Hell dig, du hövding

Hell dig, du hövding som Wenheim regerar!
Vitt må du prisas av hög och av låg.
Likt en kämpe av rang som i strid triumferar
växer din vilja och stärkes din håg.
Freja beskydde dig!
Oden begåve dig
ständigt med styrka och vishet och mod!
Lovpris av varje färg
ekar bland Klintjes berg:
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Ditt folk här är alls inga vekliga liljor
som blommar en sommar men kväves i snö.
Nej, Grå Bergen har fostrat de järnhårda viljor
som kämpar för evigt och aldrig må dö.
Den ranka som frodas där
djupaste rötter bär,
växer mot stormvind längs klippor och älv.
I Talby och Hernevi
står wenheimarn stolt och fri.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Var stolt att hon älskar det land som är vårt.
Ty den hövding vi följer, hon leder oss alla
trots att vägen vi vandrar är stenig och hård.
Hade vi gudars makt
levde i gyllne prakt
aldrig blev lyckan och glädjen mer säll
än när enkelt och stolt vi sen
samlas kring hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Alternativ tredje vers:
Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Stå upp och försvara det land som är vårt.
Nu när stridslarm och vapenmakt åter hörs skalla
och när slutet som väntar blir blodigt och hårt.
Främmande furstars makt
samlad i gyllne prakt
lockar och lurar båd’ länge och väl.
Men den stolte wenheimaren
kämpar med hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!