Siannas midsommar

Det var bland det vackraste hon hade sett i sitt liv. Hela sjön var starkt färgad av den nedgående solen och ovanför den andra strandkanten var himlen så röd så hon hade först trott att den brann. En siluett av en ö syntes mitt i sjön. Och över den seglade fåglar, det syntes inte vilka men under dagen hade man kunnat höra måsar skria så det borde vara dem som syntes sväva över ön nu också. De var så vackert att det gjorde ont i bröstet på henne. Här kunde hon sitta hela kvällen och bara njuta av friden och solnedgången, det berörde henne inte det minsta att det föll ett ljummet sommarregn.

Hon märkte inte hur tiden gick där hon satt, bara hur lugnet sakta spred sig till hennes hjärta och genomsyrade henne. Hon satt skyddad under en björk och med en mantel omsvept om henne höll hon sig varm. Vems var manteln? Det visste hon inte, mindes inte. Någon hade satt den över hennes axlar en kväll för länge sedan, men när, och vem? Hon hade inte ens en aning. Inte för att det spelade någon roll längre, nu var den hennes.

Denna midsommar hade varit arbetsam. Det första uppdraget hade varit enkelt, rentav roligt. Att snärja unga män och få dem att berätta sådant som ingen skulle få veta var ett rent nöje, och vem kom ihåg vad man sagt till en vän i sänghalmen, där fanns det ju så mycket mer att minnas.

Men det andra uppdraget hade varit lite värre. Det hade tagit nästan hela helgen att få honom ens att lägga märke till henne och att sedan få honom så pass intresserad så han iddes följa efter, den karln var det något fel på! Men nu var hans tid över och imorgon kunde hon fira helt utan förpliktelser. Sakta slöt sig en famn runt henne, men hon hade hört steg innan och ryckte inte ens till.

- Men är det här du är? Jag har saknat dig.

En vacker yngling stod hukad bakom henne. Musik hördes från gården och när solen hade gått ner helt i sjön gick de sakta tillbaka dit.