Sagan om Asarnas skatter och Draupners droppe

Den här berättelsen utspelar sig för länge, länge sedan i Asgård, på en annan gren av Yggdrasil, Världsträdet, innan Gudarna avslöjade Loke för den han egentligen är, under en tid då Loke rörde sig som en välkommen gäst i Gudarnas salar och till och med hade sitt eget hem i Asgård.

Tor, den mäktige åskguden, Asgårds främste försvarare, vaknade en tidig morgon i sin säng. Bredvid honom låg hans livs kärlek, Siv, som också var hans hustru. Tor tyckte om att vakna tidigt för att i lugn och ro beundra sin sovande fru och fundera över det som gjorde att han älskade henne mer än allt och alla andra - hennes snabba tanke och vassa tunga, hennes lugn och klokhet i stunder av prövning, hennes klingande skratt och hennes slående skönhet. De blå ögonen, den ljusa hyn, de röda läpparna och det gyllene hår som räckte till midjan och än en bit.
När han betraktade henne i ljuset av solens första strålar som strilade in, först genom lövverket på gården utanför och sedan genom det vackert formade fönster som prydde sovrummets vägg var det något som inte kändes rätt. Fortfarande inte helt vaken tog det en stund för den väldige krigaren att förstå vad som var fel. Han gnuggade sig i ögonen och tittade igen.
Siv vaknade av att maken strök henne över axeln.
- Vad är fel? sa han. Vad har hänt?
Halvt kvar i sömnens rike rättade Siv vant till en lock av sitt vackra hår som precis som vanligt fallit ned i hennes ansikte, men plötsligt var hon klarvaken.
Det fanns ingen lock att fösa undan!
Hon strök handen över huvudet, men det enda fingrarna kände var skallens svala hud.
- Mitt hår! fick hon fram.
- Loke! väste Tor som genast kastade sig ur sängen, drog på sig styrkebältet och skyndade sig bort till Lokes bostad.

På väg mot Lokes hus funderade Tor för sig själv på hur han kunde vara så säker på vem som gjort sig skyldig till detta nidingsdåd. Förövaren hade ju inte lämnat några spår efter sig.
Hm, tänkte han. Få andra skulle klara av att bryta sig in i hans hus och stjäla Sivs hår utan att någon av dem vaknade. Ingen annan än Loke skulle våga! Och det faktum att det inte fanns några spår efter gärningsmannen var kanske det tydligaste beviset för att detta var Lokes verk! Ilskan minskade inte direkt ju närmare målet han kom - snarare tvärt om!

- Bäst att knacka på så att han vaknar! sa Tor till sig själv mellan sammanbitna tänder.
Och knackade gjorde han, så att träflisorna yrde. När nu dörren ändå var öppen, eller ja, det som var kvar av den ändå låg på golvet, fann Tor det för bäst att kliva på.

Loke hade mycket riktigt vaknat av oväsendet och kravlat sig ur sängen när Tor stormade in, högröd i ansiktet och med svarta ögon.
- God mor…
Längre kom han inte med artighetsfraserna innan Tor lyft upp honom i luften.
- Varför? väste han och när Loke försökte se oskyldig ut la han ut texten lite mer:
- Varför, ditt kräk? Han var inte de många ordens man, Tor, men på det hela taget var han duktig på att få fram sitt budskap.
Loke, som normalt behärskade ordens konst bättre än kanske någon annan levande varelse hade för stunden svårt att finna en vinnande strategi. Nyvaken, bakfull och i en arg Åskguds stadiga grepp med fötterna dinglande i luften var tydligen inte de allra bästa förutsättningar för tankeverksamhet. Motivationen att finna en väg ur detta var det dock inget fel på, och den ökades av Tors nästa förslag:
- Om du inte genast sätter tillbaka Sivs hår så bryter jag benen på dig! Och då menar jag inte bara benen du går på, utan alla benen i din sorgliga kropp!
- Det går inte, fick Loke fram när han insett att det inte var lönt att försöka skylla på någon annan.
- Åjo, det ska nog inte vålla mig några större bekymmer, sa Tor samtidigt som han synade Loke och tycktes planera i vilken ordning han skulle angripa uppgiften.
- Nej, jag menar att jag tog det med hårsäckar och allt - det går aldrig att sätta tillbaka!
Tors grepp hårdnade och Lokes revben verkade stå först i tur att knäckas.
- Lös det här, din lus, dånade Tor.
Tumultet hade väckt alla andra i huset som först rusade fram, men när de så att det var Asgårds Försvarare som var inkräktaren, drog sig samtliga tillbaka utom synhåll. Alla var nyfikna på hur situationen skulle lösas, men ingen ville hamna på fel sida av någon av de mäktiga männen.
- D-d-dvärgarna, stammade Loke samtidigt som en plan tog form i hans huvud. Dvärgarna kan göra allt - så varför inte ett vackert hår!
- Jag bryr mig inte om hur du ställer detta till rätta igen, men det ska gå snabbt och Siv ska bli lycklig!
- Givetvis, nickade Loke samtidigt som kraften greppet minskade och gjorde att han kunde andas igen. Givetvis ska Siv bli lycklig igen!

Loke pustade ut, åt lite frukost, förvandlade sig till en kråka och flög till Svartalfhem, där dvärgarna har sina hem och verkstäder. På vägen slipade han på planens detaljer, så när han landade utanför Ivaldesönernas smedja och förvandlade sig tillbaka igen var han på det klara med hur han skulle gå till väga. Dvärgarna må vara världens skickligaste smeder när det kommer till skatter, men när det gällde att smida ränker hade Loke ingen överman.

- Väl mött, Ivaldes söner, inledde Loke med sin mest trovärdiga röst samtidigt som han försökte lista ut vem som var vem av de tre bröderna som stod framför honom. Det sades att den ena var ful, den andra såg slug ut och den tredje drog mer åt det fulsluga hållet, men vid en första anblick såg de identiska ut.
- Var hälsad, Loke, sa den ena, som skulle kunna vara den fulsluga, vad nytt från Asgård?
- I Asgård är det goda tider, tack. Så goda att det finns tid att tänka på vilka dvärgar som är de allra skickligaste smederna. Jag har hört mig för och det verkar som att alla är överens om att det är Sindre och hans bror Brock som förtjänar den titeln!
Precis som han planerat högg smederna direkt på betet
- Då är du illa informerad, Loke son av Laufey, svarade den andra, som skulle kunna vara den fula… eller den sluga - hur ska man kunna skilja på dessa tre - med sån inlevelse att Loke kände av morgonens omilda behandling av Tor och tog ett steg tillbaka.
- Ingen gör mäktigare skatter än vi, fyllde den tredje i, som helt säker måste vara den… nej, det går inte att vara säker!
- Ah, svarade Loke med pånyttfött självförtroende, Då kanske ni vill bevisa er i en tävling med Sindre och Brock? Oden, Frej och Tor sitter till doms och ni för med tre gåvor till Gudarna, av vilket den ena måste vara ett gyllene hår, så vackert att man tappar andan vid åsynen av det. Sindre och Brock gör även de tre gåvor och den som tilldöms segern kan titulera sig “Den Främsta Smed Världen Skådat”!
- Vi antar givetvis utmaningen, sa alla tre i stort sett i munnen på varandra.

Loke log för sig själv när han vandrade över berget till platsen där Sindre och Brock höll till. Det hade gått precis enligt plan hos Ivaldesönerna, nu var det bara andra delen kvar, men med tanke på dvärgarnas stolta, men lite tjuriga, sinnelag borde det gå ännu lättare…

Så snart Sindre och Brock fick höra talas om utmaningen och att Ivaldesönerna redan antagit den var de ivriga att tacka ja, men Brock, som var den som förde brödernas talan hejdade sig.
- Vad har du, Loke, att vinna på detta? frågade den gamle smeden slugt.
- Jag?! utbrast Loke och såg oskyldig ut. Jag har inget eget intresse i detta - är mer som en budbärare, en gudarnas springpojke!
Brock kände sig inte övertygad, men samtidigt ville han än gång för alla sätta de skrytsamma Ivaldesönerna på plats.
- Jag litar inte på dig. Det händer mycket i ditt huvud - mycket märkligt… Sindre kan smida mer fantastiska saker än någon annan, det vet jag, så om vi förlorar är det något skumt i görningen, och är det något skumt i görningen, Loke son av Laufey, så är det du som ligger bakom det. Men å andra sidan så har du rykte om dig att vara mer förslagen än kanske någon annan, så därför vänder jag på det!
Brock hade resonerat lika mycket med sig själv som med Loke, som följde resonemanget med stort nöje, men nu verkade den klurige smeden ha bestämt sig.
- Vi går med på utmaningen, och om vi vinner så får vi, förutom glädjen att knäppa Ivaldes anhang på nosen, också ditt huvud!
- Mitt huvud?!
Loke såg oberörd ut, men hjärnan hans arbetade för fullt. Var kom detta ifrån? Vadan denna misstänksamhet? Den kunde han iofs förstå, men det var inte alls enligt plan. Nåväl: Det viktiga var ju att Siv skulle få sitt hår tillbaka så att Tor inte skulle knäcka varenda ben i kroppen på honom. Håret skulle Ivaldesönerna klara och kanske skulle Sivs lycka räcka för att Gudarna skulle skänka segern åt dem. Så kunde det bli, men Loke tänkte inte chansa - han fick väl helt enkelt se till att säkra utgången.
- Vad ska ni med mitt huvud till, frågade han för att köpa sig liter mer tid?
- Vad Sindre kan smida av ditt huvud har jag ingen aning om, men det ska bli roligt att ta reda på, log Brock som kände att han var nära att få sin vilja igenom.
Loke hade inte lyssnat på svaret, men nu var planen klr inne i det huvud som fortfarande satt på sin vanliga plats.
- Låt gå, sa han. Vinner ni tävlingen så får ni också mitt huvud!
Sindre såg nöjd ut och gav sig genast in i smedjan för att börja arbetet med den första gåvan.
- Passa på att njuta av huvudet ditt medan det fortfarande sitter på fast, skrockade Brock innan han gjorde brodern sällskap in till härden.
Om det var Brock som var den talföre så var det definitivt Sindre som var den skicklige smeden. Han skulle dock inte kunna forma så mycket som en spik utan Brock, som skötte det mesta runt smedjan och framför allt var ansvarig för att sköta bälgen.

Det Brock inte märkte när han med att brett flin på läpparna gjorde brodern sällskap in i smedjans dunkel var att en onaturligt stor blinning smet in genom dörren innan han slog igen den efter sig. Insekten, stor som en knytnäve, gömde sig till en början i ett mörkt hörn, lyssnade och skådade.
Sindre letade fram ett svinläder som han sparat till ett extraordinärt tillfälle - och detta var ju just ett sådant. Han tittade allvarligt på sin bror och sa:
- Bäste bror, om än för att du är min enda bror, för att vi lyckas med detta behöver du vara totalt fokuserad på uppgiften att hålla en hög och, ännu viktigare, jämn temperatur i ässjan!
- Du kan vara lugn, svarade Brock, fortfarande påfallande nöjd över avtalet med Loke, jag har inget annat i tankarna än att göra mitt för att vi ska vinna tävlingen!

Svinlädret fräste när Sindre slängde det i ässjan och bäddade in det i den glödande kolen på ett sätt som ingen annan kunde.

- Nu har din stund kommit, Brock! Pumpa hårt och jämt! Själv går jag ut en stund och samlar mig inför det som komma skall.
Brock började pumpade med en hand på varje bälg och i samma stund som Sindre lämnade smedjan landade blinningen på Brocks högra handrygg och började bita.
Smärtan fick dvärgen att rycka till, men han ändrade inte takten det allra minsta. Visst grinade han illa och visst mumlade han svordomar mellan sammanbitna tänder, men hur än blinningen bet så höll han takten. Inte förrän Sindre hördes slamra med dörren släppte insekten sitt grepp och försvann åter i skuggorna.
- Käre bror, om än för att du är den enda jag har att hålla kär, sa Mästersmeden efter att ha betraktat ämnet som nu var redo att formas till perfektion, det här har du inte gjort alldeles dåligt!
När Sindre var klar lade han ifrån sin något som såg ut som en enorm galt med gyllene borst.
- Gott så, konstaterade han. Dags för nästa uppdrag!
Fram ur gömmorna tog han ett rejält block guld.
- Dyre bror, fortsatte Sindre, om än för att du bär dyrgripar som jag tillverkat, det här arbetet kräver än större noggrannhet var gäller temperatur på härden. Minsta avvikelse och allt går om intet!
- Uppfattat, svarade Brock och gned sig om handen där det saknades en stor bit hud. Jag ska inte svika dig!
När Sindre åter lämnat smedjan och Brock påbörjat det mödosamma arbetet att trycka upp temperaturen i härden och sedan hålla den stadigt på den nivån landade blinningen ånyo på smeden, denna gång på hans svettiga nacke. Brock förstod redan då han hörde surret av vingarna vad som var på gång, men händerna var ju upptagna av att driva bälgarna. Han undslapp sig en grimas när smärtan från bettet i nacken ilade genom kroppen. Svetten rann längs ansiktet och försvann för en stund i det långa skägget innan det dök upp igen och längst ned i det flätade skäggets spets och droppade ned på golvet där det redan börjat samlas en liten pöl. Dvärgar svettas ju när de smider och när det utstår smärta av de högre graderna, så ni kan säkert tänka er att skjortan hans var blöt vid det här laget, men att släppa bälgarna hade han inte en tanke på.
Åter kom Sindre, helt ovetande, till undsättning. Blinningen surrade in i sitt hörn, Sindre synade ämnet med en nöjd min.
- Brock, sa Sindre, familjens näst bästa smed, om än för att det bara är du och jag kvar i familjen, än är det inte förstört, och nu är det ju min tur att kliva in i handlingen så det ska nog gå bra!
Hans uppmuntrande ord värmde Brock, även om det han önskade sig minst av allt var just mer värme.
En god stund senare kunde båda bröderna pusta ut och beskåda det skimrande mästerverk som låg och svalnade på arbetsbänken.
Vilan blev dock kortvarig då Sindre bäddade in det största järnblock han någonsin hanterat i sin ässja. Pånytt förmanade han sin bror.
- Pålitlige bror, om än för att det inte finns någon annan här att lita på, om du har haft en viktig roll i tillblivelsen av de två första gåvorna så är det inget mot vad som krävs av dig nu! Högre och jämnare temperatur än du någonsin pumpat upp är det som förväntas av dig nu! Må du inte släppa målet ur sikte en endaste liten stund, för då blir gåvan misslyckad och risken att Ivaldesönerna tar hem tävlingen överhängande!
- Då är det ju bra att jag har fått öva på att hålla takten, svarade Brock, greppade bälgarnas handtag och skred till verket.
Nu utspelade sig samma scen igen. Sindre lämnade smedjan för att i lugn och ro tänka igenom de moment han sedan måste utföra till perfektion, Brock pumpade och blinningen, som ju förstås var Loke, landade på den hårt arbetande dvärgen, denna gången på ena ögonlocket!
Brock slet med bälgarna, blinningen bet så att blodet rann ned för ansiktet och blandade sig med de allt stridare strömmarna av svett som kom sig av såväl ett kroppsarbete som en smärta Brock aldrig tidigare upplevt.
Med ena ögat igenmurat av blod och blinning, med en smärta som sedan länge passerat gränsen för det uthärdliga och med en svettpöl som nu stigit smeden över anklarna började han klura på en plan. Om han när höger bälg var i högsta läget, lutade sig fram mot handtaget så skulle han kunna döda insekten med ett snabbt slag utan att tappa fart i pumpandet. Eller...
När tanken väl fått fäste kunde han inte slå den ifrån sig och till sist satte han planen i verket. Loke var så upptagen av att bita sönder ögonlocket att han bara nätt och jämt hann undan. Slaget träffade, men inte med full kraft, och en omtöcknad blinning flög på ostadiga vingar ut ur smedjan när Sindre gjorde entre.
Denna gång var alla tendenser till uppskattning som bortblåsta.
- Inte vet jag var du hållit på med under tiden som jag gjort de sista förberedelserna, men någon jämna takt på bälgarna har du i alla fall inte hållit. Kanske har tankarna flaxat iväg till hur du ska håna Ivaldesönerna när tävlingen är vunnen, kanske är du bara arbetsskygg! Denna gåva kommer aldrig att kunna bli så som det var tänkt, och det är ditt fel.
Brock svarade inte. Han bara pumpade på i hög och jämna takt tills Sindre var färdig med formandet av den tredje gåvan.

I Asgårds största hall satt Oden, Frej och Tor på var sin tron, redo att döma i tävlingen. De två förstnämnda var förväntansfulla, den tredje brottades med motstridiga känslor. Visst ville han att Siv skulle få sitt vackra hår tillbaka så att hon blev lycklig igen, men han hade sedan morgonen då han knackade på hos Loke blivit allt mer förtjust i tanken på att bryta alla dennes ben. Nej, han måste skärpa sig. Siv var viktigast!

Alla de andra gudarna var också samlade och satt på vackert snidade stolar på ömse sidor om den öppna platsen framför Oden. På golvet stor Brock med ett stort mössa som var vikt ned över ena ögat, en väst med hög krage och ett par skinnhandskar på händerna. Något märkligt klädval så här mitt i högsommarvärmen, tyckte nog alla utom Loke som stod bredvid Brock som representant för Ivaldesönerna, som inte hade kunnat enas om vem av dem som skulle ta sig till Asgård för att medverka när tävlingen skulle avgöras. Till slut erbjöd sig Loke att bära fram deras gåvor och tala sig varm för dem, ett erbjudande som alla tre kunde tänka sig att anta.

Först på tur var Loke. Han rörde sig självsäkert över golvet samtidigt som han talade till de samlade gudarna.
- Jag, Loke, son av Laufey, har i dag förmånen att få representera de ryktbara Ivandesönerna, och på deras uppdrag frambär jag härmed den första gåvan!
Några tjänare bar fram ett långt och sinnrikt dekorerat spjut och lämnade det i Odens stadiga hand.
- Spjutet heter Gungner, mässade Loke, det kan genomborra allt och träffar alltid sitt mål!
Det gick ett sorl genom de församlade Gudarna. Nog för att Oden var Oden, men med endast ett öga att sikta med var det ibland lite sisådär med riktningen när han kastade sina spjut, så att han nu fått ett som alltid träffar var en god sak för dem alla.
- Och kanske viktigast av allt - en ed som ingås på detta spjut går inte att brytas!
Allfadern vägde spjutet i sina händer.
- Det är ett fint spjut, sa han.
Nog var det en fantastisk gåva, men han ville inte höja den första skatten till skyarna - tänk om någon av de andra var ännu bättre.
Nu var det dags för Brock att ta till orda. Han var ju inte lika van som Loke att röra sig i Gudarnas hallar, så lite tagen av stunden var han allt när han rättade till mössan så att han skulle kunna se de mäktiga männen på sina lika imponerande tronstolar.
- Jag är Brock och har tillsammans med min bror Sindre tillverkat gåvor som kommer att skänka oss segern!
Även om rösten darrade lite lätt var orden självsäkra, vilket gav honom råg i ryggen att fortsätta.
- Till dig, Oden, gudarnas Gud, överräcker jag härmed Draupner!
På en liten kudde låg den gyllene armringen och glänste i de solstrålar som letade sig in i hallen. En annan tjänare förde fram gåvan till tronen i salens mitt.
- Var nionde natt kommer den att droppa åtta lika tunga, identiska, armringar som du kan använda efter behag.
Oden tog ringen och trädde den på sin muskulösa arm, tills den fastnade strax under axeln.
Oden såg även denna gång nöjd ut.
- Det är en fin ring, sa han.
Loke försökte febrilt lista ut om Oden föredrog den ena gåvan framför den andra, men kunde inte uttyda någon ytterligare information från Allfaderns fåriga ansikte. Han kom motvilligt att tänka på den gång han råkat säga “fåraktiga” i stället, något som Oden uppfattat och gjort att Loke såg det bäst att hålla sig borta från Asgård under mer än ett års tid. Nåja, tänkte han när han skakat av sig det olustiga minnet - det är ju i alla fall inte klart förrän alla gåvor är presenterade.
- Ivaldesönernas nästa mästerverk är en gåva till dig, Frej!
På den lilla kudden låg nu något som mest såg ut som en ihopvikt tygbit.
- Detta är Skidbladner. Det är världens största skepp, det seglar alltid i medvind och kommer alltid fram. Dessutom kan man vika ihop det till ett litet knyte så att man kan bära det med sig.
Frej, som först hade sett ganska bister ut när tygknytet bars fram sprack nu upp i ett stort leende.
- En imponerande gåva, sa han och nickade gillande mot Loke. Bra gjort!
Även Brock tycktes uppskatta det skickliga hantverket. Roligt för dem att ha lyckats så bra, tänkte han för sig själv. Då kan de falla med flaggan i topp!

Nu leddes galten fram mot Frej, ni vet den med gyllene borst som var det första mästerverket ur Sindres ässja.
- Beskåda Gyllenborste! Denna galt är för att dra din vagn, Frej. Den kan ta dig över himlar och hav snabbare än en häst, och den blir aldrig trött. Dess gyllene borst lyser upp även den mörkaste natt!
Frej såg fortsatt uppspelt ut. På bara en kort stund hade han emottagit gåvor som gav honom möjlighet att färdas såväl på som över hav och himlar. Synd bara att han måste välja en gåva framför de andra. Ingen idé att lägga någon tankeverksamhet på det - än skulle ju två gåvor frambäras, och nu var det Tors tur att belönas.
- Till dig, Tor, mäktig i strid och åskans Gud, har Ivaldesönerna valt att tillverka ett gyllene hår. Etthundratusen gyllene hårstrån som fäster på huvudet på den som behöver det och sedan uppför sig precis som ett vanligt hår, om än mycket vackrare!
- Jag ska genast se vad det går för, sa Tor sammanbitet. Siv, min skatt. Kom fram hit till tronen är du snäll.
Siv reste sig upp och när hon gick fram mot Tor drog hon sjalen av sitt kala huvud.
Nog hade de fantastiska gåvorna fått åskådarna att dra efter andan både en och tre gånger, men när församlingen fick se att Siv saknade sitt hår gick ett sorl genom salen som överträffade alla tidigare reaktioner.
Tor reste sig upp och strök sin hustru kärleksfullt över kinden. Sedan fattade han det gyllene hårsvallet med båda händerna och placerade det på hennes huvud. Omedelbart sammanfogade det sig med Sivs huvud och var, måste även Tor tillstå, än vackrare än hennes tidigare hårsvall.
När Tor log andades Loke ut en aning. Han hade levt den senaste tiden med en skavande olustkänsla i kroppen - han hade inte den minsta lust att erfara hur det känns att få alla sina ben brutna. Även om Tors leende inte garanterade honom att få behålla huvudet, förvisso fick såväl Tors som Sivs och de övriga församlades reaktion fick honom att hoppas på vinst i tävlingen, så gav detta honom en stark känsla av att inte behöva höra sina ben knäckas under Åskgudens händer - i alla fall inte av den här anledningen.
Med en segerviss gest överlämnade Loke golvet till Brock. Han visste ju att den gåva som nu skulle överlämnas var den som han redan lyckats sabotera.
- Till dig, Tor, Asgårds försvarare, har vi tillverkat Mjölner, Blixtraren!
Nu räckte det inte med en tjänare för att lyckas rulla fram gåvan, så tung var den.
- Skaftet är väldigt kort, sa Tor när han beskådade hammaren med bister min. Nog var håret en mycket bättre gåva än denna!
- Ja, sa Brock, det är mitt fel. Jag lyckades inte hålla temperaturen i ässjan på en tillräckligt jämn nivå. Dock påverkade mitt misstag inte funktionen! Det är en stridshammare som inte går att förstöra, som alltid träffar när du kastar den och lika ofta kommer tillbaka till din hand efter träff.
Nu plötsligt fångades Tors intresse. Otaliga var de vapen som gått sönder i hans urstarka händer, och om man lyckades samla alla vapen som han kastat mot fiender genom åren - vapen han aldrig fått tillbaka, så skulle det räcka till att rusta en hel här.
Han greppade det korta skaftet, lyfte upp Mjölner och vägde vapnet i sin väldiga näve.
- Hög tid att se vad den går för, sa Tor och kastade hammaren med full kraft genom en öppen dörr rakt mot en stenpelare som stod utanför. Stenen gick i tusen bitar, och samtidigt som flisorna regnade ned på marken kom Mjölner farande med vindens fart och stannade i Tors hand.
Alla i salen blev genast upprymda! Vilket vapen! Med denna hammare i Tors händer - vem skulle våga anfalla Asgård? Detta måste sannerligen vara den förnämsta av gåvor!.

Lokes leende hade stelnat. Det var inte så här det skulle gå till! Han gned sig längs halsen på vilken hans kära huvud satt fast - än så länge i alla fall.
- Verkligen ett vapen som får Asgårds fiender att darra, men tänk vilket fantastiskt skepp du fick, Frej, försökte Loke
- Nog är även det en mäktig gåva, svarade Frej, men med Mjölner i Tors hand kan vi känna oss trygga här i Asgård.
- Visst, visst, trygghet är ju bra, famlade Loke på, nu helt utan den självklarhet som han normalt besatt när det gällde att föra fram sin sak. Men Oden, fortsatte han, ett spjut som inte låter någon bryta sin ed, och det fantastiskt vackra håret...
- Nog är håret vackert, svarade Allfadern lugnt, och nog är det bra att eder hålls, även om det är ytterst ovanligt att någon vågar bryta ett löfte till mig, men med Asgård säkrat mot alla fiender för alltid kan vi forma en helt annan framtid!
- Är vi överens om att Mjölner är den främsta av alla dessa mästerliga gåvor, ropade Tor och höjde Blixtraren över huvudet.
- Ja, svarade Oden och Frej med en mun till ett stormande jubel från åskådarna!
- Grattis, Brock, sa Oden. Du och din bror har vunnit tävlingen och kan nu titulera er “De Främsta Smeder Världen Skådat”!
- Jag bugar mig, Allfader, svarade Brock. Men lika glad som jag är för vinsten, lika glad är jag för att segern innebär att jag får ta Lokes huvud - en liten uppgörelse han och jag gjorde. Inte sant, Loke, son av Laufey?
- Det kan äga sin riktighet, svarade Loke, även om jag inte har någon större lust att skiljas från det nu när jag tänker efter.
- Tänka efter borde du ha gjort innan du ingick avtalet, log Brock och blottade sin kniv.
- Du får skatter, försökte Loke.
- Skatter behöver jag inte, svarade Brock som närmade sig den paralyserade Loke, jag tillverkar skatter!
När Brock försökte sätta kniven mot Lokes hals lyckades han inte komma åt. Det blev inte den minsta rispa. Brock blängde mot Loke.
- Jag råkade visst förtrolla min hals så att den inte går att skära av, förklarade Loke generat.
- Det är ju fusk, dundrade Brock och tittade uppfordrande på Oden som följt den oväntade händelseutvecklingen med lika delar förvåning och intresse.
- Ja, det är fusk, fastslog nu Oden och löste förtrollningen med en snabb handrörelse.
När Brock ånyo tog sats med kniven avbröts han av Loke.
- Du har rätt att ta mitt huvud, erkände han, men du får inte ta något av halsen!
- Men… hur ska det gå till, undrade Brock som med ens tappat den självsäkerhet han nyss hade i överflöd.
- Det är ju faktiskt inte mitt problem, sa Loke, det är något du får lösa själv!
Brock tittade igen upp mot Allfadern på sin tron, men denna gång fanns ingen hjälp att få från det hållet.
- Loke har rätt, sa han, Brock har rätt till Lokes huvud, men ingen annan del av honom, inte ens en liten del av halsen!
- Men då blir det ju omöjligt för mig att hämta mitt pris, suckade Brock.
- Det förefaller så, svarade Oden. Det skulle du tänkt på innan du ingick avtalet - särskilt när den andra parten i avtalet är Loke!

Den gode Brock fick lämna Asgård som både vinnare och förlorare. Han och Sindre kunde skryta med att de ansågs som “De Bästa Smeder Världen Skådat” men Loke fick behålla sitt ränksmidande huvud, och till hans oförställda glädje även sina ben obrutna.

Siv strålade med sitt gyllene hår och Tor spred med Mjölder i hand skräck bland Asgårds fiender.
Frej for kors och tvärs över haven med Skidbladner och över himlavalven med sin vagn dragen av Gyllenborst och Oden sågs sällan utan Gungner, och ofta med Draupner på armen.
På nätterna hängde dock Oden upp draupner på väggen bredvid det öppna fönstret, och var nionde morgon låg därunder åtta identiska, nydroppade armringar.

När något droppar, brukar det kunna bli en liten efterdroppe. Så är även fallet här, och dessa efterdroppar kan hamna lite var som helst. Ibland trillar de ut ur Asgård och ned i Yggdrasil. Några enstaka gånger har sådana droppar landat i Erborigien. Detta förklarar de märkliga guldförekomster som då och då upptäcks i otillgängliga berg. Till skillnad från en vanlig guldåder, där guldförande malm med mycken möda måste brytas och guldet utvinnas med omständliga processer, hittas ibland, men mycket sällan en mer eller mindre massiv klump av rent guld.
Så berättas det i alla fall i varje guldletarläger vid kvällsvarden, när solen sänker sig över bergstopparna efter ännu en fruktlös dag med stång, spett och vaskpanna.
Dessa klumpar, Draupners droppar, sägs vara renare och ha en högre lyster än något annat guld, men få – om ens någon – kan verkligen hävda sig ha funnit en.
Rykten går, naturligtvis. Det sägs att tre dvärgar i Klintjebergen någon gång på 400-talet fann en droppe stor som ett helfraktfat, som de efter månaders arbete lyckades frilägga. Trots alla dvärgakonster med block och taljor var den dock helt enkelt för tung att rubba. Två av dvärgarna ska ha svultit ihjäl vid guldblocket som de vägrade lämna, medan den tredje hittades irrande omkring, uttorkad och yrande, av en jägare på ljunghedarna norr om Birest. Dvärgens liv var bortom räddning, men hans febriga och osammanhängande berättelse om det gigantiska guldblocket lever fortfarande kvar i trakten, och många är de som genom åren har vandrat ut på jakt efter det, utan att återvända.
Drottning Svavas krona ska vara det mest väldokumenterade exemplet. Skolan för skalder och lekare hittade under en expedition till Feodras en i sammanhanget mindre droppe; som en liten kagge eller större tunnhjälm, heter det i dagligt tal. Noteringarna i skolans böcker talar om en:

…tillplattad sfär, något elliptisk och med en längsta längd om 26 tum, en bredd om 18 tum runt livet och en höjd ej understigande, men ej heller överskridande, 12 och en halv tum; om ytan ej slät utan snarare ojämn likt en oprecis göt som oskickligt fallit i kylande vätska. Med lätt putsning medelst först tagelborste, därefter linneduk, framträder en högblank yta med förbluffande glans. Medhavda syror anfräter icke föremålet, vilket därmed sin obestridliga renhet bevisat har.

Droppen fraktades med möda till Aahren där den analyserats i något århundrade och sedan låstes in bland skolans artefakter, arkiverad under ”B” för ”Besynnerligheter”. Ett tillräckligt stort prov för att forma en enkel krona – mer en pannring med dekorativa inslag – åt drottning Svava utverkades dock för några år sedan. Att en sådan ring skänker bäraren evig rikedom är allmänt känt.