Klintjevättens sista färd

Av: Erik Bohlin och Peter Frodemo.

En liten Klintjevätte tyckte att han blivit stor
så han sa glatt adjö till dom där hemma, far och mor
och packade sin ränsel med allt som är bra att ha
när ut i vida världen man ska giva sig åsta(d)

Det var en härlig vårdag när vår vätte gav sig av
på himlen inga trista moln, på hälen inget skav
För varje steg tillryggalagt fick själen mera ro
hans sinne det var lätt när vägen närma sig en bro

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se
vad livet väl kan giva
när ungdomen sig ut ska ge
//: och kring i världen driva! ://

En gisten gammal bro i trä stod framför honom snart
därunder rann en ilsken fors förbi med väldig fart
Blott halvvägs ut på bron han kom, för sen så tog det stopp
En murken bräda rämnade - han föll mot iskallt dopp!

Men fallet det blev kort för våran vätte i exil
Med ränseln på sin rygg han plötsligt fastna som en kil
Han prisade sin väska och allt som han lagt däri
men remmen gled ur söljan, och så föll han åter fri

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Nu var det brått om vätten skulle undvika att dö
en pelare till bron i vätteskallen sådde frö
Runt stolpen slog han armar, ben, och hejdade sitt fall
Men av den gamla stocken fick han stickor utav tall

Han tänkte: -Livet har en massa nytt att bjuda på:
I famnen fullt av stickor, benen domnar i en å.
Då landade en smetig klick på vättens svarta lock
Ett honungskrus i ränseln hade gläntat på sitt lock.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så snart var hela huvudet med kletig honung täckt
till glädje för en skara bin som solens strålar väckt
Nu strömmens krafter började att matta vätten ut
Han tänkte, där i svärmen, att nu är det nästan slut.

Då hördes människoröster, tramp av stövlar och en häst
”Ett rop på hjälp är så man brukar sista krafter bäst”
Men innan han fick användning för stämman klar och ren
ur ränselns djup, en panna föll mot vätteskallen klen.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så slutade hans resa innan den ens kom igång
men äventyret hans blev ju förärat denna sång
För det var jag som stod på bron, såg liket spolas väck
med stickor, honung, arga bin och stekpannan som smäck!

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...