Slaget om Hagre

Vinden svepte skoningslöst in ifrån norr, och med sig förde den stora, svarta regnmoln som tornade upp sig mot himlen som färgades röd av den sjunkande solen. Njarkas anfall hade kommit i gryningen när morgondimman ännu låg likt en slöja längs marken. De två tidigare anfallen mot staden hade inte utvecklats till mer än korta skärmytslingar, och ingen hade förväntat sig att detta skulle bli det slutgiltiga anfallet. Nu skulle solen snart komma att sjunka under horisonten och striden fortsatte ännu med oförminskad styrka. Hagres försvarare skulle inte orka mycket längre. Deras kampvilja var stark, men ett mörker långt värre än det under den mörkaste midvinternatt tycktes stråla från den Njarkiska hären, som gång på gång kastade sig mot stadens pålverk. Mörkret letade sig in i de gudatrogna kämparnas själar och fick dem att förlora hoppet.

Riddar Alrik Ragnarsson Höghäll av Chelmarorden såg förtvivlat på hur männen och kvinnorna som kämpade vid hans sida på pallisadens bröstvärn blev allt färre. Pålverket började färgas rött av de rännilar av blod som flöt ur sår på fallna fiender och fränder. Själv hade Alrik inte ådragit sig några allvarligare skador, men hans svarta vapenrock var i trasor och den gyllene torshammaren på bröstet var fläckad av blodet från de många av njarkakrigare som fått sitt liv utsläck av hans klinga denna dag. Hans kastade en blick ner längs bröstvärnet och såg hur Nira och Signi, två av de totalt fyrtio av Hagres befolkning som varit vid hans sida under dagen, var i full färd med att välta en stege som rests mot pallisaden. Om de överlevde, vad skulle då ske med dem ifall Njarka tog staden?

Alrik slets snabbt ur sina funderingar av ljudet av en stege som slog mot pålverket strax bakom honom. Han vände sig om och såg ner på andra sidan bröstvärnet. På väg upp för stegen var en vätte med en väldig stridsyxa i ena handen, och innan Alrik hunnit ta sig fram för att välta stegen var vätten upp vid kanten på pallisaden. Den höjde sin stridsyxa och från dess strupe kom ett fruktansvärt härskri som bröt igenom stridens larm. Alrik höjde sin sköld för att värja sig från yxan som vätten, fortfarande stående på stegen, nu fattat med båda händerna och svingade mot Alrik. Med ett brak splittrades skölden i två av den väldiga kraften i hugget, men genom gudarnas försyn var Alriks arm under den oskadd. Alrik, som slagits bakåt av kraften i vättens hugg, slängde ifrån sig den nu obrukbara skölden. Vätten utnyttjade tiden under vilken Alrik kämpade med skölden till att kasta sig över bröstvärnet, för att sedan gå till anfall med förnyad styrka. Han undvek hugg efter hugg, men tvingades hela tiden bakåt. Vad vätten försökte göra var inte svårt att se, han försökte driva Alrik så lång ifrån stegen som möjligt, så att fler av hans fränder skulle kunna ta sig upp den vägen. Bakom sig hörde han Nira och Signi kämpa hårt för att hålla sin del av pålverket. I ett deperat försök att vinna initiativet höjde han sitt svärd för att möta vättens yxa. Kraften i hugget var överväldigande, men genom att uppbåda all sin styrka lyckades Alrik stoppa det. De båda kämparna stod nu med vapnen låsta mot varandra, och med ett vrål lade vätten hela sin vikt bakom yxan för att tvinga Alrik till marken. Vättens styrka, tillsammans blodet och vattnet som blandats på pålverkets bröstvärn och gjort det till ett förrädiskt halt underlag, gjorde att han inte kunde stå emot utan kastades bakåt och föll hårt på ryggen.

Vätten närmade sig nu för att avsluta sitt verk. När han åter höjde sig yxa, denna gång med ett grin av triumf som blottade hans gulnande betar, såg Alrik sin chans. Snabbt som en huggorm drog han med sin vänstra hand dolken ut bältet och sköt sig själv upp mot vätten vars yxa ännu var över hans huvud, och innan vätten hunnit förstå vad som hänt föll han bakåt med dolken inklämd i glipan mellan hjälmen och det mörka harnesket. Alrik drog dolken ur sin döde fiende och sprang sedan mot stegen som rests mot muren. På väg mot stegen slet han åt sig ett spjut ur händerna på en av de av Hagres försvarare som varit lycklig nog att få vandra vidare till Asgård denna dag. Med spjutets parerstång till hjälp sköt han stegen åt sidan så att den föll längs med pallisaden, och den Njarkiska hirdman som var halvägs upp för stegen såg upp mot honom med ett förvånat ansiktsuttryck medan han störtade mot sin död.

Sol och hans vagn var nu nästan under horisonten. Alrik drog in ett par djupa andetag och tackade Tyr för att han ännu levde, innan han åter gav sig in i striden för att biså de få tappra som ännu kämpade för Hagres frihet på pallisaden. ”Nardraum,” ljöd hans härskri när han rände svärdet genom ännu en vätte. Kampen skulle komma att fortgå till långt in på natten.

När Måne med sitt skinande hår påbörjat sin färd över på himlavalvet höll Alrik och hans trupp ännu sin del av pallisaden, men en efter en föll de inför den tillsynes oändliga ström av snöstjärnans krigare som slängde sig mot dem. Under en av de få stunder av respit som Alrik fått under hela dagen blickade han inåt staden, och från stadens inre såg han en man komma galopperande på en aralanthisk stridshingst. Den mannen skulle han kunna ha känt igen om så själva Ragnarrök var i antågande, det var hans bror och väpnare, Stigfinn, som närmade sig. Hans vapenrock var i trasor, och här och där var ringbrynjan uppsliten av hugg från vilka han inte kunnat värja sig, men så vitt Alrik kunde se uppifrån pallisaden så hade han inte ådragit sig några allvarligare skador. Han höll in hästen precis nedanför pålverket, och med andan i halsen ropade han upp till Alrik, ”Fru Alda samlar alla riddarna vid templet, broder. Kom så fort du kan, det sägs att östra porten är nära att falla.” Han vände hästen, höjde handen till en hälsning och satte av vidare, norrut längs pallisaden. Alrik slet åt sig en man vid namn Girk Skomakare, en bra karl men ingen krigare. Trots det stod han nu med en blodig yxa i händerna och ett skärsår som löpte ner längs vänstra sidan bröstkorgen. ”Du tar befälet till dess att jag återvänder, håll dem borta och må Tyr vara vid din sida”, halvt skrek Alrik, för att överrösta stridslarmet, i mannens ansikte. Sedan banade han sig väg mot en av de trappor som ledde ner till marken, och så snart hans stövlar trampade ner i leran började han springa mot templet med svärdet fortfarande i handen.

Hagres Tempel var beläget mitt i staden, och framför det låg stadens marknadsplats. Templet var en magnifik byggnad som uppförts efter att staden befriats från ödesfurstarna tunga ok. Den var byggd i trä och formad som en oktagon vid basen. Den del av takbjälkarna som stack ut från byggnaden hade formats till utsökta drakar av skickliga hantverkare, och kring hela byggnaden löpte en utsökt snidad träbård med motiv från de olika berättelserna om gudarnas äventyr. Måne kastade nu sitt kalla ljus över platsen och fick den att framstå som död och spöklik. Den enda rörelse som nu syntes, på den i fredstid myllrande platsen, var två män som släpade en tredje in genom templets dörrar i andra änden på torget. Alrik sprang med långa steg över torget och när han nått halvägs över den öppna platsen hörde han hur ljudet av hovar. Han såg över axeln hur två av hans ordenssyskon närmade sig. Den ena av dem, Rodrik, såg ut att vara ganska illa däran. Hans högra arm hängde livlös längs med sidan, och han satt orkeslöst framåtlutad i sadeln. Den andra, Frida, en livfull kvinna från Feodras bergstrakter, tycktes i det närmaste oberörd av dagens blodiga hantverk och när de kom inom hörhåll från den springande Alrik ropade hon till honom att hon aldrig trott hon skulle få se en av Aralanthas yngsta riddare utan häst, springande som en annan snorvalp i leran. Hennes kommentar innehöll ingen illvilja, och ett smittande skratt följde det, och Alrik kunde inte låta bli att själv dra på smilbanden när de andra red förbi honom. När han nått fram till byggnaden hade de redan börjat göra fast sina hästar. Tillsammans skyndade de in genom tempeldörren.

Templets innandöme var dunkelt upplyst av facklor längs väggarna och av blotelden i mitten. Röken från elden stack i ögonen och gjorde det svårt att andas. Överallt låg skadade och döda män och kvinnor, och de få adepter och präster som fanns i templet rörde sig kring dem och gjorde sitt bästa för att lindra deras smärta och underlätta deras färd mot gudarnas länder. Nästan mitt i rummet, i ljuset från blotelden, såg Alrik hur Fru Alda Karilsdotter, kapten av Chelmarorden, knästående lade sin mantel över den man i ordens färger som låg framför henne på golvet. Hennes röda tunika var i samma sorgliga tillstånd som kläderna som Alrik själv bar, och blod rann ner från ett sår som hon ådragit sig nära sitt mörka hårfäste. Alrik närmade sig henne vördnadsfullt tillsammans med de andra och stack svärdet i skidan medan han lät sin blick svepa kring rummet. I de olika små gudahoven som var inrymda kring templets sidor kunde han se gudarnas statyer blicka ner på honom. De var enkelt, men vackert, utskurna ur mörk ek och de hade färgats svarta av det blod som stänkts på dem under blotdagarna. Han gick över golvet och sänkte sitt huvud för kaptenen, och lät de uråldrig orden vandra över sina läppar, ”Solen kom från söder...”. Kaptenen höjde sitt huvud från den döende mannen och avslutade hälsningen, ”...i sällskap med månen.” Alrik kände igen den döende mannen allt för väl, han var en av de få chelmarriddare som överlevt förräderiet i Aralantha, för vad som nu kändes som en evighet sedan, genom att befinna sig i Narionien. Sedan dess hade han befunnit sig i Nars land, nu skulle han aldrig mer få återse det sköna Chelmar. Med ett sista rosslande andetag lämnade livet hans kropp, och med ett sorgset leende förde Kapten Alda en hand över hans ansikte och stängde hans ögon. Med brusten röst började hon tala.

”Fä dör fränder dö själv dör du även ett vet jag som aldrig dör dom över död man”

Tårar rann nu nerför hennes kinder, och hon tog ett par andetag för att samla sig själv innan hon fortsatte.

Domen din, broder Hener Aresson, blev god. Må du en plats i Folkvang åt Alda Karilsdotter hålla.”

Alrik kände själv hur sorgen välde upp inom honom, och han gjorde inget för att hålla tårarna tillbaka under tiden som kaptenen lästa frändehanden. För att vara så ung hade han sett många goda män och kvinnor falla i strid, och en våg av smärta sköljde över honom när han tänkte på den fruktansvärda dagen då hans riddare stupat i försvaret av det lilla templet den nordliga byn Björke.

Kapten Alda reste sig mödosamt från sin ställning vid den döda mannens sida. Trots att hon, som den äldsta i sällskapet med sin närmare trettiofem år, var den som spenderat flesta år i rustning verkade den tynga henne svårt. När kommit på fötter så rättade hon med van hand till sin gambeson och plåtdelarna över ringbrynjan. Hon såg på riddarna framför sig, och medan hon gjorde det så vilade hon sina händer på svärdsknappen. ”Striden är förlorad. Hagre kommer att falla. Det bara en tidsfråga innan östra porten faller, om den inte redan gjort det nu medan vi talar.” Hennes röst var trött, men långt från uppgiven. Den speglade den övertygelse som brann i hennes hjärta, och fick det lilla sällskapet att räta på sina ryggar. ”Det är här vi måste utkämpa vår sista strid, rygg mot rygg till dess fienden blir oss övermäktig. Då ska vi själva låta detta tempel bli vårt gravbål genom att sätta facklan till det. Hellre det än att lida det öde som den trettondes leda kämpar kan tänkas vilja påtvinga oss.” I hennes ord fann ingen fruktan inför den annalkande döden, hon visste att hon skulle välkommnas i Frejas hallar där glädjen inte vet något slut. ”Det är vad jag och flera med mig måste göra, men för er”, hon synade dem var och en, ”väntar något annat. Här i templet finns tio adepter, som inte är mer än barn, de har intet här att göra. De kan inte försvara sig själva, och ännu inte tjäna gudarna genom att sända den trettondes soldater i döden. Det blir upp till er att se till att de klarar sig levande härifrån.” Frida, som stod ett par steg bakom Alrik tog till orda. ”Hur skulle det gå till? Njarka har slagit en ring kring staden, hur skulle vi kunna fly?” ”Enligt vad som sagts mig är de flesta av Njarkas soldater inbegripna i striderna kring östra porten. En utbrytning via den södra skulle kanske vara möjlig. Det är det ni måste försöka göra,” svarade Alda med stadig röst. ”Hästarna och adepterna finns på baksidan av templet. Skynda på nu, det finns inte tid för dröjsmål.” Hon omfamnade dem en och en, och Alrik kände den välbekanta doften av svett blandat med metall när han slöt den mindre kvinnan i sina armar. Hon såg på dem, ”I Chelmar till midsommar, må Tyr vara vid er sida”, ”I Chelmar till midsommar”, svarade de andra, även om de alla visste att så inte skulle bli fallet.

Det skyndade sig ut i natten templets baksida, där det mycket riktigt väntade sadlade hästar, och en skara på runt tio barn. Fridas väpnare, en gosse på inte mer än femton vintrar, höll i de fem hästarna, och när de kom nära nog gav han dem tyglarna. Vart Stigfinn befann sig visst inte Alrik, men nu var inte tid att dröja. Visserligen hade Stigfinn ända sedan de var barn varit en överlevare, men Alrik kunde inte låta bli att se sig omkring en extra gång i hopp om att se Stigfinn komma galopperandes mot templet. Medan han han gick mot skocken barn försökte han skaka av sig oron, i sina tankar sände han en bön till Freja om skydd för broderns räkning, och sedan skred han till verket med att ta hand om adepterna.

Barnen var av varierande åldrar, de yngsta såg ut att vara kring sju, och de äldsta kring femton. Alrik såg till att få upp två av barnen på sin häst, en rödhårig flicka, som var bland de yngsta, och en av de äldsta pojkarna. Bådas ansikten präglades av smärta och rädsla. De ville inte lämna sitt hem, och åtminstone den äldre pojken var säkerligen plågsamt medveten om vilket öde som väntade den familj han lämnade bakom sig. ”Oavsett vad som händer”, förklarade Alrik, medan han själv satt upp på hästen, ”så håll i mig, och varandra, så hårt ni kan.” Den lilla flickan satt precis bakom honom på hästen, och bakom henne pojken. På så sätt kunde pojken hjälpa till att hålla den yngsta på plats. När han fått i fötterna i stigbyglarna vände han sig tillbaka till adepterna och sa, ”Vi har inget att frukta, gudarna är vid vår sida.” Sedan manade han på hästen i riktning mot den södra porten. De andra följde tätt bakom honom.

De sparade på hästarnas krafter till dess de nådde porten. Här stod ingen strid, och den bevakades endast av fem beväpnade stadsbor. Riddarna förklarade sitt ärende, och stadsborna öppnade porten och bjöd dem lycka. Den fruktan som lyste i deras ögon avslöjade att de gärna själva skulle fly om de bara hade haft möjligheten. Alrik och hans sällskap sprängde nu ut genom porten, som snabbt stängdes bakom dem. På något mer än ett bågskotts avstånd ifrån staden hade Njarkas här kastat upp en låg jordvall för att skydda sig från utbrytningsförsök. Det var nu mot denna som Alrik satte av i fyrsprång. Det såg inte ut att vara så mycket rörelse på den här sidan av staden, och i skydd av mörkret kanske det inte skulle vara helt omöjligt att nå fram till vallen helt utan att bli upptäckt. Det visade sig dock att Alriks förhoppning hade varit allt för höga. När de var ungefär halvvägs lät en osedd vaktpost ett horn ljuda för att kalla fler till vallen. Alrik manade på hästen allt vad han kunde, och med barnen bakom sig sprängde han fram genom natten. Deras händer höll ett krampaktigt tag om hans midja När de inte var mer än hundra steg ifrån vallen kände han hur en pil trängde in igenom hans vänstra skuldra. Smärtan var i det närmaste olidlig, och pulserade för vare språng hästen under honom tog. Hans syn blev allt suddigare ju närmare vallen de kom, och flera pilar ven mot honom men missade med en hårsmån. Han försökte se åt de andras håll, men natten och smärtan hindrade honom från att se annat än otydliga gestalter. När de nådde fram till vallen drog han sitt svärd och skrek för allt vad han var värd, ”Nardraum, Nardraum, Nardraum!” Hans såg en man avteckna sig som en skugga på marken nedanför hästen, och han lät sitt svärd falla mot den, och kände den välbekanta känslan av hur bladet skar genom mannens kött. Flickan bakom hans rygg skrek ut i skräck när mannen föll mot marken med blodet forsande från ett sår i halsen. Trots den förvarning de fått verkade det inte som att Njarka lyckats samla någon ansenlig mängd soldater för att möta det till synes ömkliga utfallet. Ryttarna red rakt igenom försvararna, och högg likt besatta omkring sig medan de for fram över marken likt en stormvind. Till sist var de igenom. Pilarna ven efter dem, men inga tycktes träffa och när de ridit någon fjärdingsväg bort från staden drog de ner på takten, och Alriks blick svartnade.