Kärlekens lov
Av: Okänd.
Av Lannvi Hedberg, hovpoet i Triti. Skrevs i samband med furst Grimars misslyckade frieri till hövding Rannvi.
I Östra Naroniens bygder
där vinter nu råder och snö,
där full av de furstliga dygder
syns härska en underskön mö.
I tiderna mörka och långa
har Rannvi i ensamhet stått
och önskat en furste att fånga
Den önskan ett svar har nu fått.
Ty fjärran i Nemevids trakter
har yngling till man vuxit till
och lärt sig om styret och makten.
Nu redo han står där och vill
furstinnan av Wenheim få möta
och skapa en furstelig pakt.
Att samman sitt land kunna sköta
förstärker då hövdingens makt.
Själv Grimar är redo att visa
de furstliga dygderna fram.
Hans klokskap och mod må de prisa
som sett hur han formats till man.
En hand är nu utsträckt i vänskap
mot damen från östliga land
som vida är känd för sin klokskap
och binda må äktenskapsband.
Och ödet må le mot de unga
som snart utav tu ska bli ett
och kärleken må då besjungas
av alla som paret har sett.
Skön Rannvi ska se på sin Grimar
hans visdom och styrka och makt.
Och ödet står bi det som timar:
ett bröllop i skinande prakt.
Den yngling som Varghuvud danat,
som stridit i snö och i is,
får visa den kärlek man anat
på höviskt och hedervärt vis.
Till riket i öster han färdas
att möta sin älskade där,
den kämpe som strider har härdat,
till henne sin längtan han bär.
Själv Rannvi förundrat må följa
beundrarens resa och hans
behärskning från strider må dölja
en kärlek som övergår sans.
Ty fjärran syns drömmarna hägra,
den längtan han bär som en mans,
den uppburna mön vill han lägra
och äntligen ska hon bli hans.
I blygsel kan kärleken döljas
men lustan som väckes till liv
blir navet i livet att följa.
Hon går till sin make som viv.
Förborgade känslan får blomma
som förut stått livlös och död.
Att så, efter lång tid, få komma,
det väcker en eld ur hans glöd.
Och elden för livet ska brinna,
besvaras igen och igen.
Två trådar i väven ska tvinnas
som brukligt för kvinnor och män.
Förenade lever de sedan
i sängkammarn natt efter natt
med hetta och längtan, och sedan
bland kuddar en ständig tagfatt.
Skön yngling i famnen på henne
som öppnar sitt sköte på glänt
som djuret med ryggarna tvenne,
extasen, den största de känt.
Av uppslukad kärleken fyllda
går styret av riket med glans,
ty dag efter dag må de hyllas
som ständigt beträr kärleksdans.
Inunder de praktfulla dräkter:
två hjärtan som klappar som ett,
en värme som ärvs genom släkten
som övergår klokhet och vett.
Men inte må kärleken tveka
när älskad sin hand sträcker ut.
För den som sin stolthet bevekar
blir lyckan fullkomnad till slut.
Den kärlek som spirar i anden
slår ut som en blomma, och sen,
när enighet råder i landen,
blir freden fullkomnad igen.