Varje Snöflinga har sitt eget ljud

Varje snöflinga har ett eget ljud, en tyst skälvning som samman med sina systrar bildar en bedövande melodi om man bara vet hur man skall lyssna. Vanja visste hur man lyssnade. Vintern var den årstid hon älskade mest, och hon kunde ägna timmar ute i den bitande kylan åt att bara lyssna till stillheten, som för henne inte var stilla alls. Tvärtom förstorades varje liten knäppning i snölandskapet, ljud som under de andra årstiderna skulle drunknat helt fyllde nu rymden.

- Vanja! skar en irriterad mansröst genom lugnet. Hon vände huvudet mot sin storebror och dolde skickligt sitt missnöje.

- Sitter du där! sade Grendel otåligt. Mor har letat efter dig, har du glömt bort vår gäst? Det hade hon inte. Modern hade inte talat om annat i flera veckor, än att den nye vävtydaren skulle bo hos dem tills hans eget hus blev iordningställt. Vanja hade ägnat hela morgonen åt att se över arbetet i köket så att de skulle kunna duka fram en måltid värdig deras gäst, och representativ för deras stånd. Hon tyckte att hon kunde få stjäla till sig en stunds dagsljus innan det försvann. Dagarna var korta om vintern uppe i Njarka. Inte för det, Vanja trivdes lika bra med att röra sig i mörkret, men hon kände ändå att hon behövde suga åt sig lite av den sol som vågade sig fram den här årstiden. Motvilligt reste hon sig och rullade ihop det lilla skinnstycket hon suttit på och följde med brodern. När familjen Köldgrip var samlad, även den lilla gren av den som utgjorde Vanjas närmaste familj, föredrog hon att glida in i bakgrunden. Hennes syskon var alla starka personligheter. Storebror Grendel, med en nästan föraktfull auktoritet. Lillasyster Tara, bara något år yngre, som brann för sina åsikter även om de direkt skar sig mot familjens. Och yngst i skaran var Aske, en slarver men ändå mors ögonsten. Vanja fanns det som ingen plats för. Någon gång hade det bestämts att det skulle vara hennes uppgift att ta hand om föräldrarna när de blev äldre, och att hon därför inte skulle giftas bort. "Det är ditt öde", hade far barskt meddelat henne.

Nog hade Vanja hört om motståndet, om de som vägrade finna sig i sitt öde. Och i tysthet sympatiserade hon med dem. Det viskades om att ta sitt liv i egna händer, och inte låta sig tryckas ner av sådana fraser som hennes far använde mot henne. Tara gick sina egna, farliga vägar, men Vanja fann sig i situationen. Nog hade hon gärna bildat en egen familj, men så länge hon fick bo kvar på sitt älskade Högbacka så fick hon vara nöjd. Att protestera skulle inte falla henne in. Inte för att hon lydigt accepterade sin fars ord om vad som var hennes öde, utan för att det inte låg i hennes natur att göra uppror. Hon hade så lätt för att kliva ur en situation och betrakta den utifrån, som om det inte gällde henne. Som om hon levde ett eget liv, där det enda sanna var det som vinden viskade till henne.

Vävtydare Davian var ingen storvuxen man, men hans närvaro tycktes ändå fylla hela salen. Hans artiga nick mot Vanja berörde henne mer än en fysisk hälsning skulle gjort.

- Vanja, det här är vävtydare Davian, presenterade mor.

- Fröken Vanja, log mannen, och orden träffade henne som en mjuk stöt i mellangärdet. Rösten var låg, kanske för att kompensera hans auktoritet, men ändå tycktes det Vanja som att den skulle kunna överrösta vintervindarna.

- Vävtydare Davian, svarade hon och försökte hålla rösten stadig. Helst hade hon svarat ”herr vävtydare”, eftersom det hade känts som en oanständighet att ta hans namn i sin mun, men etiketten krävde att hon svarade med namn om han hälsat med hennes namn. Hennes namn... Aldrig förut hade hon vetat att hennes namn låtit som en fallande snöflinga!

Vanja gjorde vad hon kunde för att dölja sin växande fascination. Förälskelse kunde hon inte kalla det, snarare en förtrollning. Varje rörelse han gjorde drog hennes blickar till sig. Han hade aldrig bråttom, rörde sig alltid med en lugn säkerhet som hade han aldrig tvivlat på någonting i sitt liv. Tog sig alltid tid att lyssna på allas funderingar, tog alltid allas frågor på allvar. Undervisningstimmarna blev till sagostunder, mässan på ödesdagen till en fest. Vanja sög till sig klangen av när han uttalade hennes namn, när han kontrollerade om hon var på plats. ”Han bryr sig om mig, han vill veta var jag är!” tänkte hon rusigt utan att bry sig om att det var hans plikt och att han måste räkna in dem alla. Hon lyssnade intensivt till hans ord om att alla hade sin plats i väven, att alla var lika viktiga vare sig de styrde över ett gods eller odlade potatis. Deras förre vävtydare hade haft en inställning som mer liknade fars, att man skulle tiga stilla och finna sig i sitt öde. Vävtydare Davian menade att man skulle nöja sig med sitt öde, det vill säga, finna nöje i det även om man kanske tyckte att man blivit illa lottad. Han stärkte självförtroendet hos Vanja och helt tydligt hos många av deras livegna också, som fick en annan glans i ögonen efter att ha lyssnat till hans tal. Livet blev helt enkelt bättre.

I några år fortsatte livet att vara bra. Davians hus blev snart färdigt, men även sedan han flyttat var han en ofta sedd gäst i huvudbyggnaden. Vanja var som förr helt nöjd med att hålla sig utanför konversationen. Hon satt och lyssnade, ofta med ett småleende, men lät sig sällan dras med i samtal. Glömde hon sig någon gång hade hon strax sin fars ogillande blick på sig.

Friden ändrades inom Vanja i ett slag den kvällen far kallade in henne till sitt arbetsrum.

- Du skall gifta dig med Eskil Tryggvesson, meddelade han burdust.

Eskil Tryggvesson var en, i Vanjas ögon, sällsynt otrevlig man som de senaste månaderna hade setts som gäst med jämna mellanrum på Högbacka. Hon visste inte varför han var där men hade heller aldrig tidigare haft anledning att fundera över det. Han var en av furstens närmaste män och var inte sen att påpeka det i tid och otid, och hade ett sätt att bete sig som om egendomen var hans.

- Nej! flämtade hon och ryggade tillbaka ett par steg. Fadern sträckte ut ett befallande finger mot henne.

- Det är ditt öde! röt han och störtade ut ur rummet. Hennes öde. Vad hade far egentligen för rätt att säga så? Hur kunde han bestämma över det? Hade någon annan människa rätten att avgöra det för henne?

Vanja sjönk ner på golvet i arbetsrummet. Känslorna och tankarna virvlade omkring och hakade i varandra. Vad skulle hon göra? Kanske Tara kunde hjälpa henne. Lillasyster, som alltid verkat så mycket äldre, som tillsammans med sin nyblivne make Tirfing sökt ytterligare styrka hos de gudar som det viskades allt tätare om. Någonting måste hon göra. Hon kunde inte stillatigande ta emot detta! Vad var det Davian hade sagt? Att man skulle nöja sig. Nöja sig med en man som inte hade etikett nog att dölja sitt häftiga humör ens när han var någons gäst? Var det det som menades?

Hon måste tala med vävtydaren. Måste få vägledning.

Trots den sena kvällen svepte hon en mantel om sig och gick den inte alltför långa vägen bort till Davians hus. Det lyste svagt därinne. Ett ögonblick tvekade Vanja, men knackade så på.

- Fröken Vanja, sade han och låtsades inte dölja sin överraskning. Han var klädd i en tjock nattrock och tofflor, men verkade inte ha hunnit gå till sängs ty invid den tända lyktan låg ett halvskrivet ark och skrivsaker.

- Jag ber om ursäkt, herr vävtydare, men jag behövde få tala med er.

Intet kunde få henne att tilltala honom med namn i denna situation. Han klev åt sidan och släppte in henne.

- Jag skulle just hälla upp en mugg glödgat vin, får jag bjuda er?

Vanja nickade och tog tacksamt emot drycken. Muggen värmde hennes kvällskylda händer, och hon fann det enklare att tala när hon hade något i händerna. Så berättade hon mycket lågmält om vad som hänt.

Davian betraktade henne en lång stund sedan hon tystnat.

- Högbacka håller på att glida er ur händerna, förklarade han lugnt.

- Vad!

- Så är det. Det har legat i luften länge nu. Varför er familj har fallit i onåd kan jag inte svara på, men det är furstens vilja att denne Eskil Tryggvesson tar över godset.

- Men Grendel...

- Han är betydelselös i det här sammanhanget. Det är du som är viktig. Om inte du gifter dig med honom så åker ni alla ut.

- Det kan inte vara sant!

- Det är sant. Och det är nu du har möjligheten att visa hur väl du bär ditt öde. Vanja mötte olycklig hans blick.

- Men vad är mitt öde? Far har alltid sagt att jag skulle ta hand om dem, att det var mitt öde att förbli ogift.

- Din far har ingenting med ditt öde att göra och han vet inte vad han talar om.

- Hjälp mig att förstå! Davian tog ifrån henne muggen och ställde den på bordet, och fattade så hennes händer.

- Ditt öde, sade han lågt och såg henne intensivt i ögonen, är att visa dig värdig varje situation du hamnar i. Som en snöflinga smälte på huden sjönk orden in i henne. Att visa sig värdig...

Hon nickade sakta och såg ner på hans händer. Tryckte dem lätt till tack och lämnade honom. Hon skulle visa sig värdig.

Morgonen efter bad hon sin far om ursäkt för hennes olämpliga uppträdande, och han mottog den med ett förläget grymtande. Vanja förstod honom bättre nu. Det var mer än deras hem på spel. Det var även hans heder, hela familjens heder. Allt hängde på Vanjas axlar nu. Eskil kom allt oftare på besök, nu sedan trolovningen blivit officiell. Vanja ansträngde sig för att vara honom behaglig, trots att han knappt bevärdigade henne en blick. För vart besök tyckte hon sämre om honom. För var dag bröllopet närmade sig snörde hennes strupe ihop sig ytterligare.

Kvällen innan ceremonin stod hon inte ut längre. Återigen sökte hon upp vävtydaren. På hans bord stod två muggar, och hon bad om ursäkt och ville gå.

- Den ena är till dig, Vanja, sade han som en viskning. Nästan förfärad mötte hon hans blick.

- Varje kväll sedan du var här har jag ställt fram den, fortsatte han och fäste blicken på väggen bakom henne. Jag hoppades att du skulle komma tillbaka. Jag hade så mycket mer att säga dig.

Med en gest bjöd han henne att slå sig ned på den smala bänken. Vanja satte sig, som bedövad.

- Jag har betraktat dig. Ända sedan jag kom hit. Många tystlåtna har helt enkelt inget att säga, men din tystnad är lockande. Jag vet att du har mycket att berätta för mig. Jag har sett dig betrakta skiftningar i molnen, hur du doftar på ängsblommorna, din njutande min när du smakar på rönnbärssylten som jag vet att du själv har kokat för att det förnöjer dig att förvandla något så surt till något delikat. Du talar med allt omkring dig, allt utom människor. Jag har längtat efter att du skall tala till mig. Jag skulle förstå dig. Ingen annan än jag skulle det. Och jag vet att du skulle förstå mig. Jag vet nog att de tycker att jag är en bra vävtydare, jag ser och uppskattar att de blir styrkta av mina ord. Men mina drömmar? Vem lyssnar till dem? Du. Du har lyssnat. Sedan första gången du kom i min närhet har du förstått vem jag är. Du har lyssnat till mig som du lyssnar till vinden, du har sett i mig det du ser i regnbågen. Att få uttala ditt namn... Åh, den lycka jag känner när jag räknar in er och ser dig där! Jag nämner ditt namn och du är där. Jag har tänkt på det så många kvällar, tänkt att om jag bara nämner ditt namn så kanske du kommer. Och ikväll hörde du mig.

Davian föll på knä framför henne men rörde henne inte.

- Du är mitt öde, sade han förtvivlat. Du, Vanja.

Att visa sig värdig i varje situation man hamnade i, vad innebar det? Vad var värdighet? Vanja gled ner från bänken så att hon kom att stå mitt emot honom. Så bröt hon mot den värdighet han ålagt henne.

Med huden glödande av hans smekningar vacklade hon hemåt. Solen hade ännu inte vaknat helt, så världen låg insvept i ett suddigt skimmer. Högbacka skulle gå förlorat. Familjen skulle bli bortkörd och tvingade till tiggeri. Alla deras livegna, hur skulle de få det under Eskil om inte hon var där och passade på? Verkligheten smög sig på Vanja ju närmare hemmet hon kom. För en stund sedan hade allt varit så självklart. Det var hon och Davian, det kunde aldrig finnas någon annan för dem. Vad de än mötte för motgångar skulle de finna styrka hos varandra och i tron på sitt öde. Men nu? Nu när morgonkylan svalkade hennes hetta verkade inte deras sanning vara den rätta. För dem, ja, men för alla andra? Kanske var det nu de andras tur att visa sig starka, visa hur väl de kunde acceptera sitt öde. Men var det inte så att det var Vanjas val som direkt skulle ändra alla deras öden? Hade hon den rätten? Hade hennes far haft rätten att ändra hennes? Halvvägs hem satte hon sig på en sten och lät ögonen kamma igenom det välbekanta landskapet. Varje sten hade sin plats. Varje grässtrå var viktigt i väven, samtidigt som varje strå och varje människa enskilt var så lite. Det var som väv de var starka. Om hon tänkte på sig själv som individ skulle hon riva sönder väven och alla omkring sig. Om hon accepterade sin plats så skulle allt fortlöpa mer eller mindre som förr, men hon skulle svika mannen hon älskade med hela sitt väsen. Vad var rätt?

”Det här är sista gången”, lovade Vanja sig själv. ”Det här får bli sista gången jag gråter.” Hon fäste ögonen mot det gyllene diset som förebådade solens uppgång, redo att släppa fram smärtan. När ljuset hotade att förblinda henne slog hon äntligen ner blicken. Ingen tår hade lämnat hennes själ. Det hon lämnade var för stort för att sörja.

Så fortsatte hon mot Högbacka.