Unn vandrar

//Vandrar i världen saknade dottern, medel att omstörta ormarnas makt…
…hon måste till Valhall frivilligt gå, på rätt sätt för rätt hand och endast så.//

Natten var kall och Unn kurar bland filtarna, och hostar. Inte förrän en ur gårdsfolket har sagt till att det finns frukost nere i storstugan lämnar hon värmen i sängen. Hon drar på sig rocken, knyter skorna. Hittar sina vantar. Det är då hon upptäcker runan. Runan som mäster Grimla hade ritat i snön efter skådandet. Skådandet mäster gjorde efter att de fått höra sagan som kom från gården Rösbäckstorp. Gården de kom till sent i går kväll, långt efter mörkrets inbrott, efter att de många gånger sagt sig att de nog måste sova en natt till i snön. Men eftersom det redan var mörkt var det lika bra att fortsätta gå. Och så hade de nått fram hit. Hade fått sova i huset där soldater var inkvarterade för vintern. Varför de nu alls var här, soldaterna, vid den här gränsen, det visste ingen, kanske inte ens de själva. Men, de hade hållit elden brinnande hela natten, så de var ju inte alldeles meningslösa. Fast redan igår, redan när de just hade fått komma in i storstugan, hade konflikten mellan gårdsfolket och soldaterna varit tydlig. Tydligt att gården inte var nöjd med alla de extra munnarna de hade att mätta den här hårda vintern.

Unns tankar slinker ivrigt iväg från runan. Runan som mäster Grimla ritade i snön. Som hon sa var något gott som hade blivit besudlat, tvunget att göra ont för det godas skull. Runan som märker huden på insidan av Unns arm. Varför?

Senare. Unn pratar med Kari om runan och om det konstiga som mäster Grimla hade sagt till Unn när de satt vid elden kvällen innan hon gav sig av. Kvällen innan hon lämnade Unn och Kari och de andra vid foten av Klintjebergen. Då hade mäster sagt att den Höge hade valt ut Unn för något särskilt, det var hon säker på men hon visste ändå inte vad. Och sen hade hon gett sig av, innan Unn han fråga mer. Till exempel innan Unn hann fråga hur en gud kan välja ut en människa som inte har valt den guden. Får de det? Så nu har Unn försökt fråga Kari istället. Kanske borde hon ha pratat med Taradme om den här tidigare, men Unn är inte säker på att den högfärdiga prästen från syd skulle lyssna, eller bry sig om vad Unn har att säga. Eller att Unn skulle gilla hennes svar. Så nu frågar hon Kari. Fast Kari är ju en krigare, inte en präst. Kari tror ändå att så länge det är någon av de tolv asarna som har valt, och inte den trettonde, så var det nog ingen fara. Runan måste man nog visa för prästen, menar Kari. För Taradme alltså. Taradme vet inte värst något om runan. Utom att det inte är som mäster Grimla hade tänkt en kväll. En kväll innan hon lämnade dem. Att det kanske var en A-runa för Allfadern och en upp-och-nedvänd L-runa, för den trettondes nederlag. Så där stod de, med profetiornas obegripliga versrader, med Sedriks konstiga drömmar och Unns plötsliga runa och Rösbäckstorpsbornas sagor om furstedöttrar och hövdingasöner och hövdingafäder som hemsöker dem i släktled efter släktled. Och om en girig man som av Loke köpte det som Ask och Embla inte fick, i utbyte mot hela hans släkts liv och blod. I all evighet. Och inget hänger ihop. Unn tar med sig sin hosta och går och sover.

Då försvinner en soldat. Och Ihul från gården börjar berätta. Först berättar han att både han och husmor Vesna och gammelmor Irja tycker att Unn är märkigt lik en kvinna som var här för femton år sedan. Det när något med ögonen. Vilket är konstigt, för Unn har ingen släkt i hela världen så vitt hon vet. Sedan hämtar han ett brev som denna kvinna stack till honom just som hon skulle till att ledas iväg från gården. För hon var visst inte här av fri vilja. Och Unn kan inte läsa, men hon kan fyra runor, och hon kan känna igen runan som finns på hennes arm och i guld överst i brevet och på bröstet av den röda figur längst nere i hörnet som blir knivhuggen av en svart figur. Och nu måste de hämta Taradme. Och någonstans här säger Kari att förstår Unn vad det här kan innebära. Och hon säger att hon förstår, men det gör hon inte. För hur kan man förstå något sådant. Att Unns mor inte var död. Att Unns far, slarvern och drömmaren som drunknade, hade fått barn med en av Odens danserskor. Att Unns mor hade varit här. På Rösbäckstorp. Att gårdsfolket här vet mer om Unns mor än Unn själv. Att Unns mor varit här, mot sin vilja. Varit den röda gestalten som blev stucken av den svarta, och att det här hände för femton år sedan, och då bands ondskan som bor här i dalen i fröna. Fröna som har såtts över hela Naronien. Det blod som gav ormarna makt. Det här kan Unn inte riktigt förstå.

Men Ihul berättar vidare. Om gården Rösbäckstorp, och om ondskan som bor här. I skogen runtomkring. I mörkret. I det skrämmande som händer, i det som skrapar mot fönstret om natten, i skriket i skymningen som inte riktigt är mänskligt, i spåren som finns på spången över bäcken men inte på hitsidan vattnet och inte på andra stranden. Och i människorna. I folket här på gården. I dem som dödade en soldat i skogen idag vid röset där Unns mor blev stucken. Röset där det ligger en svart sten som ser ut som ett frö. I dem som offrade Iras syster när hon var åtta år gammal, för femton år sedan. För att de trodde att hon visade tecken på att bli en av dem, en av ondskans. När det kanske istället var Ira. Säger Ihul. Och nu förstår Unn. Nu förstår hon vad det är i de frön som har såtts över hela Naronien. Att den här ondskan, som inte bara finns i skogen utan även gror i människors hjärtan och sinnen kan sprida sig över hela landet. Och slår den här rötan rot är allt för sent. Då kommer ormen att ersätta nycklarna, då kommer en tid av mörker och is.

Så nu vet de. Hartass, Sedrik, Kari, Taradme och Unn, nu vet de hur det skedde, när ormens folk tog danserskans blod för att binda den gamle hövdingen som hemsöker den här dalen. De vet att klingan som användes var just den som hövdingen använde när han svor sin hämnd över sin döda sonsons kropp. I brytningstiden mellan gudatro och ödesfurstar. Och den saknade dottern vandrar inte längre i världen, hon har kommit fram. Hon sitter här, Unn sitter här, på bänken. Vid elden. Och försöker förstå. Ännu kan hon klamra sig fast vid att gåtan inte är helt löst. Vems hand ska det vara? Vems hand ska hålla kniven för att bryta den trettondes pakt. För det får inte bli fel. Om hon ska offra sitt liv. Sådär, nu har hon tänkt tanken. Unn litar inte på någon utom sig själv. Man gör inte det när man har vuxit upp på stadens gator, när ingen utom en själv bryr sig om ifall man lever eller dör, ifall man fryser eller svälter. Vad gör man då när man vet vad som håller på att hända och vet hur man ska hindra det, hur man ska häva ormarnas makt, och precis vilket offer som krävs?

Inte förrän ute i snön faller det på plats. När Taradme har lyckats använda seendets båda ting, öppnade av Nars blod som rinner i Unns ådror. Taradme får se vem som ska hålla i kniven. Det är Kari. Och det är inte förrän där och då, i kvällsljuset ute i snön, som det sjunker in. Som Unn först förstår att det faktiskt är hon som ska dö. Och hon har inte sagt ja än, eller har hon, men det finns faktiskt ingen plats att säga nej. Halsen snör sig, ögonen svider, hon hostar och hulkar. Orättvisan river i henne. Att hon som just fått veta, veta vems blod hon har, vems dotter hon är, ska dö. För just detta ska hon dö, hennes blod och ätt, är viktigare än Unn själv. Är viktigare än hennes liv. Detta liv måste hon ge upp. Av egen fri vilja. Unn gråter och Sedrik håller om henne.

Vad säger man till den som ska döda en? Jo, man säger att man är glad att det är en vän som ska hålla i kniven.

Unn gråter när hon delar ut sina saker, när hon ber Hartass ta hand om bandväven hon satt upp, ber henne göra färdigt den och sen ge bandet till mäster Grimla som borde varit här. Unn är arg när hon sitter vid elden i sovstugan, är förbittrad på Oden som valt henne utan att Unn valt honom, som släpat iväg henne från Borgevid och sedan tagit från henne mäster Grimla, och inte berättat vem hennes mor är förrän det är nästan försent. Unn är högtidlig och med gråten i halsen när hon svär sig till Alfadern vid elden som just nu är en bloteld. Det är bäst att vara på den säkra sidan när det gäller det här med att gå till just Valhall. Taradme gör Tyrs hand över klingan som Kari ska ta Unns liv med. Kari bad om det.

De äter. Och får se än mer av ondskan som bor här i dalen och sprider sig över landet. Ira väser, skriker, ylar som förryckt, omänskliga tjut ljuder ur hennes späda gestalt när hon kastar sig ur stugan. Mörket, skogen svarar henne. Det är kanske därför, för att husmor Vesna har förlorat sin dotter och systern till det barn som offrades för femton år sedan, som Unn berättar. Hon sitter på huk vid mor Vesna och berättar varför mor Vesna känner igen Unn, vad som hände vid röset för femton år sedan, och vad som ska hända ikväll. Mor Vesna ser på Unn med sina kloka ögon, tyst under hela historien. När Unn berättat färdig frågar mor Vesna allvarligt, varför? Och Unn försöker förklara, att hennes liv är så litet och ondskan är så stor. Och mor Vesna säger att hon om någon vet vad ett liv väger, när man står där med vågskålen i handen. Och det sjunker in en bit till, vad det är att ge upp det enda liv man har.

När de sen går där, i mörkret med lyktorna, bultar livet i Unn. Det brinner i ådrorna och spritter i fingrarna som visste det att detta är sista gången. De når röset. Mäster Taradme läser galdern, kallar den gamle hövdingen. Unn säger att hon, Unn Arnhildstotter, av fri vilja ger sitt liv för att lösa de bojor som här bands. Och det är inte förrän då, när Kari tar henne om axlarna och mjukt leder henne till röset och lägger klingan till Unns hals, som hon faktiskt förstår. Att det är här och nu hon dör. Klingan är mycket kall. Sen finns bara snön och stjärnorna.

//Vet ock att det blod
som gav ormarna makt
Även kan byta den trettondes pakt
Men hon måste
till Valhall frivilligt gå
På rätt sätt, för rätt hand,
och endast så.//