära att bli upphunna, men fann i sista stunden ett vad och kunde fortsätta. Strax efteråt bröt dock Ranns häst ett ben och de störtade till marken. Jag bjöd honom min häst i utbyte, men han vägrade. Sålunda satt även jag av. Jag hjälpte min herre med hans vapen och gjorde därefter mig själv redo. Så kom det sig att Rann utkämpade sin sista strid djupt i Rakenskogens hjärta, fjärran från sina vänner. Kampen var väldig, hans styrka och djärvhet bräckte flera gånger fiendens anlopp. Det svärd han svingade skar brynjor och klöv sköldar och injagade skräck i motståndarna. Men de var alltför talrika och till slut var min herre så illa tilltygad av sår att han såg slutet komma. Han ville då hindra att drottningens gåva och boten för sonen föll i hans fienders händer. Uppbjudande sina sista krafter stöter han därmed svärdet i en sten för att fördärva det. Med en skräll och ett tordön träffade klingan stenen och en sky av gnistor slog ut. Men till allas häpnad förstördes inte smidet. Klingan hade sjunkit ner i stenen nästan ända till hjaltet. Förfärade stirrar hans fiender på undret, men Rann sjunker skrattande ner på rygg. Det var som han i dödens ögonblick med ens insåg sitt livs syfte och han fortfor att skratta då hans fiender fåfängt sökte dra svärdet ut dess sten. Med blodet rinnande ur munnen sade Rann att svärdet skulle hämtas av hans son när dagen var inne. Han bad mig vaka över svärdet, drog en ring av sitt finger, tryckte den i min hand som tack för mina tjänster och dog därpå leende.

Själv skonades jag till livet för min tapperhets skull. Jag lämnades att ta vård om min herre vilket jag gjorde så gott jag förmådde. Han vilar nu i en hög invid en sjö alldeles nära sitt svärd. Varje år på årsdagen återvände jag sedan till platsen för att finna svärdet orört. Ännu nu på min ålders höst har jag varje år fullföljt min resa och skall så göra så länge det alls står i min makt.

Om du har ett gott hjärta och ger mig åter den ring jag fick av min herre, skall de krafter som vakar över min grav se väl till dig. Då skall du tillåtas ta denna skrift med dig till de levandes värld och där göra vad bruk du kan av denna kunskap.

Aurvandir son till Geiröd