Striden vid muren

Aralond var inom synhåll. Långt borta vid horisonten skymtade det torn som var jarlaborgens högsta. Bakom det låg det stora vida havet. För snart ett halvt år sedan hade de kommit över det stormpinade havet. Snart skulle de vara tillbaka där de började, i havet.

Riddar Henrik tittade ut över krigarskaran. Här fanns många tappra män som slagits likt Tor. Men nu var leden nästan brutna. Aralanthas kungatorn hängde i revor på det banér som bars av en likblek junker från Meldar. Torskårens banér hade förlorats två gånger, men återtagits båda gångerna - till ett högt pris. Nu var det dyra stycket tyg inte mer än en svart trasa. Riddar Henrik suckade och strök handen genom sitt grånade hår. Levrat blod följde med handsken - ett minne från drabbningen i går.

Han var en veteran som sett det mesta. Men den gångna tiden var hårdare än någon annan tid. Sedan de fått order, att till varje pris, fördröja fiendens marsch mot Aralond hade de slagits två eller tre gånger varje dag. Inte en enda gång hade det blivit en längre drabbning och inte en enda gång hade den stått på mark vald av fienden. Men, varje drabbning hade blivit bitter och hård. Hur mycket folk jarlen av Odels hade förlorat vågade inte Henrik tänka på. Han visste att fienden hade lidit grymma förluster, och själv hade han förlorat varannan kämpe.

Nu var hans styrka en, tidigare hade det varit tre.

Det var därför som en brokig skara stod på krönet av åsen som sluttar ned mot Nydalaån. De hade redan varit i drabbning två gånger denna dag. Och snart skulle det bli en tredje.

Dagen hade börjat med att man hade attackerat en av fiendens främsta kolonner. Platsen hade varit väl vald, vid et vad i en lummig skog. Det plötsliga angreppet hade tvingat fienden att dra sig tillbaka, omgruppera och föra fram förstärkningar. Först efter två timmar hade de vågat sig över vadet, och då var riddar Henriks styrka redan långt borta.

Den andra striden hade varit vid Aralondvägen, där skogen låg tät på båda sidor. Riddar Henrik försökte där få stopp på fienden för dagen, men efter en timmes strid insåg han att han höll på att kringrännas av en ryttarstyrka som ridit runt skogen. Snabbt hade man fallit tillbaka. Ett utfall från Feodras ryttare hade stoppat Odels huvudstyrka, medan resten återsamlade sig vid Nydalaån, bara några fjärdingsvägar från Aralond.

Ryttarna från Feodras hade kommit tillbaka i glesa led, svårt sargade. Men de som kunde tänkte ändå slåss.

Riddar Henrik tittade ut över leden. Han kunde räkna dem till lite mer än tre fänikor. I väster fylkades ryttarna från Feodras. De kanske var åttio till antalet. I öster stod knektarna från Chelmar under riddar Jorund. Där fanns bågskyttar, ryttare och fotfolk om vartannat, kanske en och en halv fänika allt som allt. Själv stod riddar Henrik i centern med resterna av Torskåren. Han rös när han tänkte på att han en gång tidigare lett kåren i fördärv och måst bygga upp den från grunden. Nu såg samma sak ut att hända igen. Nornornas trådar vävs så att människan ej förstår.

Äntligen. De var framme. Aralond. Målet. Friherre Eldsklo tittade ut över sina trupper, och han hade tårar i ögonen. Hans trogna skara av landsmän hade slagits för att befria Aralond för andra gången på mindre än tre år. Många hade stupat, men ändå fanns det tre fanor under Eldsklos befäl. Några hade ridit från Aahren tillsammans med Eldsklo, men de flesta tillhörde den gamle Stormfares här som kämpat mot Feodras. Kvar var bara att svepa undan packet som sinkat vägen från Setvi och betvinga Aralonds murar. Sedan var hämnden fullständig.

- Öppna portarna, öppna portarna. Prinsens stämma ekade myndigt mellan husen. Soldater i Dahlens färger kämpade med att utföra befallningen, att öppna portarna.

Edarin ryste till. Såren från stormningen hade gjort honom kroppsligt svag. Men han hade kraft nog för detta, trots att hans närmaste hade bett honom stanna kvar innanför murarna. Men det kunde han inte, inte nu när allt stod på spel, igen. Hotet från Chelmiaån var undanröjt, men jarlen av Odels återstod. Edarin visste att jarlen av Odels var den farligaste härföraren som sidat med förrädaren Mornam.

Prinsen rättade till skölden och hjälmen. Så tittade han över axeln och nickade åt jarl Sigurd. Denne satt på spänn och redo för strid. Eiktyrnir hängde tungt vid bältet och väntade på att dras.

Och där fanns andra av prinsens trogna bundsförvanter, Peder av Dahlen, Jorm Höghäll, Thorstein Ulvdräpe och Lomena Sorgtung av ätten Drak.

När portarna öppnats satt prinsen tyst en stund. Han samlade sig och sin kraft. Så drog han svärdet och pekade ut mot fältet. Ordern framåt hade getts, och ut ur staden tågade Aralonds ryttare, Feodras kämpar, Dahlens knektar, stridshärjade veteraner från Noldria och hämndgiriga nordbor.

Hans här var hungrig. Målet var inom räckhåll. Mellan honom och Aralonds murar stod bara en liten raggig trupp under den envise riddar Henrik. På ett öppet fält var det inget problem att svepa undan riddar Henrik en gång för alla. Men ändå tvekade han. Det var något inom honom som höll tillbaka. Han tittade ut över den mångtusenhövdade hären. Hans blick mötte friherre Eldsklos borta på högerflanken. Han såg undran och otålighet i friherrens blick. Och han förstod det.

- Joen, ropade jarlen av Odels.

- Ers nåd, svarade en riddare som red fram.

- Jag vill att ni skickar ut ryttare åt flankerna för att spana.

- Ska ske, ers nåd.

Jarlen av Odels tittade över fältet och upp mot åsen. Där fanns riddar Henrik. Fiendens ryttare rörde sig otåligt fram och tillbaka. Inte heller de tycktes förstå varför jarlen väntade med dödsstöten. Bortanför åsen låg Nydalaån och sedan Aralonds murar. Det var så nära, men något susade i hans huvud. Något som sa att det är så långt bort, för långt bort.

En riddare från Eldsklos hird kom ridande. Han stannade upp framför jarlen och bugade.

- Ers nåd, min herre, friherren Eldsklo undrar vad som gör att vi väntar.

- Vi väntar därför att jag inte bestämt om detta är ett bra läge att leverera batalj. Härold, meddela Eldsklo detta. Och ni, herr riddare, stannar här. Med er tänker jag skicka mitt nästa bud till friherren.

Det hade varit blodiga strider, ända från Setvi och hit. Ingen gång under fälttåget hade han hört från Rödje och flottan som seglat ned på Chelmiaån. Hade Rödje och hans flotta gått under så fanns inget hopp om att ta Aralond. Men fanns Rödje med i leken var spelet ett annat.

En av Joens ryttare kom farande från sjösidan till. Han red bakom hären och fram till jarlen. Rustningen blänkte i sensommarsolen, och jarlen av Odels kände hoppet fara.

- Ers nåd, massor av bågskyttar kommer från söder, upp från havet.

- Hur många?

- Jag vet inte, men dom verkar konstiga. Dom är långa, vackra, ståtliga och det vilar en frid över dem, en frid uppblandat med raseri. Dom rör sig fort hitåt, men jag kunde ändå inte höra ett ljud. Det var som om dom svävade fram över ängarna.

- Struntprat och amsagor, fnyste riddaren från Aralond.

- Tig, väste Odels. Det här är dåliga nyheter.

- Äh, några bågskyttar rider vi ner, skicka oss mot dem.

- Tig, sa jag. Du, din träskalle, förstår du ingenting - det är alverna...

Riddaren från Aralond hann inte få mer utskällning. För jarlen av Odels såg något annat, som var viktigare. Han såg hur en ringlande orm ålade sig ut ur staden i fjärran. Det var prins Edarin. Och om prins Edarin kom med full kraft så var Rödje förlorad. Fienden hade försökt locka honom att gå till angrepp mot riddar Henrik. En fälla. Då hade han haft alverna i ryggen när han mött prinsens hela här. Motvilligt tvingades jarlen att erkänna att fiendens plan var skicklig. Edarin var en värdig motståndare. Men tid att beundra motståndaren fanns inte. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde för att kunna ta upp striden en annan dag.

- Riddar Joen, beordra ett lugnt tillbakadragande. Låt mina trupper från Tarnam och Tärenäs ta täten. Fyll på med folket från Noedren och Erdamaar. Därefter mina hustrupper.

- Ska ske, ers nåd.

Riddaren från Aralond var röd av vrede. Hans ilska nästan skummade över och armarna skakade.

- Ska vi ge upp nu?

- Vi kan inte segra med alver och prinsen mot oss, och utan Rödje. Ni tänker på er hämnd, jag tänker på vår slutgiltiga seger och på fosterlandet. Jag lovar er att kampen fortsätter, men idag är inte vår dag. Men ni ska få slåss. Ni och er herre ska få bilda arriären. Men jag vill ha tillbaka er, för ni är de bästa krigarna jag har. Och från Valhall kan ni inte befria era bygder.

- Ordern är uppfattad, väste riddaren och red iväg.

Värken gnagde i lederna. Såret han fått vid vadet tidigare idag hade gått upp. Nu blödde det stilla från sidan, där han hade tagit emot svärdshugget. Men knekten från Noedren hade fått sota för det. Einars yxa hade klyvt skallen. Jarnebo som han var så kunde han hantera yxan. Det sorgliga var bara att han tyckt känna igen mannen han dräpt. Ett vagt minne från en mjödtung kväll i Jarne gjorde sig påmind, men han var inte säker. Det var ett blodigt krig, det var ett grymt krig.

Einar smekte yxan och blängde genom luggen. Där, bara två bågskott bort, stod jarlen av Odels hela här. Färgerna dansade ringlekar i eftermiddagssolen. Brokiga tunikor och banér visade vem man var. Einar tittade ned på sina kläder. Leran och blodet hade torkat fast i den en gång röda tunikan. Ringbrynjan hade revor och lädret var upphugget. Det var inte bättre ställt med de andra i ledet heller.

Men han kunde inte förstå varför det dröjde. De hade väntat länge nog nu. Varför gick inte Odels till angrepp och gjorde slut på dem. Det kanske gick 20 fiender på en av dem. Det borde inte få någon att tveka, men ändå tvekade fienden.

- Varför kommer dom inte?

Dernor Bagarson hörde sin stridskamrat muttra, och skakade på huvudet. Inte heller han förstod vad som dröjde. Snart skulle striden börja, och han skulle få ytterligare en chans att bli hjälte för att vinna Uanas hjärta. Flickan från Meldar hade svurit att hon bara skulle gifta sig med en hjälte från prinsens här. Det hade fått Dernor att lämna vindrickandet på Gyllene Tuppen.

Tankarna på Uana skingrades när han hörde ett rop. Det var Einar från Jarne som skrek sig hes.

- Där, titta där! Dom ger sig av. Dom ger sig av.

Erwac Hattmakare, även han från Meldar, instämde:

- Ja, och jag tror att det är Odels eget folk som leder reträtten

Mycket riktigt, Odels folk vek bakåt. De första som lämnade fältet var vänsterflanken.

- Men varför, undrade Dernor.

- Jag tror att du har svaret bakom oss, svarade Einar och pekade.

Mycket riktigt. Från Aralonds stadsportar kom prinsen med hela hären.

- Seger, ropade Einar. Seger. Vi är räddade.

- Vi är räddade muttrade Dernor, men vi har inte stridit nog för idag.

Bagarsonen drog sitt svärd och sin dolk. Han bet sig i kinden så att han kände blodsmaken. Han tog ett djupt andetag, sprang fram några steg, vände sig om och skrek så att lungorna nästan brast:

- Nars blod, Nars blod.

Sedan fortsatte han framåt. Ensam mot fienden. Hans kamrater från Chelmar stod kvar, överraskade över Dernors anfall mot fienden. Den förste som reagerade var Jorund Morgongåva.

- Mina vänner, ska vi låta den tappre soldaten anfalla ensam? Nars Blod!

Morgongåva satte sporrarna i hästen och kastade sig i galopp och efter honom följde folket från Chelmar med stridsropet Nars Blod.

Riddar Henrik suckade när han såg vad som hände på sin högra flank.Typiskt att Morgongåva och folket från Chelmar hade bråttom att komma i strid. Men det fanns inget att göra. De behövde understöd tills prinsen kom fram. Riddar Henrik drog svärdet och pekade mot fienden:

- Bröder, där har ni fienden, vad väntar vi på?

Eftermiddagen hade blivit kväll som blivit natt. Det var kallt och mörkt. Det kändes att sommaren gick mot sitt slut, det var höst i luften. Luften som hon andades blev till rök. Hon huttrade och rös. Fältet lystes upp av flämtande eldar här och där, och facklor, hundratals facklor. Fältskären hade bråda tider. Faldar Bonde och hans manskap slet för att rädda de liv som kunde räddas. Gudamän och läromän gick runt till de som inte kunde räddas och läste över de döda - för att välsigna deras färd till Valhall.

Uttröttad satte hon sig ned på en sten, svepte manteln om sig och grät.

Idag hade hennes vänner dödat hennes vänner. De som stannat kvar och skyddat Odels återtåg var aralonderna, hennes folk. Bland dem hon sett i striden fanns kamrater från barndomen. Hon mindes tydligt Botil och Beren, två tvillingar som hon lekt med. Nu var de döda. Botil hade fallit för självaste Sigurd jarl och Beren hade hon dräpt själv. I slaget hade hon sett män som uppvaktat henne vid jarlens hösthov. Män som gett henne komplimanger och smicker. Män som önskat äkta henne, och kanske någon som älskade henne. Nu var de döda eller bortdrivna.

Hennes fränder från Aralond hade utmärkt sig på båda sidor. Friherren Eldsklo hade stridit galant och tappert. Han hade stoppat prinsens utfall och sedan lyckats dra sig tillbaka. Eldsklo hade skickligt undvikit att komma i närstrid med alverna och hans folk hade slagits med mod och kraft.

Hennes egna ryttare hade klarat första striden väl. De hade anfallit djärvt och hade inte låtit sig slås tillbaka. Men ingen strid mellan kämpe från Aralond och kämpe från Aralond hade slutat i nåd. Alla enviger hade slutat i död. Så stort var hatet. Lomena Sorgtung av ätten Drak reste sig upp. Hon klev över en fallen kämpe och gick sedan in mot staden igen.