Trädet i Björkskogen

Nu när staven äntligen blivit hittad kommer en stark känsla över henne. Det finns inte mer tid att prata och vela, det är dags. De senaste veckornas oro sköljer över henne och allt ansvar känns oändligt mycket tyngre än hon trott det skulle. Inget har blivit som hon först trott, de senaste dagarnas möten och samtal med oväntade människor har fått henne att omvärdera hela bilden av sin historia och plats i världen. Tankarna snurrar, allt måste vara på rätt plats, hon hoppas att allt är med. Att rätt människor följer henne och att ingen är vid Trädet när de kommer dit. Staven känns tung att bära uppför hällmarkerna, förbi Heinas grav där den vilat i två hundra år, vidare upp.

Där står trädet, ensamt och knotigt på kanten av en liten häll, rädslan som hon kände senast hon var här är borta, hon hör minnet av sig själv säga ”...inget pris är för högt att betala.” Hon lägger av sig bälte och väskor i en hög på marken tillsammans med några värmande plagg som inte behövs lägre nu när solen tittat fram. Vid trädet läggs skinnet med Heinas ritual fram och tyget som gömt staven tas bort, stenarna och runorna glimmar i solen.

Hon tar ett djupt andetag och ser sig om vilka som följt henne, någon som känt sig manad att delta, fullt och ärligt. Hartass håller redan i den tända lyktan, det är passande för eldens tecken bör bäras av någon som kämpat och sett kriget. Siska står vid hennes sida som alltid, en bägare med jord till den som kan tala med träden. Korpvinge tar emot bägaren med vatten, det syns i hennes ögon att där finns känslor att dela. Till sist en tom bägare till mäster Tride, en man att tala väl för luftens tecken. ”En ring av eld och jord, luft och vatten...” Hennes stämma är förvånansvärt klar när hon börjar uttala ritualens olika fraser.

Trides röst stockar sig lite när han berättar om sin familj och den väg han blivit tvungen att vandra på grund av de val han gjort. Många är de tunga minnen som delas i cirkeln, hjärtskärande berättelser om svek inom familjen, om hat, kärlek och tvång. ”...delad börda är lättare att bära, era minnen är nu lättare att bära...”

”En sanning som legat dold i ert hjärta...” Hon berättar om glädjen att ha botat och helat i alla år och osäkerheten inför det arv hon alltid förnekat men tillslut blivit tvungen att erkänna för sig själv. Det berättas om kärlek och handlingarna som följt i dess spår, om smärtan de orsakar, rösterna är bittra och uppgivna.

Sista versen, hon ser sig om i cirkeln, är någon beredd att ge det offer som krävs? Att ge upp den högsta kärleken, att ärligt stå för vad man känner och ge upp det. Hon ser på Siska som viskat om att ge upp kärleken till träden men ser i hennes ögon att där finns något större, något som hon inte är beredd att ge upp. Hartass säger med svag röst att hennes kärlek kanske inte är stor nog, men när Loria vänder sig mot henne kan hon se hur allt faller på plats, vilken kärlek kan vara större än den som format ett helt liv? Loria försäkrar sig om att hon förstår vad som ska ges upp, att ingen kan välja vilken kärlek som tas och att ärlighet nu är av högsta vikt. Hon nickar tungt.

”...kärlek varar till RAGNARÖK och bortom. Så har tid förts till platsen. Ty så har Nem lärt” Kraften kommer i vågor, de som står närmst känner det tydligt och kan se hur Hartass ryser till för varje, tårar rinner sakta ner för hennes kinder och det känns som att tiden står still. Plötsligt är allt över, ringen upplöses och en känsla av tomhet infinner sig. Hon hör Hartass mumla ”...som om något saknas, men jag vet inte vad...” Kanske hon inte ens minns sin kärlek, hon torkar tårarna och ler svagt, alla är vid liv. Siska går fram till trädet tillsammans med Myrrhnam och Sedrik, lägger händerna mot stammen och börjar sakta nynna. När hon gör det samma kan hon för första gången känna hur livet återvänder, mardrömmen är över, hon sluter ögonen och ler.