Vid Randgrindrs grav

”Jag har beslutat att försöka fästa mina minnen på pränt innan de sköljs bort av tiden och nya händelser. Minnesbilderna från mitt dygn vid Randgrindrs gravhög är redan oskarpa av rädsla.

Jag satt i min kammare i Randersborg och läste en reseberättelse från Aralond. Det var sent, Prinsessan Sigrlinn hade redan gått till sängs. Den ljusa vårkvällshimlen mörknade sakta och mitt vaxljus hade nästan brunnit ut. Jag skulle till att vända det sista bladet i boken när dörren till kammaren slogs upp, den bastanta ekdörren splittrades och järnbeslagen slets ur sina fästen. En lång mörk skepnad syntes i dörröppningen.

Mitt nästa minne är från natt och skog, jag stod i gräset mellan två tält. Huvudet kändes märkligt tungt och benen ville knappt bära mig.

”Jag har fört henne till er ers nåd, så som ni befallde.” sade en torr röst alldeles bakom mig. Fem skepnader syntes i gläntan: en mycket blek man, tre gestalter i kåpa och den långe mannen som fört dit mig.

”Vilka är ni?” frågade jag, men fick inget svar. Jag frågade vart de tagit mig och vad de trodde att de hade gjort. Den bleke mannen vände sig mot mig. Ur de mörka skuggorna under ögonbrynsbågarna lyste ett par frostblå ögon. De fångade min blick och tystade mig. Nattluften var tät av makt och rädsla. Jag kände hur pulsen dunkade mot tinningarna. Mannen lade en hand på mitt huvud och förklarade att jag var bunden till honom, att jag inte kunde gå längre än tjugo steg ifrån honom. Han band mig med sitt ord. När mannen vänt bort sina kalla ögon ropade jag med en ömkligt tunn stämma att de måste inse sitt misstag.

”Min mormor kommer att söka mig. ” förklarade jag. ”Drottning Nanna kommer att märka min frånvaro. Dessutom har ni ådragit er översteklanparets ilska. Fast,” fortsatte jag trevande ”om jag återvände oskadd, kan min klan kanske tänka sig att betala ut lösen.”

”Lösen kommer att utkrävas.” sade den bleke mannen, och det var tydligt att det inte handlade om pengar.

Då hände en av de mest skrämmande händelserna under hela detta fruktansvärda dygn. De tre kåpklädda gestalterna ställde sig kring mig. En man, en ljushyllt kvinna och en mörk. De tog fram en skål och en av dem drog en dolk med en svart vågig klinga. Kvinnorna började läsa över kniven på fornnaronska. Så skar alla tre sig i handflatorna, en efter en, och lät blod droppa ner i skålen. Jag stod som fastfrusen mellan dem, torr i munnen och med hjärtat hamrande mot bröstbenet. Mannen tecknade en orm i pannan på mig med det varma klibbiga blodet och mässade ord om att platsen var skyddad och bunden i Himlafararen, ormens faders namn. Den bleke mannen såg på mig med sin brinnande befallande blick ur de frostblå ögonen och tillade att om någon ville skada honom måste jag förhindra det. Vid hans ord var det sant. De tre kåpklädda slickade blodet från fingrarna med välbehag, i synnerhet den mörkhåriga. Hon log mot mig, ännu med en bloddroppe kvar i mungipan, och ögonen lyste. Jag stod skakande kvar i det daggvåta gräset när ritualen var färdig, insikten om vilka som höll mig fången började sakta sjunka in, och gjorde natten ännu kallare.

Min hand grep krampaktigt om Torshammaren kring halsen. Jag kunde inte låta bli att röra vid blodet i pannan, det var motbjudande och magen ville vända sig ut och in. Den kåpklädde mannen meddelade vänligt att jag kunde tvätta av mig i bäcken som rann genom lägret, det viktiga i märket sitter ändå kvar sade han. Föga lugnad snubblade jag bort till bäcken och tvättade mig i pannan, noga och länge efter att allt blod var borta. Så bjöds jag in i det ena tältet där mat och dryck stod uppdukat. I tältet satt de tre männen, kvinnorna samtalade tyst vid elden. Jag bjöds att äta och dricka och fann att jag var både hungrig och törstig. Mannen som fört dit mig upprätthöll ett sken av att jag var deras gäst trots att så alldeles uppenbart inte var fallet. Han presenterade sig och de andra i tältet, men namnen gick mina skrämda öron förbi. Det enda jag lyckades uppfatta var att den bleke mannen med de isande ögonen var forne fursten Tre Nätter av Triti, något som förbryllade mig mycket. Jag lärde mig sedan att den långe mannen som fört dit mig var Varind, ödespräst och ursprungligen från Njarka. Den kåpklädde hette Torgeir men föredrog Geir och var Lokespräst. De två kvinnorna var systrar, den mörka lystrade till Helean och den ljusa till Timneal Lokatt, de var båda Lokesprästinnor. Det visade sig att de hyste ett starkt hat mot ryttarnas rike och dess innevånare, men jag förstod aldrig varför. Något i deras uttal antydde att de inte kom från Naronien, jag trodde tidigare att alla Lokespräster var naronier. Jag minns inte om det var i denna förvirrade natt eller senare, nästa morgon, som fursten berättade varför jag var hos dem. Historien växte sakta fram under nästföljande dag.

”Jag vill ha hämnd”, sade fursten. Jag svarade att jag inte visste vad Rygjardal hade för otalt med Triti.

”Det handlar inte om Rygjardal, jag vill hämnas på kung Vidar. Han har dödat mig.”

”Man kan bli upprörd för mindre.” sade Varind lakoniskt. Förvirrad försökte jag förklara att fursten måste ha misstagit sig på hur högt kung Vidar värderade mig. Jag var inte hämnden, bara ett medel, fick jag veta. Fursten berättade vidare att det fanns ett sällskap på väg hitåt för att rädda mig. Detta fick mig att må mycket bättre, men samtidigt växte oron för vad fursten hade för planer. Jag skulle få gå fri mot att fem ur räddningssällskapet svor på furstens edsring att föra kung Vidars häst till fursten. Fursten berättade den välkända historien om hur kung Vidars förra stridshäst Prati fallit just som Triti intagits. I vredesmod hade Vidar givit order om att alla fångar skulle dräpas utan pardon. Fursten berättade att Vidar själv redan hade tagit hand om fursten, som hämnd för sin bror. Nu sökte hans nåd sin hämnd: ett folk för en häst, en häst för en ur folket. Detta skulle också innebära att kung Vidar skulle bli bestulen på sin häst av sina trogna adelsmän, och därmed aldrig kunna lita på sina följeslagare mer. Kungen skulle bli alltmer isolerad och maktlös. Det skulle sluta i kung Vidars förnedring och fall. Furstens hämnd var utstuderad.

Nästa morgon när jag satt i det soliga gräset i gläntan där vårt läger stod och sömmade på min klänning, berättade fursten vidare om sin ring. Det var en edsring som han så vitt jag förstod tagit från dem som uppväckt honom. Den var knuten till Loke, och var och en som svor en ed på den ringen men misslyckades med att hålla sin ed skulle förlora sin själ till den trettonde guden. Dagen kändes med ens mycket kall trots solskenet. De två systrarna och Geir var de enda som överlevt uppväckandet av furst Tre Nätter av Triti som något de kallade för en ”draug”. Han hade tydligen varit mycket stark och brutit deras cirkel. Systrarna hade tillsammans väckt upp två andra så kallade draugar, men de tidigare hade inte slitit sig. Timneal sade något om att det nog var för att fursten legat i jorden i blott tio år. Den här gången hade många i deras eget led blivit dödade och de tre överlevande Lokesdyrkarna hade följt fursten sedan dess, mycket angelägna om att övertala den otyglade draugen att vandra mot Njarka. Fursten var inte särskilt lockad av deras förslag, trots att de varnade för att han skulle tyna bort om han inte reste till Njarka och svor sig till den trettonde guden. Jag vet inte om det är sant eller om det bara var något systrarna framhöll för att motivera fursten. Han var i vilket fall inte lockad, han sade rent av att det kunde vara gott att få vila igen sen, när hämnden var utkrävd. Av allt detta prat förstod jag mycket lite och jag är säker på att jag inte vill veta mer om detta hemska.

Furstens makt över mitt sinne måste ha varit stor. Trots hans fruktansvärda planer för min kung kunde jag komma på mig själv med att tycka synd om fursten när systrarna ansatte honom med sitt tal om Njarka.

Vi hade endast en flaska för dricksvatten i lägret så Lokesdyrkarna fick ofta gå till närmaste källa för att fylla på den. Fursten skulle knappast ha burit vatten, och det visade sig at det inte bara var jag som var knuten tjugo steg till hans nåd. Även ödesprästen Varind var bunden. Han hade tydligen svurit vid furstens furstering, men hans nåd hade uppenbarligen lagt lite mer kraft i eden än prästen tänkt sig. Under en av Lokesdyrkarnas utflykter till källan, och säkerligen resten av skogen också, önskade fursten gå en promenad med Varind upp på hällarna, jag fick vackert följa med. Annars skulle jag nog ha fått ont i huvudet, som fursten uttryckte saken. Hällarna låg inte alls långt från lägret. Det gjorde mig gott att få se gravarna över Halvor, Ervon och Randgrindr och lägga stenar till deras rösen. Jag tänkte att nog vore det bra om Oden ville sända ner de tre randerska hjältarna från Valhall att bekämpa den ödestroende fursten som Loke dragit upp ur jorden. När nu de tre Lokesdyrkarna var utom hörhåll visade det sig att Varind och fursten hade gemensamma intressen i att bli av med Lokesdyrkarna eller åtminstone att undvika en färd till Njarka. Särskilt prästen var angelägen om att slippa färdas mot norr. Han informerade fursten om att han kanske hade kontakter som skulle kunna få fram en furstekedja och även ett furstebrev. Jag vill minnas att det var en viss herr Ebhen Kettilson Rave som på något vis skulle kunna vara behjälplig i detta. Varind hade själv aldrig mött denne randerske man. Jag kunde inte heller påminna mig om vem det var på rak arm, fast jag visste att han var känd i Randersborg. Jag måste här erkänna att jag hade svårt att tänka mig att en av Varinds bekanta och behjälpliga kunde vara en god man.

Under denna lilla vandring mötte vi dels den märklige mannen Strand av Båtbyggarfolket, som bara ville äta sin mat i fred, dels mäster Bore Mickelsman. Kalla kårar löpte över min rygg när vi passerade honom på stigen. Att varken ödesprästen eller fursten uppskattade mötet skrämde mig ännu mer. Det var en man vars röst var mild som honung men med ögon skarpa som en ormstunga. Han kallade sig handelsman, jag vill inte veta vad han handlar med. Det verkade allmänt vara mycket folk i rörelse i den här trakten. Vårt läger hade tidigare på dagen haft en mycket kort visit av wenheimska bågskyttar. De hade hälsat men vänt och sprungit kvickt iväg när fursten visat sig.

Dagen förflöt i väntan. Fursten var övertygad om att en stor räddningspatrull skulle vara på väg. Systrarna verkade förvänta sig en hel klan, två och två på led genom skogen. De undrade om hela min klan skulle komma men jag menade att de nog hade att göra i Lärke. På något vis visste fursten att min trolovade, Skulur, skulle komma, och min syster. Jag ville inte tro honom när han hävdade att Anja skulle vara på väg, ingen räddningspatrull skulle vara idiotisk nog att ta med en ung flicksnärta långt ut i gränstrakterna. Men fursten var säker på sin sak. Han undrade hur det skulle kännas att se min syster knäböja och svära vid edsringen. Magen knöt sig vid hans ord, värre kunde jag knappas tänka mig; Anja svuren till en ring bunden till Loke. Det var viktigt för balansen att fem människor svor vid ringen framhöll fursten, annars fanns det risk för de svurnas hälsa även om de fullföljde sin ed.

Framåt eftermiddagen hade systrarna och Geir hittat vad de trodde var min räddningspatrull. Naturligtvis hade fursten rätt, både Skulur och Anja var där. Jag längtade efter mina fränder så det värkte i bröstet. Ändå ville en del av mig att de skulle misslyckas med att hitta oss, tanken på edsringen brände i mitt huvud. Allt var bättre än Skulur och Anja bundna vid Lokes ring. Men så skulle det inte bli, systrarna och Geir hade givit sig iväg igen för att leda sällskapet till vårt läger. Jag gick oroligt runt och spanade upp mot skogen, de skulle troligen komma vägen över högen. Lokesdyrkarna hade sagt att det var fyra randersmarkare i sällskapet. Ringen krävde fem. Mina tankar brottades med furstens fråga, stångade sig blodiga mot den i försöken att finna en utväg, men lönlöst. Och Lokesdyrkarna dröjde. Så kom de tillbaka utan randersmarkare, och drog på sig sina mörka kåpor. Varind hällde upp sött vin och ställde fram frukt som vore det en bjudning, fursten log och i hans kalla ögon lyste förtjusning. Systrarna berättade att mina randersmarkare var numera sex stycken och hade en trupp wenheimare i släptåg. De frågade fursten om de kunde få offra den sjätte randersmarkaren, fursten behövde väl bara fem. De dröjde, räddningssällskapet. Kanske försökte de slå en ring kring lägret och hota med strid om fursten inte släppte mig? Lokesdyrkarna log vid tanken och menade att de gärna fick försöka, det kunde bli underhållande. Så äntligen skymtade gestalter mellan träden. Skulur, och Anja! Okända wenheimare och så fyra randersmarkare till, Aldor Gunlaugson av Trivaldi, Frode Trideson av Sangetal och två till som jag inte kände igen, en Trivaldi och en Hvike. De stannade i skogsbrynet. Jag flög över gräset bort mot dem, innan fursten skulle hinna lägga en befallande hand på min skuldra, och kramade min tokiga syster samtidigt som jag bannade henne tyst. Av alla ställen i världen att vara på, måste hon välja det här. Mitt hjärta slog som ville det hamra sig ur bröstet på mig och munnen var torr som sand. Jag steg in i Skulurs famn och för ett ögonblick var världen som den skulle. Men inte länge. Vi gick in i gläntan och Varind presenterade furst Tre Nätter av Triti. Fursten lade fram sina krav. Tillbaks i skogsbrynet överlade vi. Jag berättade tyst att fursten var en mörk och ondsint varelse, en draug, och att de under inga omständigheter fick få för sig att svära på ringen.

”Det är inget alternativ.” menade Skulur. ”Vem som helst begriper att det inte kommer något gott ur en draugs förslag.”

”Det kan finnas ett sätt att fördriva en draug om man kan dess fulla namn.” berättade Aldor. ”Och vi vet vad furst Tre Nätter av Triti heter i förnamn.”

”Vi måste försöka köpa oss tid.” sade Skulur. Borta från lägret vinkade fursten mig till sig. När sällskapet steg tillbaka in i gläntan lade Skulur fram ett bud:

”I namn av min frände som vilade uppe på hällarna vill jag komma med ett djärvt förslag. Jag vill att Sigrdriva ska få gå med oss bort till vårt läger för att tillbringa dagen hos med oss. Vi behöver mer tid på oss att tänka över ert bud. Vi kan återkomma med vårt svar vid kvällningen.” Fursten nekade, han kunde inte behålla makt över mig längre än tjugo steg sade han.

”Men ni kan få tid på er till midnatt att tänka över vilka som ska svära på ringen. Något annat finns det väl inte att fundera över.” sade fursten och log kallt. Alla utom Skulur och Frode sprang i förväg genom skogen för att söka upp den handelsman, Bore Mickelsman, som vi mött tidigare under dagen. Aldor trodde att det kanske fanns ett sätt att få honom att hjälpa oss.

”Det är inte en människa man vill ha att göra med.” viskade jag innan de sprang.

”Vi har förstått det,” svarade Aldor ”men nöden har ingen lag.” Det är sant.

Skulur och jag gick iväg en liten bit. Det var gott att vara i hans sällskap än en gång. Jag frågade hur de kunde ha varit så tanklösa att de tagit med sig Anja hit. Skulur förklarade att de faktiskt inte hade det, de hade hunnit upp min syster efter en veckas färd. Hon hade tydligen stulit några kläder, och säkert en häst också, och givit sig av norrut själv. Skulur berättade vidare att det var hela sjutton dagar sedan jag försvunnit. Jag kan inte minnas något av de första sexton, det skrämmer mig. Det hade tydligen inte varit så svårt att följa våra spår, folk hade vittnat om en man med en livlös kvinna i sällskap, och om den skräck som följde i deras fotspår. Frode stod hela tiden kvar i skogsbrynet. Han borde ha gått med de andra. Jag kunde se att fursten gick fram och talade med honom, det bådade illa. Furstens makt är stor.

Skulur och Frode återvände slutligen till sitt läger för att återkomma med sitt svar senast midnatt, och jag var ånyo ensam med mina fångvaktare. Men solen sken i mitt hjärta. Dock tornade sig mörka moln upp på min himmel. Jag insåg att Helean och Timneal av någon anledning ogillade Frode mycket starkt. De var otäckt nöjda med att fursten talat med honom och, som de sade, fått honom att byta åsikt i frågan. Vad innebar nu detta? I hur stor fara svävade mina vänner och fränder? Orons fjärilsvingar återvände till min mage. Men fursten var förtjust, för att inte säga livfull. Hans nåd önskade gå ännu en promenad i skogarna, och den här gången ville inte Lokesdyrkarna lämna oss ensamma, systrarna följde med oss. I samlad tropp tågade vi iväg upp över högarna och ner mot lägren. Prästerna visade oss wenheimarnas läger, som var tomt. Systrarna ville söka igenom det men fursten tillät det inte. Vi fortsatte genom skogen. Och där mellan träden mötte vi Skulur och hans följeslagare. Jag ville inget annat än att rusa mina tjugo steg bort till dem och varna honom, varna för vad Frode kanske skulle kunna göra. Men ödesprästen lade en tung hand på min axel och menade att jag gjorde klokast i att stanna vid furstens sida. Med hjärtat fladdrande som en rädd fågel gjorde jag som han sade. Ovarnade gick randersmarknarna vidare, vi åt ett annat håll. Vi gick över en äng där ett sällskap unga trashankar levde, så svängde vi åter mot högarna. Strax avvek de båda systrarna. Kort efter det mötte vi en man i påkostad kjortel och ringbrynja, hans halsduk avslöjade att han tillhörde Slidrugtanni. Det visade sig vara ingen mindre än den tidigare nämnde Ebhen Kettilson Rave, men han ville inte alls kännas vid några Njarkabor eller Varinds vänner. Varind föreslog att Ebhen skulle komma förbi vårt läger i skymningen och dricka lite vin och prata om gemensamma vänner. Ebhen såg måttligt lockad ut.

Snart var vi tillbaka i vårt läger, och väntan började åter. Medan middagsgrytan puttrade över elden försvann Lokesdyrkarna åter iväg med vattenflaskan. Hämta vatten var inte det enda de gjorde denna kvällstimme insåg jag senare. En ung kvinna offrade sitt liv i ett blot till den mörke guden. Jag kan inte tänka mig att någon skulle göra det frivilligt, vad än prästinnorna sade om den saken. Det gör mig ont att tänka på hennes fruktansvärda öde. Nå, om detta visste jag inget när Lokesdyrkarna efter solnedgången ville gå upp till en offerhäll ovanför lägret och, som de sade, förnya sina löften. De lyckades övertala fursten att komma med dem upp till offerhällen där en eld flammade i skymningsljuset. Systrarna drog kniven med den vågiga klingan och läste de fornnaronska orden över den. Just som de skar sig i handflatorna och lät blodet droppa ner i skålen steg Bore Mickelsman fram över hällkrönet, tillsammans med en svartklädd rödhårig kvinna. Mickelsman sade med len stämma att han alls inte var handelsman, fursten visste nog varför han var här. Iskyla spred sig i mitt sinne när mannen höll upp en stor kristall med sina blodiga fingrar framför draugen. Han kallade fursten att binda sig till Loke och följa dem till Njarka. Geir stod på andra sidan draugen med den blodiga spetsen på kniven riktad emot fursten. Det var en viljornas kamp som fursten förlorade. Fursten svor att gå med Lokesprästena till Njarka. De tecknade ormen i panna på honom. Mina ben skakade när vi återvände till lägret. Tankarna svindlade skrämmande; jag var bunden till en draug som var bunden till den trettonde guden, som bar Lokes märke i blod i pannan. Må alla tolv gudarna hjälpa mig nu, bad jag förtvivlat. Vad kunde denne Mickelsman som fick blodet att frysa i mina ådror vilja med mig? Hade mina fränder lyckats med att vinna honom för sin sak eller var jag nu något fullständigt överflödigt, något man bara kunde använda i nästa blot? Och vem var den rödhåriga kvinnan med de otäcka knivarna i bältet? Hur kom hon in i detta spel med sina många mörka turer? Även Varind såg dyster ut, och fursten ragglade fram över stenarna tjugo steg bakom oss. Väl i lägret förhörde sig Lokespräst Mickelsman om furstens utstuderade hämnd. Han tvingade fursten att låta mig gå, att låta kvinnan, Vildräv, bära den hämnd jag skulle burit. När morgonen grydde skulle jag vara fri. Jag kastades från bråddjup rädsla till flammande glädje; jag var fri att gå när solen steg himlaranden. Fri att återvända till mina landsmän, till Anja och Skulur och ryttarnas rike. Varind var inte lika lyckligt lottad, systrarna berättade med illa dold förtjusning att de nog inte hade glömt honom i Njarka. Mickelsman och Vildräv återvände till sitt, och skulle bära bud till det randerska lägret. Natten var inte så kall längre, mitt sinne var lätt som en vårvind och stjärnorna började tändas ovanför oss när vi kröp in i tältet. Knappt ett dygn hade förflutit sedan jag vaknat i det daggvåta gräset framför draugen. Ett dygn fyllt av så mycket skräck att jag aldrig ska bli rädd mer, så osannolika händelser att det måste vara sant.

När solen stigit över träden och jag ätit frukostbröd med mina forna fångvaktare packade jag ihop mina saker och vandrade över vitsipporna till mina vänner och fränder. Solen värmde gott och fåglarna prisade den nya dagen. Jag gick med välbehag varje steg som ledde mig bort från draugen och Lokesdyrkarna. Vid eldstaden i det randerska lägret satt Anja och petade i glöden. När jag kramat om henne bubblade orden om hur fruktansvärt orolig jag varit ur mig. Jag berättade om det fursten sagt och om hans ring. Hon hade i alla fall vett att se lite skamsen ut. Sedan klev Skulur ur ryttartältet och denna morgon var mycket bättre än den föregående. Efter hand kom en efter en av mina landsmän fram i morgonljuset och jag fick berätta allt som hänt kvällen innan. Vi åt frukost i solljuset och livet var gott. Jag levde, solen sken och jag satt på en mantel med Skulur vid min sida och Anja ett par steg längre bort.

Wenheimarna hälsade på, och berättade om stöldgods som plötsligt dykt upp i deras läger. Ebhen Kettilsson Rave, som jag mött kvällen innan, kom förbi. Han hade mycket oroande nyheter. Han berättade om det som skett på tinget och som kommit att innebära att min drottning Nanna blivit avsatt och klanlös. Han berättade vidare att Skulurs far, översteklanherren, var djupt involverad i händelserna och troligen låg bakom det hela. Jag tvivlar inte på att Skulurs fränder i Randgrindr varit inblandade i det hela. Av någon märklig anledning var drottningen på väg hitåt. Ebhen var här för att möta henne och följa henne till Wenheim. Det är möjligt att jag misstagit mig i min första bild av den mannen men jag ställer mig fortfarande skeptisk till Varinds bekanta. Jag berättade att Vildräv skulle hämnas fursten. Jag är inte helt övertygad om att det är bättre att ha Vildräv efter sig än att förlora sin häst, Vildräv verkar vara en mycket obehaglig människa. De två för mig okända randersmakarna, Jemima Aresdotter av Hvike och Vigdir av Trivaldi, visade sig vara någon form av kurirer och lovade att rida i förväg och varna kungen. De talade också om att rida till prins Kei för att få tag på en vers att fördriva draugen med. Skulur, Aldor och Frode hyste dumdristiga idéer om att följa med dem och jaga draugen. Jag hävdade bestämt att man under inga villkor ville vara nära forna furst Tre Nätter av Triti. Ebhen och Vigdir hade tydligen burit med sig fler nyheter, onda nyheter till Skulur. Det är inte min sak att berätta om dem här. Det verkar dock som om Lokes svarta värv når långt in i det randerska hovlivet. Arma Randersmark, furstens mål om förnedring och fall är kanhända inte så långt borta.

Resten av dagen förflöt stilla. En tragikomisk rättegång mot trashankarna på ängen gick av stapeln. De var en ömklig spillra av ett rövarband som slagit till mot wenheimarnas by och tempel. Vigdir, Jemima och väpnaren Ebhen var rådsmän i det hastigt hopkomna byarådet. Domarna föll hårda. Så rev vi vårt läger och anträdde resan söderöver. Jag var inte ledsen att lämna skogarna mellan Sorgens flod och Tårarnas flöde.”