Stallknekten

Tystetidssolen badade dalen i en bedövande värme. Pojkarna hade tagit sin tillflykt efter leken till skogsbrynets skugga högre upp dalsidan. Därifrån kunde de skåda ut över dalens gyllengula åkrar och små tättbyggda byar. Som ett stilla flytande band längst ned i dalen kunde de se Arsanåns skimrande vatten och de små båtarna som förde dalgångens rikedomar till fjärran platser, som Tunmar och Chelmar.

”Nu får du vara” ropar en brunhårig pojke plötsligt till, och hoppar upp från den liggplats i gräset han nyligen haft, uppenbarligen redo att fortsätta leken.

”Nu är de du som har hättan” fortsätter han, och sliter den för stora hättan från sina smala pojkaxlarna och slänger den till en mindre ljushårig pojke.

”Nä, vi orkar inte” stönar en tredje pojke, som ligger på rygg med ett grässtrå i munnen. ”Vi går till bäcken istället, där är det inte så Muspelhett”.

Den minsta, ljushåriga pojken, fingrar på hättan och säger, ”Far har sagt att man inte skall använda sådana ord”.

”Vadå” undrar den grästuggande.

”Muspelhett”

”Ja, ja. Nu sa du det själv”

”Det var du som fick mig till det”

”Var det väl inte”.

”Jo, du fråga”

”Äh, men du kunde väl låtit bli? Om man nu inte skall säga det. JAG säger det hur mycket jag vill, för MIN pappa är inte präst”.

”Äh lägg av nu” avbryter den förste pojken. ”ska vi leka hätta eller gå till bäcken?”

”Bäcken” svarar den grästuggande.

”Kör till” säger den minste buttert.

Under lövtaket vid bäcken är det svalt. Bäcken porlar och forsar över den lilla fördämning av stenar som ligger i utloppet. Fördämningen har skapat en liten damm. Precis lagom för ett svalkande dopp.

Pojkarna hör bäckens ljud, men innan de är framme viskar den brunhårige som går först, ”Stanna”.

”Det är någon där!”

Pojkarna tar några försiktiga steg närmare. I gläntan kring dammen ser de en liten grupp hästar som står och betar. Några har också gått ned till dammen för att dricka.

”Är det stallknekten?”, viskar den yngste.

”Jag ser inte”, svarar den brunhårige som försöker kisa mellan grenarna.

Pojkarna är rädda för stallknekten. Han är märklig, talar för sig själv, muttrar och svär. De är nog inte bara pojkarna som är rädda för honom. Pigorna håller sig borta från honom, och drängarna som nog så ofta kan gå illa åt en särling håller sig borta. De drängar som försökt mucka med stallknekten har ångrat det. De har blivit ordentligt mörbultade för besväret.

Det är väl just bara herrn och frun som inte är rädda för honom. Fru Hedda är alltid så god mot alla, hon låter sig inte skrämmas av stallknektens tvärhet. Och herrn, ja vad han är rädd för, det är inte gott att veta.

”Vi smyger runt och tittar” säger den brunhårige.

Pojkarna smyger iväg. De känner skogen väl, det är mycket stora lövträd och skogen är ganska öppen. De hoppar på stenar för att korsa bäcken något uppströms om dammen. Sedan klättrar de upp på en klippa som når precis fram till dammen. Härifrån har de utmärkt utsikt.

På mage ålar de sig fram och kikar ned i gläntan. Där ser de hästarna, och mycket riktigt även stallknekten. Han står mitt i dammen med vatten till låren. Endast iklädd brokor. Hästarna har han lett ned till sig i vattnet och de står runt honom nästan som i ring.

Stallknektens våta hår är långt och ovårdat, men kroppen är senig och muskulös. Hans händer är grova och starka. På flera ställen kan man se vita märken efter ärr.

”Dom säger att han var soldat i kriget”, säger den tredje pojken tyst.

”Han slogs mot Mornam”.

”Det var det många som gjorde”, fnyser den äldste brunhårige pojken.

”Jo, men han var en hjälte. En riddare”, hävdar den tredje.

”Min pappa var också med i kriget, han säger att han inte är nått sånt. Hur skulle han kunna vara det? Han är ju knäpp.”

Pojkarna ligger tysta en stund och tittar ned i gläntan. Sedan säger den yngsta, ”Far säger att han är jarl”.

”Jarl?”, fnyser den äldsta, ”Jarl av vadå?”.

”Jarl av Odels”, svarar den yngsta.

”Ha, du är ju knäpp! Det finns redan en jarl i Odels, Jarl Solkulle.”

”Men far har sagt…”

”Men det fattar du väl, det kan bara finnas en jarl på varje ställe”.

”Jo, men…”

”Äh, du är för ung att begripa sånt.”

Pojkarna tystnar och tittar ned i gläntan igen. Stallknekten har hoppat upp på en av hästarna. Han rider barbacka, och samtidigt som han reder ut sitt blöta hår styr han hästen med knäna för att fösa upp flocken ur vattnet. Det ser hur lätt ut som helst. Men pojkarna vet att det är svårt. Men så är det heller ingen som är så duktig på att rida som stallknekten. Vad det än var han gjorde innan han kom hit så lärde han sig rida.

”Mamma, vem är stallknekten egentligen?”, frågar den ljushårige pojken när han sitter på en pall i frustugan. Modern, som står bakom honom och reder ut hans ljusa toviga lockar med en benkam, får ett lite bekymrat uttryck över ansiktet.

”Hurså?” frågar hon stilla. ”Varför undrar du?”

”Jon säger att han var med i kriget, och han var riddare. Men Hagar tror inte på det.”

”Träffade ni på stallknekten när ni var ute idag?”

”Vid dammen. Med hästarna.”

Modern fortsätter att kamma håret och tittar tankfullt ut genom fönstret. Där utanför kan hon se hur stallknekten står och ryktar en av hästarna. Han är noggrann och kärleksfull, det syns, även för henne som själv inte kan så mycket om hästar.

”Men var han det mamma? En riddare?”, insisterar sonen. Modern suckar och svarar, ”Jo. Jo, det var han. En av de bästa, sägs det.”

”Men varför?”

Moder stannar upp med kammandet, går runt pallen och sätter sig på huk framför sonen.

”Egar”, säger hon stilla. ”Du förstår, kriget var fruktansvärt. Allt som skalderna sjunger om i sina sånger är inte riktigt sant. I verkligheten var kriget fruktansvärt och väldigt grymt. Några var med om saker som ingen borde få vara med om. Stallknekten var en av dom. Han har det bra här nu. Men vi skall inte påminna honom om kriget, eller prata om vad han var och gjorde då.”

”Varför då? Vill han inte vara riddare?”

”Jag vet inte riktigt. Han var med om saker i kriget som han vill glömma tror jag. Det var din far som tog med honom hit. De var kamrater under kriget.”

”Far har sagt att stallknekten är jarl av Odels.”

”När har han sagt det?”

”Jag hörde hur ni pratade en gång när ni trodde att jag sov. Det var när stallknekten hade slagits med en av drängarna. Då sa far ’Tänk om de visste att det var jarlen av Odels de slogs med.’”

”Sa han det? Du kanske hörde fel? Hur som helst får du inte springa runt och prata om sånt.”

Senare, på kvällen då dagens hetta börjar avta, sitter Egars mor med sin man på en bänk i örtagården. De brukar sitta så en stund tillsammans i slutet av dagen. Det är mycket att stå i för bägge, och det är inte ofta de får tid att tala samman under dagarna. Särskilt inte nu med det stora borgbygget som pågår. Det är ofta som Hedda blir ensam att sköta godset, medan maken ser över bygget som friherren har beordrat.

”Jag talade med Egar om stallknekten idag”, säger Hedda. ”Pojkarna talar om honom, och vad han gjorde under kriget.”

”Jo, jag antar det är oundvikligt”, suckar mannen. ”Henrik behöver lugn och ro, men förr eller senare kommer hans historia ifatt honom.”

”Men vem var han egentligen? Var han verkligen jarl av Odels?” Mannen ler och tittar på sin hustru. ”Jo, det var han. Och jag var hans adjutant.”

”Men det var krig då. Det var innan jarl Solkulle bytte sida. Nars ätt behövde visa att de inte accepterade några jarlar som var trogna Mornam, så de utsåg egna i Chelmar och Odels. I Chelmar var det Dana av Verdfeldt, och i Odels var det Henrik.”.

”Kommer han från Odels alltså?”

”Nej, han är härifrån. Son till en friherre i södra Chelmar. Innan han blev jarl var han riddar Henrik av Oxala slott, chelmarriddare, vinnare av midsommarkransen, ledare för Torskåren och en av Nars ätts främsta härförare. Han var en god vän till vår friherre och hans vänner i den Gyllene Hjortens orden.”

”Så han är den Henrik?”

”Ja, den Henrik. Men det är det ingen som bör få veta. Han är inte den personen längre. Han skulle inte fara väl om alla visste.”

”Varför då? Vad hände med honom?”

”Jag vet inte riktigt”, mannen dröjer på svaret.

”Det var en hård tid. Värst var det nog för dom som ledde. Henrik drog sig inom sig själv, slutade leda. Han gav sig ut på egna uppdrag, mot slutet var det bara jag som följde honom. Det var precis innan kriget vände. Vi hade smugit oss in i Odels för att, tja störta jarl Solkulle på egen han, vad vet jag. Det var Henriks idé. Han var rastlös, sov dåligt. Hade drömmar och såg syner. Mot slutet var det riktigt läskigt.”

”Vad hände?”

”På slutet var det inte längre fråga om att uträtta något, bara att komma undan och bort från Odels. Vi lyckades ta oss upp i furstehögarna, och där tog det liksom slut för honom. Vi träffade på en klok gumma som bodde där på en bergstopp. Hon hjälpte oss och vi stannade där en tid. Hon talade mycket med Henrik, gav honom lugnande avkok att dricka och så. Han blev lugnare, men samtidigt var det något som försvann. Ibland undrar jag om det finns kvar något alls av den han var i honom.”

Mannen tystnar och tittar framför sig. Hedda tar hans hand och det sitter där tysta tillsammans.

”Ja, sen var kriget slut för oss. Vi återvände hit och anslöt oss till det lokala motståndet som började växa då, men vi uträttade inte så mycket mer. Jag reste tillbaka till Aralond för att hämta dig och när freden kom blev jag landriddare här efter min mor. Men den historien kan du.”

”Du är god Gelmir”, Hedda lägger sitt huvud mot sin mans vadmalsklädda axel och stryker tummen över hans handlov. Gelmir lägger armen om sin Hedda, den före detta skökan han räddade i Aralond, och ser ut över deras Asklunda.