Tingsvattnet

Tingsvattnet ligger uppe i Tangbergen, väster om Ravindal. Den lilla byn fungerar som en port till bergssluttningarnas vilda inland - en sista utpost där du fortfarande kan ta in på värdshus. Därefter är det bara ensliga gårdar i dalgångarna, kringvandrande herdar och fiskare, och ett och annat begslag som bryter bergets malm. Och vättar, såklart!

Så långt tillbaka i historiens dunkel att ingen riktigt kan minnas har man hållit ting, skipat rätt och idkat handel här. Även om det är få som bor i Tingsvattnet så är det här bergets folk samlas när det behövs, och det är hit men inte längre den som har ärenden till bergen reser. Från Ravindal tar vandringen två dagar - en för den som har bråttom. Nedför klarar man resan lättare på en dag.

År 647 var det ett stort jordskalv i bergen, och kort därefter hittades guld. Det blev en liten guldrush, med lycksökare från Wenheims alla hörn som kom hit. Men det klingade snabbt av, när det visade sig att det var få som hittade något som glimrade. Det uppväckta intresset för denna avkrok ledde dock till att den Wenheimska statsmakten fick upp ögonen för de laglösa bergen. Det beslutades att Tingsvattnet skulle upphöjas till "by", och därmed få en byknekt skickat till sig och dessutom rätt att utse ett byråd bland sina egna.

Händelserna kring stormidsommar

Inför Stormidsommar började underliga ting att hända i Tingsvattnet. Året före Stormidsommar hördes en åskknall, som om Tor själv varit där, under det traditionsenliga blotet. En gammal Wenheims saga, den om Augna, visade sig vara sann och ha utspelat sig just i byn. Den mytomspunna Veira, som bodde bland bergen, gjorde Tingsvattnet känt i hela Wenheim då hon blev en ledargestalt i motståndet mot Naronien och Nemrals Näves ökande inflytande i Wenheim. Det hela kulminerade i ett stort blot på Stormidsommar. Det är svårt att veta säkert, men många i byn och en och annan lärd hävdar att just det blotet frigjorde starka krafter från djupt inne i berget. Att det kanske var därför som Naronien nu dragit tillbaka sin hotande hand, och Wenheims framtid ser lite ljusare ut.

Det senaste året - guldet och det nya byrådet

Härom året flyttade Aida Dalgårdsmo till en gård i Tangbergen, en bit ifrån byn. Hon tog över gården efter sina föräldrar, som omkommit i en lavin. Ryktet om Aida spred sig snabbt, hon hade visst ingått i Veiras Ledung och tjänstgort under dess ledare Heine Hildemarsson.

Under våren försvann Aida från byn ett tag, och när hon återvände hade hon med sig ett följe bergsbrytare. Stolt förkunnade hon att hon funnit en stor mängd guld - en droppe av Draupner, en sån som det berättas om i sagorna - i bergen. Istället för att ta allt själv hade hon samrått med självaste myntmästaren i Gargul, och fått i uppgift att bryta guldet för Wenheims räkning. En tolftedel av en tolftedel skulle också gå till byn, det hade Aida försäkrat sig om.

Detta mottogs såklart med stor glädje i byn. Även om det bara var en liten del av allt guldet, så skulle det ändå bli tillräckligt med pengar för att förändra allt! Senare, till midsommartid, när Bror inte längre ville fortsätta som byråd, valde en nästan enig by Aida till nytt byråd. Det var klart att kvinnan som skulle göra dem alla rika skulle få äran att leda byn! Hennes bakgrund som kvartermästare i Veiras Ledung borgade också för ett kompetent och klokt styre, ansågs det.

Aida tog sig helhjärtat an arbetet med att stärka byns administration och skapa ordning och reda i de få utgifter som finns. Hon fann dessutom tid att överse arbetet med att bryta droppen, och avlade regelbundna besök vid fyndplatsen. Myntmästaren hade ju trots allt givit just henne det ansvaret! Det hårda arbetet utfördes dock av bergsbrytarna de fört med sig.

När Aida återvände till byn med det glada beskedet hade hon också med sig Gyda Herdesdotter, som nu fick rollen som Aidas notarie. När guld frilagts var det Gyda som hämtade upp det vid droppen, och under överinseende av byknekt Are och den man som verkar arbetsleda bergsbrytarna, Grim Taste av Fakaz, väger hon det sedan noggrant, och för bok över hur mycket som skickas vidare till Ravindal och därifrån Gargul. Allt så att man ska kunna veta att inget försvinner, och för att hålla koll på hur stor byns del ska bli såklart. Precis var i bergen guldet finns är en väl bevarad hemlighet - Aida, Gyda, Grim och de bergsbrytare som ibland går mellan droppen och byn är noga med att ta olika knepiga omvägar och försäkra sig om att de inte är förföljda.

Alla de drömmar om rikedom och flärd som Aida väckte till liv när hon kom till byn har dock inte infriats. Det verkar vara förvånansvärt lite guld som faktiskt kommit till Tingsvattnet än. Även om det inte är alla som klarar av att räkna ut vad en tolftedel av en tolftedel är, så förstår de flesta att det inte kan bli mycket kvar åt byn. Men det kommer kanske mer från berget framöver? De få som vet är tystlåtna om hur det går, på order från Gargul.

Även om det alltså ännu är okänt hur mycket guld det i slutändan blir, så har missnöjet redan börjat breda ut sig bland vissa. En del, som redan föreställt sig själv klädda i fin brokad från Aahren, känner sig lite lurade.