Regons reseberättelser: Templet i Chelmar

På en höjd utanför staden ligger templet i Chelmar. Det ligger som ett eget litet örnnäste och blickar ned på staden. Vägen upp är inte lång, men tillräcklig brant för att andan inte riktigt ville följa med. Templet omgärdas av murar, mycket lägre än själva staden, men tillräckligt höga för att man inte ska komma över dom i en hast, om man klarat av att klättra uppför höjden det vill säga. Själva porten omgärdades av två torn. Där fladdrade kyrkans gyllene symbol, och under det på en fana fanns den gyllene hammaren, Chelmarordens märke. Jag förklarade mitt ärende för vakten och passerade genom den väldiga ekporten med de märkligaste runinskriptioner jag hittills sett på mina resor. Det var drakormar som var lindade runt varandra som löpte längst hela porten. Många av runorna var för mig helt okända, trots att jag kan både läsa och skriva på det gamla sättet. På andra sidan kunde jag konstatera att ännu en liten höjd låg framför mig. En väldig och bred trappa i den vitaste marmorn ledde upp till själva blotplatsens byggnad som gnistrade i eftermiddagssolen. Först trodde jag att det enbart var marmorn som gav blänket tills jag förstod att det även fanns åtskilliga glasfönster av alla de slag och att nog både ett och två av tornen hade förgyllda arbeten. När mitt öga vant sig med ljuset kunde jag se att allt inte var byggt av marmor, två mindre torn var i sten, och jag tyckte mig även längre bak kunna skönja ett trätak.

Där jag befann mig fanns sju- åtta större bostadshus, några mindre hus och ett halvdussin lagerbyggnader, en smedja, en väderkvarn, ett stall och en liten amfiteater var nedgrävd i slänten mot templet. Där pågick det någon form av undervisning för en äldre präst stod och talade och ett fyrtiotal ungdomar i varierande åldrar lyssnade. I det bortre området av templet låg en större trädgård med fruktträd av alla de slag. Litet närmare låg ett mindre kastell, chelmarriddarnas säte. Jag såg präster, tjänstefolk och en och annan chelmarriddare göra sina sysslor. Jag började gå uppför mot templet när en präst mötte mig på trappan. Av hennes medaljong att döma förstod jag att hon var gudaman.

”Var hälsad mäster Regon. Ni är väntad. Skrifterna ni frågat efter ligger framme i biblioteket. Jag är Irenna, väktare av skrifterna.”

”Ers vördighet, jag är djupt ärad. Må jag kunna hedra Idun.” I Irennas sällskap vandrade jag upp mot den kolonnförsedda huvudingången, och förbi tempelvakterna, som jag noterade inte var Chelmarriddare. Hon måste ha sett frågan i min blick.

”De vaktar templet bara om någon större fara hotar eller vid särskilda högtider. Så har det alltid varit, och nu är de så få kvar i livet, att de behövs bättre på annat sätt.”

Jag nickade som svar. Vi passerade genom ett stort förmak. Rummet var kanske fyra manslängder långt och fem manslängder brett. Takhöjden överraskade mig, den borde inte ha varit mer än fyra manslängder, men den kändes som högre. Kanske var det glasen som släppte i ljus i guld och rött och spelade mina ögon ett spratt. Efter gemaket kom vi in i ett mindre tempelrum. Här fanns många små gudahov, jag tyckte mig se Skade, Forsete, Var och Eir.

”Detta rum är för de andra asarna. Vi har sedan tolv salar för de asar som Nar kom att känna.” Återigen tycktes Irenna ha läst mina tankar.

Nästa sal vi passerade var en sal tillägnad Heimdall. Den vite asen stod i det södra hörnet, på väggen bakom fanns en skimrande regnbågsbro, så vacker att jag trodde nästan att det var Bifrost själv. På Heimdalls sidor brann det två eldar. Nedanför honom fanns blotsockeln, skålen och ringen.

Dörren som ledde vidare var omgiven av många runor. En del kunde jag läsa: ”om trollkvinnor jag ser högt i luften leka. Jag vållar det så, att de vilse fara”. Om man inte for vilse av runorna så hade nog vakterna kunnat hjälpa en med det. Nästa sal var den stora salen. Här var taket mycket högre i mitten än i kanterna. Det var som en vågrygg i mitten. I fjärran mellan pelarna kunde jag skymta offerlunden, med en väldig ask. Asken var omgiven av väldiga statyer av valkyrior som stod redo för strid. Jag kände offerröken i näsborrarna och kunde höra ett svagt sjungande. Jag förstod att det pågick någon slags ceremoni vid lunden. Vi svängde dock av och befann oss snart i en gång med stora färgade glasrutor, när jag tittade ut såg jag att det var örtagårdar och präster som arbetade där.

”Templet har fyra större örtagårdar, och en vinterträdgård där det ständigt blommar. Vinterträdgården var vår gamle blotare Derion Dahls skötebarn.”

”Översteprästen?”

”Just det, men nu har han inte tid att besöka oss så ofta.” Irenna log åt min förvåning. Nog för att jag visste att översteprästen varit blotare här, men aldrig hade jag hört att han hade intressen för trädgårdar.

”Vi är framme nu, mäster Regon.” Jag bröt mig ur mina tankar och steg i biblioteket.