Ur Klanernas Bok

Ätten Brååke kom till makten i byn för lite mer än 20 år sedan när den då blott 17-årige Oddvar dräpte den dåvarande byahövdingen i en tvekamp. Hur det gick till skall här berättas.

Det hade varit svåra tider i trakten. Vintrarna hade varit långa och somrarna var kalla och bedrövliga och skördarna regnade bort, om det ens kom upp något. Byn Släbro svalt dock inte, för de hade ju alltid fisket att luta sig tillbaka mot. Men även den sturskaste av karlar blir nog lite tvär om han tvingas leva på torkad eller saltad fisk och barkbröd ett år eller två. Dessutom stod byns alla brygghus nästan tomma, ytterligare en anledning att göra männen ilskna. De fattiga åkerlappar man hade vaktade man nu svartsjukt på och inte sällan blev det bråk om var gränserna egentligen gick. Detta var ett typiskt sånt fall.

Oddvar och hans far, Ansgar, som var till åren kommen, upptäckte en dag att någon hade varit och flyttat på stenarna som markerade gränsen mellan deras mark och hövdingens. Oddvars far, rusade genast till hövdingens gård och skrek och gormade som en vettvilling men hövdingen, vars namn var Tjodrek, fnös bara åt honom och beordrade honom att försvinna och inte störa honom i maten. Då tog Ansgar ett vedträ ur elden och kastade sig över honom. Hövdingen, som var många år yngre och således starkare, skrattade bara åt gubben, parerade vedträt med armen och drog sin kniv och sprättade upp dennes mage så att tarmarna föll ut på golvet. Sedan satte han sig på sin plats igen och fortsatte äta. Ansgar hade fallit ihop på golvet och sakta rann livet ur honom. Oddvar rusade fram till sin far som dog i hans armar.

Vred över det brutala dråpet störtade han upp och utmanade hövdingen på tvekamp, något som denne bara skrattade åt och menade att han inte slogs mot pojkar. Oddvar drog då sin egen kniv, som han alltid höll vass, och slet tag i hövdingens stora skägg och med ett lätt snitt skar han det av hakan på honom. Eldröd i ansiktet for hövdingen upp ur sätet sitt och kastade sig efter Oddvar som skrattande sprang ut ur huset. Utanför hade det hunnit samlas många då ryktet om det som pågick hade spritt sig som en löpeld genom den lilla byn. Mitt på tunet ställde sig Oddvar och visade glatt upp sin trofé till beskådning. När hövdingen med yxan i ena handen rusade ut på gårdsplanen för att dräpa spolingen som hade förnedrat honom hejdades han av byns blotare som påpekade att han faktiskt hade blivit utmanad, och att det var bäst att han antog det om han ville ha bybornas stöd i fortsättningen. Det skulle se ut det, om en hövding inte vågat anta en utmaning och dessutom fått skägget stulet av en pojkspoling. Han skulle bli till åtlöje i hela fjärdingen och alla skulle skratta åt honom.

Hövdingen besinnade sig tillräckligt mycket och antog utmaningen. Blotaren sade att tvekampen skulle ske vid soluppgången om två dagar, efter det att Ansgars kropp bränts.

Oddvar tog hand om sin döde far och förberedde likbålet. Han valde ut en lämplig plats på stranden i en havsvik. Där samlade han ris och torr drivved till bålet.

I skymningen dagen efter bars Ansgar till bålet av sina släktingar. Hans vapen och tillhörigheter lades vid hans sida och blotaren höll en kort ceremoni innan han lät Oddvar sätta facklan till riset. Inte en enda gång under dessa dagar grät Oddvar, inte ens nu när han såg sin fader försvinna i lågorna. Dock svor han vid hövdingens skägg, som han hade knutet i bältet, att han skulle hämnas hans död. Hela natten vakade han över bålet och lade på mer ved allt eftersom. Han var ensam med stjärnorna och vågorna som stilla slog mot stranden.

I gryningen nästa dag kom hans syster med mat åt honom samt hans vapen, ett svärd som hans far givit åt honom, en läderhjälm, en sköld klädd med oxhud samt en stridsyxa. Han åt lugnt och såg över sina vapen noga. Han hörde redan ljudet av de män från byn som samlats i gläntan bortom offerlunden där de efter en natt av supande sjöng, skrålade och eggade varandra inför den kommande tvekampen.

Oddvar tog av sig sin kjortel och sprang i vattnet. Det var kallt men uppfriskande och han tvingade sig att stanna där tills han började hacka tänder. Då gick han upp till den falnande elden och klädde sig till strid.

När han kom till valplatsen var där redan mycket folk, nästan hela byns män och en del kvinnor. Hövdingen stod i bortre ändan och glodde ilsket på Oddvar när han närmade sig. Blotaren stod i mitten av gläntan och vinkade dem bägge till sig. Han förmanade dem och fick dem att lova att detta, oavsett utgången, skulle bli slutet på denna tvist. Sedan drog han sig tillbaka och lämnade fältet till kämparna.

Kämparna hade bägge valt yxan som vapen men till skillnad från Oddvar hade hövdingen valt att låta skölden ligga och hade istället svärdet i vänster hand. Han var den mest erfarna kämpen och förlitade sig på sin stridsvana och skicklighet, något som skulle visa sig mycket oklokt.

De bägge kämparna kretsade runt varandra och bedömde den andre, mindre utfall gjordes för att testa den andres reflexer men inget slag utdelades.

Oddvar hade studerat sin motståndare vid tidigare tillfälle och visste att han var en god kämpe men ansåg att han var alldeles för självsäker. Han höll den tunga ekskölden tätt intill kroppen och vilade yxan på dess kant. Han visste att hövdingen väntade på att han skulle göra ett första, nervöst utfall. Många hade kommit till korta på grund av ett allt för ogenomtänkt anfall. Det tänkte inte han göra utan han hade redan klart för sig vad han skulle göra.

Han tog ett språng mot sin fiende och högg tafatt mot honom uppifrån, något som hövdingen lätt parerade med svärdet och högg samtidigt tillbaka. Hugget tog i skölden och Oddvar backade undan. Han såg sin motståndare flina mot honom, viss om en säker seger, och gick till anfall igen, även denna gång något tafatt. Återigen parerades hans hugg lätt och han fick ett slag tillbaka, denna gång med svärdet. Så fortsatte det en stund och hövdingen blev allt mer säker på seger.

Snabba slag och hugg ekade genom skogen men ännu hade inget blod spillts. Hövdingen gick nu till anfall själv för att snabbt avgöra det hela men så lätt gick det minsann inte. Oddvar parerade nu skickligt med både sköld och yxa samtidigt som hans egna anfall blev snabbare och tyngre. Åskådarna stirrade trollbundna på kampen, aldrig hade någon kämpe stått sig så länge och de började ana Oddvars list.

När Oddvar sen satte in sitt verkliga anfall var han inte tveksam längre utan han anföll målmedvetet och varierade sina slag hela tiden tills hövdingen, som vid det här laget svettades ymnigt, inte såg så segerviss ut längre. Avgörandet såg så lekande lätt ut och gick så fort att de flesta inte trodde sina ögon.

Oddvar gjorde ett skenutfall uppifrån vilket fick hövdingen att höja svärdet till ytterligare en parad, men istället för att fullfölja hugget gjorde Oddvar ett vigt hopp åt höger och högg istället mot den höjda armen från sidan och kapade den vid armbågen. Vidare använde han farten i slaget och snurrade runt, vinklade upp skölden och slog till den andre i nacken med kanten så att denne tappade balansen och for framlänges och lämnade hela ryggen oskyddad. Med ett vrål högg Oddvar yxan med all kraft i den andres rygg så att den sjönk till skaftet och fastnade mellan dennes skulderblad och rycktes ur hans hand då hövdingen med ett stön stöp i det daggvåta gräset för att aldrig mer resa sig.

Flämtande stod Oddvar över sin fallne motståndare och kvad:

"Nornornas dom vid näset du får
och ovis dåres öde.
Men ligg du, Tjodrek,
och lid din död,
till dess att Hel dig tar.”

Sedan vände han liket ryggen och gick mot sin åkerlapp, folkmassan följde honom dit. Där tog bort de gränsstenar som var orsaken till trätan och kastade dem in i skogen.

”Härmed tar jag den slagnes jord och även hans ägor. Hans änka ska jag dock trygga och ej köra på porten. Hövding blir jag likväl för det är min rätt. Den man som icke anser att så sker må tala nu eller vara tyst för evigt.”

Det var tyst runt honom och blotaren klev fram till honom och sade:

”Du är klok och stark, och du har gudarna med dig. Må Tyr styra din arm och den Höge ditt tal så ska allt bli väl.”

Hösten och vintern kom, och livet gick vidare i byn. Oddvar flyttade in i förre hövdingen Tjodreks stora hus och gjorde det till sitt. Ryktet om tvekampen spred sig vida kring och Oddvar hälsades med respekt av andra hövdingar i trakten. Höstens jakt blev god och det blev gott om skinn och kött till alla den vintern. Vid det stora midvinterblotet trolovades Oddvar med Elna, dotter till Fridtjuv, en av grannbyarnas hövding. När våren sedermera kom var den rik och varm och den följande sommaren lovade riklig skörd.

Sedan dess har byn inte lidit någon nöd, fisket har varit gynnsamt och åkrarna har givit goda skördar. Allt tackade man gudarna för, men det finns dock de som går så långt att de påstår att det var gudarnas val att Oddvar blev hövding, och det är hans förtjänst. Alla är dock glada över att de bistra tiderna är över, för den här gången.

Mycket mer finns att berätta om Oddvar Brååkes liv men det får vänta till ett senare tillfälle.