Verklighet och drömmar

Mannen lutade sig framåt och la på lite mer ved på den flämtande elden och vid ljudet av den sprakande elden darrar den unga kvinnan till men vaknar inte. I sömnen vänder hon sitt ansikte emot elden och det röda håret glänser ikapp med eldens sken. Ett stillsamt leende sprider sig över de darrande läpparna och den slitna kroppen går till vila.

Vandringen från Aahren skulle ha varit lätt, visserligen hade de ett ondskefullt ting med sig. Men de vandrade söderut, var ett stort följe och inget ondskefullt följde dem.

De vandrade dit och inget hände. Staden var vackrare än hon kunde ha anat och det var skrämmande många människor som alla var större än hon!

Tacksamt stannade hon på det lugna värdshuset medan de andra gjorde vad de brukade

Allt var bra och fint tills kvällen kom. De kom hem med Garm skadad!

Med panik i ögonen såg hon hur han förbands. Inte kunde hon förlora honom nu?

De andra försäkrade att han skulle överleva, det var bara en skada i en arm, men folk hade ljugit för henne förut.

Så kom nästa besvikelse. De skulle återvända till Borgevid och en tredje storpräst. Motvilligt gick hon norrut tillsammans med de andra.

Det var ett glatt gäng som vandrade fram längs landsvägen. Den tredje dagen passerade de ganska tidigt på eftermiddagen en by, men beslöt sig för att vandra vidare.

När natten föll, fann de att de var mitt i skogen och de slog läger. Det var trevligt, de hade en eld, de hade thé och alla var glada.

Visserligen var det ovanligt kallt för den här årstiden men det gjorde inget. De borde ha insett att det var en varning.

Hon tittade runt på sitt resesällskap, vissa hade hon träffat nyligen, andra hade hon känt länge. Lite sökande tittade hon på Lärka, kanske är han inte ond egentligen utan menar väl även om det blir fel ibland? Han kanske rent av är god?

De nya kunde hon inte lita på, framför allt inte de unga ifrån Njarka?

Vem vet vems ärende de går? Till sist vänder hon blicken emot Garm, hennes räddare och beskyddare. Han är inte ond, han är klippan. Så syns det lyktor i skogen, lyktor på väg i deras riktning! Man efter man skrider fram mot dem, ledd av en otäck gestalt vid namn Varg. Runt om dem i skogen hörs det liv och de inser snabbt att de är omringade! Den gamla skräcken griper tag i henne, hon är fånge igen! Som i en dimma hör hon hur de bråkar om Hornet medan det kommer fler och fler ifrån skogen. Så hörs en röst ifrån busken: stå till annars sätter jag en pil i dig! Darrande lyder hon och står still tills en gestalt hoppar fram och griper henne!

Skräckslaget kämpar hon för att komma loss, kämpar och kämpar tills de får hjälp av en gestalt hemskare än det mesta hon träffat på.

En omänsklig röst väser åt henne att stå still och hon känner hur hennes darrande lemmar lyder rösten, en kniv läggs emot hennes strupe och ett fast grepp i hennes hår. Chocken i Garms ögon gjorde nästan lika ont som det fasta greppet om hennes hår.

Oberoende vad hennes färdkompanjoner säger släpar han bort henne och de andra står omringade och kan inget göra. Hon sträcker en hjälplös hand emot dem men ingen greppar den. Det sista hon ser innan mörkret tar henne är Garms övergivna ansikte. Ett skrik sliter sig ur hennes stumma hals och sen är det svart!

Mannen sitter vid elden och stirrar in i flickans ansikte precis som om han kan läsa hennes drömmar. Med ett sardoniskt leende sträcker han fram ett smalt finger och rör vid flickans panna. Hennes kropp stelnar till!

Den glada gruppen ses vandra emot Borgevid. Sjungande på trevliga vandringsvisor närmar de sig slutet på sin färd och de pratar glatt om att fira på ett värdshus innanför murarna.

De skulle bara lämna över hornet och sen var allt som det skulle vara! Den långa mannen i ringbrynja och stort svärd vänder sig till den lite yngre mannen som släpar på ett stort spjut.

- Yrja då? Säger han frågande.

- Vem? Svarar den yngre mannen och man ser hur han tänker lite.

- Jasså hon! Han rycker på axlarna. Det spelar väl ingen roll längre, vi behöver ju inte henne längre.

- Det är sant svarar den första mannen. Låt oss strunta i det och festa istället!

Den unga kvinnan gnyr i sömnen och mannen ler brett i glädje. Han väntar till dess att hon sover lugnt igen innan han sökande sträcker fram ett finger och lägger det på hennes panna. I sömnen flämtar hon till!

Återigen är de på vandring genom den kalla skogen, han piskar på henne att gå snabbare och snabbare.

Klänningarna rivs sönder på grenar och sten men det ska gå snabbare. Gång på gång stupar hon över stenar och river sig blodig, allt för att dras upp på fötterna och med ett piskrapp tvingas att löpa igen. Han glider fram igenom skogen som ett svart moln, grenarna viker sig för honom för att sedan tvinga henne att snubbla över dem.

Det var det som väntade vid vandringens slut som hon fasade mest för.

Knivar, tänger, piskor! Kroppen darrar vid tanken på det och hon kan inte komma undan, bara överleva! Den stora smärtan kommer sedan, när natten drabbat dem och de stannar för att få några timmars sömn. Då kommer han le sardoniskt och sedan hela alla de skador som han tillfogat henne under dagen, allt för att börja om dagen därpå.

Stora tårar rinner ner för de smutsiga kinderna och droppar ner på marken. Återigen kommer kroppen till vila och han låter den vila lite, litegrann innan leken börjar igen. Sakta sträcker han fram handen och leker med de röda lockarna innan han lägger hand emot hennes kind och njuter av effekten.

Vid vaggan står den äldre mannen bredvid en strålande vacker kvinna. Båda tittar med stolthet och kärlek ner på det lilla barnet som slumrar så sött i sin vagga. Sökande sträcker han ner en hand och smeker den lena barnakinden. Kvinnan vänder sig till mannen.

- Kära make, detta gjorde vi bra.

Han ler kärleksfullt emot henne.

- Ja, det gjorde vi. Ett vackrare barn kunde man inte önska sig. Nu behöver jag inte längre söka efter min andra dotter Yrja, vi har ett vackrare och bättre barn nu!

Hon gnyr och kryper ihop i fosterställning, fortfarande fången i hans verklighet. Han ler torrt och väntar på att hon ska slappna av, det gör njutningen så mycket större när han bryter den.

Doften är mättad av kryddor och trots att det är sena kvällen och luften fortfarande är ljummen och det sveper en saltmättad bris in ifrån havet.

Utanför ett av Aralonds bästa värdshus sitter det två män, en lite längre med ringbrynja och ett stort svärd och en lite yngre med ett stort spjut. De sitter glatt lutade emot värdshusväggen, mumsandes på ost och dricker sött vin. Stillsamt språkar de sinsemellan om allt och inget. Den längre mannen vänder sig till den yngre:

- Är du inte glad att vi nu reste söderut istället för norrut och sökte efter henne?

Han tar ett djupt andetag och ler sedan slött.

- Jo, det är jag. Trots allt var hon ganska så obetydlig så jag antar att det inte spelar någon roll att vi övervintrar här istället.

Hjärtskärande gnyr hon och under ett kort ögonblick lyckas hon bekämpa hans kraft för att öppna ett par ögon som strålar av skräck och övergivenhet. Åter lägger han handen på henne och med en suck somnar hon igen.

Så stirrar hon på den resliga mannen, med lapp för ena ögat och en skimrande krona över sin hjässa står han myndigt framför henne. Hoppet blommar i hennes bröst innan hon ser den resliga gestalt som står bredvid honom. Karsk! Med skräck och förvirring ser hon hur mannen med ögonbindeln lägger en arm över Karsk axlar och ler kallt.

//- Du dumma flicka, trodde du verkligen att jag skulle hjälpa dig? Hans röst är en ocean av förakt. Med andra handen tvingar han henne att vända sig om och stirra på det öde som väntar henne. Bålet står där och väntar henne och hjälplös släpas hon fram och binds fast mitt i det. Med hjälpsökande ögon stirrar hon vilt omkring henne och fastnar på ett par som stillsamt närmar sig.//

Ett par som bor i skogen, kvinnan med bågen och det varma leendet och den långa mannen, även han med pilbåge och en lustigt formad mössa. Hennes bedjande ögon lyser vid synen av dem, Bard och Rouva är ju vänner!

Vänligt ler mannen tillbaka och med bestämd hand för han in sin fackla ibland riset som finns runt hennes kropp och hon känner hur värmen ifrån brasan stiger kring henne.

Med stumma skrik känner hon hur elden börjar äta på hennes kläder och kropp och det sista hon ser innan elden tar henne är parets förnöjda leende.

Med smärta far hon upp ifrån sin bädd och stirrar på mannen som petade på henne med en glödgad pinne. Det är ljust och tid att vandra vidare norrut, norrut för att möta det som är ännu hemskare än honom. Så hon springer, springer och springer med drömmarnas svek i minnet.