Mjöd och död

Av: Anders Fridborg.

På värdshus i Brantvik bland systrar och bröder
Satt jag och tänkte ”jag borde var’t död!”
Ja visst är det sant att jag borde var’t döder
Om det ej varit för mängder med mjöd!

Slagen i järn utan skymt utav dagsljus
I Nemevids hålor på vatten och bröd
Råkade kalla furst Kei för en vägglus
Dömdes till livstid och piskades röd

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden
Livet mig skänkts av en gyllene dryck
Gudarnas honung nu styr mina öden
Lycklig så följer jag ödets nyck!

I veckor jag tryckte mig mot hålans murar
I fukten och kylan jag skakande frös
Fruktade föras till bödlarnas burar
När plötsligt jag kände - en sten som var lös!

Lossade stenen och fann där en öppning
Kröp in och plötsligt i mjödkällar’n stod
Bland vinfat och tunnor och flaskor i ställning
Jag kände ånyo båd’ styrka och mod

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Öppna’ och tömde en flaska från hyllan
En sådan som hade båd’ lack och sigill
Började känna mig lite på fyllan
Öppnade raskt ett par, tre flaskor till!

Så hitta’ jag lådvis med mjödet från Birest
Och där någonstans tog båd’ sans och vett slut
Drack, sjöng och somnade prompt i min mjödfest
Ensam och stupfull - det blev min väg ut!

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Vakterna hitta’ mig kramandes flaskan
Trodde jag hörde till Keis personal
Därmed så kom jag ur elden i askan
Bryskt blev jag väckt uti källaren sval

Spöades upp på båd’ längden och tvären
Kastades ut genom Nemevids port
Flydde från staden och fängselmisären
Hem hit till Brantvik bar benen mig fort

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...