Taras inträde i orden

I en månads tid hade hon vandrat norrut. Hon följde hjorten, precis så som hon följt den i drömmen. Då hade hennes syfte varit att jaga den. Bågen hade hon dock aldrig fått användning av eftersom en grupp vargar hade angripit hjorten. Nu var hon väldigt nära den plats där drömmen hade slutat. Det började skymma och stigen blev mer och mer otydlig. Hon kände att det var bråttom och var mindre på sin vakt än vanligt. Så kom hon fram till ett lite tätare bestånd med granar. Bra plats för att ligga och lurpassa på villebråd tänkte hon och stannade till ett ögonblick. Hon gick framåt för att se om det gick några spår från beståndet. Då hejdades hon plötsligt av en barsk röst som beordrade henne att stå stilla. En gestalt trädde fram från granbeståndet. Det var för mörkt för att se vem det var, men hon tyckte att hon kände igen Bards stämma. Ett ljud bakom henne fick henne att vända sig om. Någon smög sig mot henne - hukande och med något i händerna. Personen vid granbeståndet beordrade henne att titta mot hans håll istället vilket hon gjorde. Hon var dock ganska säker på att personen bakom henne var Daran. En tygpåse fördes över hennes huvud och hon blev ledd en bit på stigen. Hon blev ännu mer säker på att det var Daran - för ingen annan ger den känslan av trygghet och kan göra så att man går säkrare utan att kunna se än vad hon ansåg sig ha gjort innan på den något osäkra stigen.

De kom fram till en cirkel av ljus. Hon befalldes att gå ner på knä och huvan slets av hennes huvud. Någon frågade vilken gud hon satte som den främsta, varför hon var där och vem hon var. Gud? Hmm, vi zaardras tror ju inte på de vanliga gudarna, tänkte hon. Vi tror ju på annat - tjädern, laxen, björken, hjorten och hjortronet. Det går ju inte att säga. ”Inte Loke iallafall”, blev svaret. Det fanns fler runt henne, men hon valde att inte höja blicken. Tygpåsen åkte på igen och hon leddes vidare - denna gång av den kvinna som frågat ut henne. Hon tyckte sig känna igen denna person, men kunde inte riktigt komma på vem det var. Hon förknippade rösten med Rana, men Rana var ju död och det följet var väl splittrat.

Så kom de till en stuga. Hon leddes rakt fram och så in i ett rum till höger. Hon visades till en pall inne i ett hörn vid vad hon trodde var en vedspis. Uppenbarligen fanns två andra personer med tygpåse också i rummet. De blev utfrågade av en kvinna, vars röst hon också tyckte sig känna igen. En tredje person fördes in, helt klart också med tygpåse på huvudet. Någon sade sig vara herre på gården och ursäktade sig välkomnandet. Han hällde upp vatten som vi serverades. När hon började nynna på Dryckesvisa från Aahrens stad blev hon snabbt tystad, men mannen på gården tog vid och fortsatte nynna ute i någon annan del av byggnaden. Den sången borde ju alla gamla ordensmedlemmar känna igen. Men Orden fanns ju inte längre. Det blev varmt. Hon tog av sig skinnmössan och yllevantarna, men höll dem nära sig ifall hon skulle känna ett behov av att fly. Hon kände sig trots allt trygg - hon hade ju följt hjorten i drömmen och hon var ganska säker på att om Bard och Daran var inblandade så kunde hon vara i fullkomlig trygghet.

Hon satt där i säkert två-tre timmar. Hela tiden näst intill fullt påklädd för vintervandring och med kogret, den hoprullade renfällen och väskan på sig hela tiden. Fler människor kom. Det verkade vara tre personer som växlade om att föra in personer i rummet. Det fanns även fler personer i byggnaden, men de var inte inne i rummet så ofta. Sammanlagt 17 personer fördes in i rummet – många blev sittande på golvet. Två män låg vid hennes fötter. En av dessa var Alrik, vilket framgick av en konversation han hade med en annan man. I hennes huvud började hon nynna på Alriks hjältesång – den där med hår på bröstet. Hon kunde inte riktigt komma ihåg texten, senast hon hörde den framföras var på slottet i dåvarande Borgevid efter segern mot Njarka. Hennes tankar for iväg och hamnade hos Lo och Rouva. Kanske någon av dem fanns här. Hon började nynna på ”Över bergen”, men blev snabbt tystad. Testade även ”När vi har vandrat omkring”. Hon som frågade ut folk kom till en kvinna på golvet borta vid vattenkruset. Den rösten kände hon igen – det måste vara Rouva. När utfrågningen var klar slängde hon ifrån sig ordet ”kusin?”. Svaret blev ”Ja”. Å, så skönt. Hon visste iallafall vilka två i rummet var.

En person verkade vara sjuk, eller kanske bara varm. Han fördes utomhus vid minst ett tillfälle. En av personerna var mycket rädd. Efter en tid kom en kvinna och började tala om att han hade en järv bredvid sig. Någon annan hade en lax. Vem kunde detta vara? Hennes tankar föll på Darans följeslagare Thili – det måste vara hennes röst hon hörde. Skönt.

Hon som frågade ut kom så till den fångade – äntligen någon händelse, äntligen någon att kommunicera med. Tänk vad man gör omvärderingar när man sitter ”fånge” på detta sätt. Hennes svar verkade göra kvinnan nöjd och istället för att pressa henne som hon gjorde med flera andra, kändes det som att hon stödde och litade på henne.

Så började folk föras bort till en annan del av huset. Hon kunde höra en dörr öppnas och stängas och ibland höjda röster. Ingen kom tillbaka, men några började prata om blod som måste städas bort. Tillslut var det hennes tur. Hon blev förd till ett rum och befalld att ställa sig på knä. Återigen rycktes tygpåsen av och hon befann sig knästående inför konung Dvalin. Döm om hennes förvåning och inre glädje. Det kändes faktiskt rätt att stå på knä inför denne mytomspunne ledare. Han var flankerad av Bard, Vanja Köldgrip och Jorund Morgongåva – enbart vänner i den utsattes ögon. Hon fick återigen tala om vem hon var och sitt ärende. Hon fick sedan veta att Gyllene Hjortens orden skulle återskapas, men att det från och med nu skulle krävas en prövning för att få gå med i ordern. Hon, och flera med henne, ansåg nog att prövningen redan hade pågått en tid – väntandes i värmen och med tygpåsen över huvudet, men nu började en utfrågning av det tuffare slaget. Hon var aldrig tveksam på sig själv och klarade prövningen. Hon fick veta vad som gällde och välkomnades sedan av övriga medlemmar.

Så följde en timme av prövning av alla andra som var kvar i det första rummet. En efter en prövades och blev antingen upptagna i den nya orden eller klarade inte av prövningen. Sedan följde en fördelning av alla olika uppdrag som vi ansåg att ordern behövde genomföra. Själv skulle hon försöka återta styrkans svärd från Furst Kei tillsammans med goda vänner. Sedan följde en uppsluppen middag, där det utbyttes erfarenheter, smiddes planer och funderades över hur Prins Kei hade kunnat bli Furst Kei. Återigen högg äventyrslusten tag i henne, men hon kände att när våren kom och vattendragen återigen blev öppna, så måste hon bege sig tillbaka till den plats där hon gett upp sökandet efter Gark – han kunde inte vara försvunnen för evigt och hon var övertygad om att han måste vara vid liv än.