Vigdir Veitgalfsdottirs väg till Valhall

Tolv bågskott från Tirias östport nådde Väke å Lamben. Väke å utgjorde gräns mellan Aralantha och Randersmark. Vid gränsbron fanns en liten gård som bränts ett par gånger under de ofredsår som följde mordet på konung Gladoron, den aralanthiska klanfejden som många i Randersmark kallade det.

Vid Väke mynning fanns en liten postering av Randerska gränsvakter. En grupp om åtta ryttare från tredje årets ridning hade till uppgift att vaka vid gränsen, och ta in tull från fororna som letade sig till och från Tiria. Det var en långtråkig syssla. Långt ifrån det ärorika och strapatsfyllda ryttarlivet deras fäder hade haft vid den norra gränsen när Östnaronien styrdes av furstar. Då hade det dräpts vättar och stridits hårt för kung, rike, ära och rikedom.

Det var tidigt i gryningen, daggen låg som ett blött täcke över gräset. Morgonälvorna dansade i ån och svängde sina klänningar över ängen. Klänningarna var vita, tjocka och dolde fjärran. Insvept i sin mantel, lutandes mot sitt spjut, stod en ensam vakt och gäspade. Ett ljud, ganska nära, fick honom att vakna till. Det var ett gnäggande från en häst, sedan kom ljudet av hovar, många hovar. De närmade sig fort. Vakten tog ett steg mot larmklockan och ryckte i snöret. Han ställde sig som han blivit lärd, bredbent, med spjutet mot backen. Med hög, men darrande stämma, ropade han:

- Vem söker inträde till Randers rike!

Samtidigt slogs dörren till stugan upp och hans yrvakna kamrater stapplade ut. En ensam ryttare syntes nu i dimman. Han stannade på ett spjutkasts avstånd.

- Ryttaren Vigdir Veitgalfsdotter av Trivaldiklanen söker inträde för sista gången i Randers rike. Hon reser med rättvisa och med hämnd. Hon reser med ära och med heder. Hon reser med dem som tjänar henne i denna sista färd till Trivaldiklanens offerlundar. Hon reser med konung Vidar av Randersmark. Fler finns därtill, men nog svar har du nu fått. Samla ditt folk. En hjälte ska hedras. Så talar jag, riddar Ebhen av klanen Jafnhar.

Ryttaren vände om, in i dimman.

Gruppens ledare hade hört tillräckligt för att beordra hjältens hälsning. Spjut och svärd gick ner i backen. Ut ur dimman trädde nu konung Vidar som red först och efter honom mer än ett dussin ryttare, de flesta bar Nerods märke men även andra fanns med, däribland riddaren som talat.

Ur dimmorna kom en vagn, dragen av fyra stora hästar. Vagnen var målad i blått och grönt. I varje hörn hängde vinröda vimplar med Markrikes gyllene tunnar. Mitt på vagnen, klädd i en vapenrock med randerska kungavapnet låg en blek, sovande, skönhet. På bröstet vilade en sköld, och ovanpå skölden vilade hennes hand på ett svärd. Runt halsen var Trivaldiklanens halsduk synlig.

Kungen mönstrade den lilla gränstruppen om åtta ryttare. Samtliga kom från Urdabrunnklanen, Lambefjärdingens sista utpost. Kungen pekade på en av ryttaren.

- Ditt namn.

- Heim, Jolts son av Urdabrunn.

- Ditt uppdrag, Heim Jols son av Urdabrunn. Rid utan rast, rid utan vila till Lärke.

Kungen viftade åt Eimer Almundsson av klanen Lofn som överlämnade två brev.

- Det första till översteprästen, det andra till Faneriddar Geir Geirsson av Hvike.

Kungen mönstrade den man som slagit larm om sällskapets ankomst.

- Ditt namn.

- Birk Branntopp.

Birk bar sitt namn efter den eldröda kalufsen som spretade åt alla håll, en kalufs nu när första morgonsolen letade sig fram, dansade som lågor.

- Birk... Branntopp. Rid till ditt märke med detta bud. Er konung kallar er till tjänst. Möt mig vid Gården Stockevi i klanen Findres land. Rid utan rast, rid utan vila tills ni är på Stockevi gård.

Rytttaren från Lofn överlämnade ett brev till Birk Branntopp. Kungen pekade på två av ryttarna från Urdabrunn.

-Ni två stannar här och vaktar gränsen tills era kamrater kommer tillbaka. Ni andra rider med mig.

Elina Kjettilsdottir av klanen Slidrugtannir var ute bland vinstockarna när hon såg den stora gruppen ryttare närma sig. Hon stegade ut på vägen och ställde sig framför ryttarna.

- Var hälsade ryttare av Randersmark. Vad är ert ärende till Stockevi gård, vars herre är väpnare Ebhen Kjettilsson Rave av Slidrugtannir. Elina hans syster frågar.

- Fröken Elina, någon sådan man står icke att finna i mitt rike. När Elina såg kungen knäfallde honom.

- Fröken Elina, får jag presentera en annan man för er, gården Stockevis ägare, Riddar Ebhen av klanen Jafnhar och hans fru Bjarka Leiradotter av Jafnhar.

Elina föll sin bror om halsen.

Kort därefter red Urdabrunns ryttare in på gården. De hälsade på konungen och fick höra vad som hänt. De hälsade alla på den fallna med stor heder.

- Så dessa män är de undangömda vittnena, sade kung Vidar eftertänksam och strök sin hand mot kinden.

- Ja, ers majestät detta är männen, svarade Ebhen. Skräddaren från Åtuna och den ångerfulle ryttaren från Trivaldi hade köpt sina samveten och liv mot en gyllene bur på en vingård i Belchari. Nu var den tiden slut. Nu skulle de vittna om sina gärningar.

När sällskapet stannade i en by väster om Markevi för att låta hästar och ryttare dricka smög en liten flicka fram till vagnen med Vigdir. Storögt tittade hon på Vigdir.

- Varför sover hon på vagnen?

Bjarka av Jafnhar hörde den lilla. Hon lutade sig fram och lade sin hand på flickans axeln.

- Hon sover inte, hon reser mot Valhall.

Flickan tittade upp på Bjarka.

- Är hon död?

Bjarka nickade allvarligt.

- Varför då?

- För att Odin saknade henne så mycket så han kallade på henne, men inte förrän hon hade räddat sin konung.

- Är hon en hjälte?

- Ja, det är hon. Loke väckte upp vår ondskefulle fiende, vätteälskaren fursten av Triti. När han höll på att dräpa kung Vidar tog Vigdir slaget och föll död ned. Jag såg det hända själv. Hennes död gjorde att kungen kunde dräpa fursten. Det var en god död.

Flickan tittade storögt på Vigdir, och sedan Bjarka, innan hon nickade allvarligt.

En ryttare som skickats i förväg kom tillbaka. Han stannade vid kungen och berättade att fjärdingsväktaren var på sin gård och skulle hålla gästabud ikväll. Han hade ännu inte nåtts av bud att kungen var på väg.

- Låt oss rida, sade riddar Ebhen.

- Nu, genast, sade Frode Tridesson av Sangetal.

- Ge oss order, ers majestät, sade budbäraren från Lofn.

Kungen lyssnade på Vigdirs vänners vilja.

Kungens män avväpnade snabbt vakterna på gårdens utmarker. Vakterna vid hövdingaporten sträckte vapen mot den väldiga övermakten av ärrade kämpar och unga ryttare. Kungen själv öppnade porten. Festen avbröts. Klanhövdingen reste sig upp.

- Vem bryter taffeln i mitt eget hus.

Han tystnade när han såg att flera armborstskyttar riktade sina vapen honom och hans närmaste.

Ädlingen från Sangetal, Frode Tridesson, som varit Vigdirs vän och vapendragare i hennes sista strid, stegade fram till nidingen och tog av honom svärd och bälte, innan han med avsmak slog till Eitil Beintensson i ansikte. Slaget lämnade en rodnad på klanhövdingens kind.

- Jag spottar på din vagga och pissar på din grav, väste Frode till den sammanbitne klanhövdingen.

Kung Vidars stämma ekade genom salen.

- Jag konung Vidar av Randersmark, son av Arngrim av Randersborgsklanen, för talan mot Trivaldiklanens hövding, förrädaren Eitil, brodersdräparn, kvinnoskändaren och barnaslaktaren. Jag kallar Trivaldi till ting, till rättarting.

Som en stormvind spred sig ryktet om kungen, den döda fränden Vigdir och det stundande tinget. Man och kvinna från klanens alla hörn reste till klanens tings- och offerlundar strax utanför staden Markevi. Sju dagar efter kungens kallelse gått ut samlades Trivaldi.

Samma dag som Trivaldiklanen samlades anlände översteprästen och ett stort följe från staden Lärke.

På kungens uppdrag läste Bjarka av Jafnhar anklagelserna:

- Eitil Beintensson, du anklagas för att år 627 har mördat din bror, hans hustru, hans barn och gårdsfolk. Eitil Beintensson, du anklagas för att fört landet in i krig, du anklagas för att ha konspirerat mot din konung. Du anklagas för samröre med Loke.

Bjarka Jafnhar läste sedan upp namnen på tolv andra män.

Kung Vidar tog till orda mot dagens slut:

- Ni har hört Vigdir Veitgalfsdottirs anklagelser. Ni har hört henne tala genom mig, ni har hört edsvurna vittnen och ni har sett skrifterna. Döma gör inte konung. Dom faller från er, klanen Trivaldi.

Eitil Beintensson lade ned sitt huvud på stupstocken. Han miste det för sitt brodersmord. Han uttalade ingen ånger innan bödelns yxa tystade honom för evigt. Folket sörjde inte Helfararen.

Bödelns yxa fälldes tretton gånger den dagen. Marken drack blodet. Tretton huvuden föll, rättvisan var åter i Randersmark. Hämnden var fullbordad, hedern återställd.

En stor och fårad man, utan hår på huvudet men med ett långt vitt skägg, tog steget fram. Han mässade entonigt och högt på det gamla språket. När han tystnade räckte blotemannen facklan till honom. Vänd mot de tusentals sörjande från Trivaldiklanen höjde han facklan i luften tre gånger.

- Brage, hell dig. Du har en dotter av Trivaldi att hälsa välkommen.

- Odin, hell dig. Du har en av Randersmarks stora i din sal.

- Odin, hell dig. Du har Vigdir Veitgalfsdottir i din sal.

- Odin, hell dig. Du som bjuder våra älskade fallna på fest!

Översteprästen höjde facklan återigen. En gång för färden till Valhall, en gång för Brage och en gång för den Höge själv.

Prästerna började med en lågmäld sång, en välkänd visa för den som gör sin sista färd. Snart fyllde folket in och sången bars ut över fjärdingen. Översteprästen satte facklan i den tjärindränkta stapeln. Snart dansade lågor uppför stapeln och nådde toppen. Elden svepte in Vigdir och bar henne på den gyllene vägen till Valhall.

- Lycklig du som festar i den Höges sal, vi får leva kvar här och sörja dig medan du får möta din fader och hans fäder, Rander, Arngrim, Nerod och de andra hjältarna. Översteprästen böjde sitt huvud som hälsning.

Det var dagen efter det stora gravölet. Solen stod högt på himlen. Kvällen och berättandet om Vigdir låg tillsammans med gårdagens mjöd, vin och öl som en tung börda hos många av de församlade. Alla värdshus hade varit fulla med folk som ville höra vad som egentligen hände Vigdir, hur hon hade levt för hämnden, hur hon hade frälst sin konung till livet och hur hon slutligen hade dött för den dödes hand. Kung Vidar hade sett till att alla som ridit med Vigdir på hennes sista färd från Noedren fanns på olika ställen i staden så att historien om hennes liv och död skulle bli väl känd och ihågkommen. Nu hade Markevi vaknat, Trivaldiklanens folk var åter samlade vid offerplatsen där Vigdirs gravbål hade stått. Nu låg det aska och förkolnad ved kvar, mörk och tung som sorgen.

Alla stod tysta medan kämpar från Nerods märke slet med att baxa fram och ställa upp en sten. Orden ringlade sig i runskrift, en helig skrift som få utanför prästerskapet kunde läsa. Alla visste vad som stod på stenen, för det hade konung Vidar låtit Vigdirs sista färdkamrater berätta på värdshusen:

”Veitgalfs Vigdir vandrade till Valhall. Räddat rike och regent. Kung och klan hyllar hämnaren som hämnden fick. ”

När stenen var rest böjde kung Vidar sig ned och plockade upp en sten. Bestämd gick han fram och lade sten på stenen.

Han vände sig mot Trivaldiklanen och talade:

Fä dör
Fränder dör
Även själv skiljes du hädan
Men ett vet jag som inte dör
Domen över död ryttare.

När dagen var slut och Trivaldiklanens folk gått hem från offerplatsen låg där en väldig stenhög bakom stenen som berättar Vigdirs historia. Det sägs att den första dagen låg där Tjugotretusenfyrahundraåttio stenar. För varje dag som går blir stenarna fler. Trivaldis dom över Vigdir Veitgalfsdottir är god.