Simpa blir prästnovis

Simpa vandrade över böljande kullar. Vägen framför henne lystes upp av stjärnorna. Medan hon gick höll hon ögonen på det sällsamma hus som var byggt överst på den bortre kullen. För varje steg hon tog, kände hon sig allt tröttare och hungrigare, och hon hoppades innerligt att hon skulle finna sig välkommen där borta i templet. Och att det någonstans skulle finnas en färdigbäddad säng där hon tillslut kunde lägga sig ner och sova. Lemmarna kändes som bly och hennes ögonlock sjönk hela tiden ner över ögonen, så att hon kände sig som om hon i själva verket gick i sömnen. Resan hade varit lång och prövande, men det var hit hon skulle, till templet och bli novis.

Hon funderade på att helt enkelt lägga sig ner där hon stod, reda sig en bädd i gräset och sova, tills den värsta utmattningen gått över. Även om det då skulle dröja innan hon kom fram, så skulle hon åtminstone vara pigg när hon mötte sin lärare. Men hon lyckades snabbt övertyga sig som att överge den planen. Dels så hade prästen där hemma sagt att hon skulle resa utan avbrott, för man väntade på henne, dels så hade hon ingen aning om vad för slags vilda djur som levde i den här trakten. Det kunde mycket väl vara en plats fylld av giftiga ormar och hungriga vargar. Med tanke på allt, för henne ovanligt, som hon hade mött hittills under sin resa var vad som helst möjligt. Så hon fortsatte, även om hon för varje steg rörde sig allt långsammare.

När hon befann sig ungefär tre bågskott från templet kom hon till en pelare som överst var försedd med en liten plattform, där en eld flammade. Det fanns en handfull andra pelare utefter vägen, alla krönta av eldar. Enligt hennes byapräst utmärkte de den sista biten av vägen till templet. En av de många uppgifter som en novis kunde få, var att hålla liv i dem nattetid. Medan hon passerade dem kände hon en nästan omärklig förändring i luften. Fastän eldarna på pelarna inte var speciellt stora, spred de ett ljus vars styrka var långt större än det borde ha varit. Ljuset mångfaldigade Simpas skugga och fick den fast marken att verka skutta fram under fötterna på henne.

Nu kände hon att det fanns ett levande väsen i hennes omedelbara närhet, även om hon inte lyckades få syn på det. Kanske var det för snabbt för att hennes trötta ögon att hinna med, kanske låg det dolt i det höga gräset. En rysning gick genom hennes kropp, tänk om det var en varg? Hon skyndade på stegen och nästan småsprang när hon tillslut nådde tempelporten. Med klappande hjärta bankade hon på samtidigt som hon hörde snabba rörelser bakom henne.

Om ingen öppnade snart skulle hon bli vargamat, tänkte hon och bankade ännu hårdare. Men ingen öppnade och nu kunde hon inte bara höra stegen bakom sig utan även se en kontur röra sig mot henne. Ett andetag senare kunde hon se hur en man dök upp i eldskenet från den sista pelaren.

- Sluta banka! De hör dig ändå inte, flämtade han. De är i offerlunden och blotar inatt.

Han tog sig för knäna och försökte hitta andan igen samtidigt som han tittade intresserat på henne.

- För du är väl en av de nya noviserna? Han andades något lugnare nu. Nog för att de har börjat redan, men var du tvungen att springa så fort, nu blir vi tvungna att gå tillbaka en bra bit.