Draupners - inställt pga corona

Coronauppdatering

Vi sa att vi den 1 juli skulle fatta beslut om vi kan köra sommarens lajv "Draupners" i Gyllbergen eller inte. Vi tjuvstartade lite och har redan nu gjort en bedömning av coronasituationen. Vi tror inte att vi, även om vi vidtar försiktighetsåtgärder, kommer kunna genomföra ett lajv utan risk för smittspridning i sommar. Vi skrinlägger därför lajvplanerna i år för att ta fram dem igen nästa sommar.

För att hålla liv i sagan och Erborigien och få träffa er alla kommer vi ändå hitta på något kul digitalt på datumet vi tänkte ha förmöte för byn. Så boka gärna redan nu in tisdagen 21 juli kl. 19:30, så återkommer vi med detaljer.

Med förhoppning om att vi ses i lajvskogen snart igen!

Hälsningar
Carl Wellander, Erik Bohlin och Anders Ekman

---

Plats: Lajvbyn Gyllbergen utanför Borlänge

Byborna i Tingsvattnet samlas till fest. Ett nytt byråd har valts, och gett många hopp om goda tider och stora ting. Men alla är inte lika imponerade av nykomlingens fagra löften. Står allt verkligen rätt till i Tingsvattnet? Samtidigt frågar sig vissa vad byknekten Are egentligen har för sig, och vad det är för skumt folk som rör sig i bergen. Och till råge på allt har en av Hilda Herdes getter sprungit bort igen.

Det här är ett bylajv för dig som vill spela på lokala intriger och jordnära relationer, för dig som vill njuta av vacker miljö och god mat, och för dig som vill viska om världens öden i brasans sken. Det är också en mordgåta och ett mysterium att nysta i, för dig som vill motionera dina små grå och samla ledtrådar.

Vår målsättning är att kunna skapa upplevelser både för dig som vill ha ett mer aktivt spel, och för dig som mest vill luta dig tillbaka på värdshuset. Vi förväntar oss dock att alla ska hjälpa till att levandegöra sagan och bidra till stämningen. Roller och intriger utvecklas i samråd mellan deltagare och arrangörer, så att alla är aktiva medskapare av sin egen upplevelse.

Vuxna och barn i alla åldrar är välkomna.

I menyn till vänster hittar du mer information, och kontaktuppgifter.

Med anledning av covid-19

Som så mycket annat är sommarens lajvsäsong osäker just nu. Vi vet inte om vi kommer kunna genomföra detta arrangemang, men planerar med förhoppningen om att vi kommer kunna göra det. Vi hoppas att du vill anmäla dig och förbereda dig trots denna osäkerhet.

Den 1 juli kommer vi att fatta beslut på om vi kan genomföra lajvet eller inte. Beslutet kommer att baseras på om arrangemanget är förenligt med folkhälsomyndighetens rekommendationer, så som de ser ut då. Fram tills dess fortsätter vi att planera och förbereda, i förhoppning om att vi kan ses i Gyllbergen både detta och kommande år!

Stämning

Hrefna såg sig oroligt om. Visst hade hon hört något, där – bakom buskarna? Hon försökt stilla sitt pulserande hjärta. Blodet som rusade genom hennes ådror efter den raska marschen uppför berget susade i öronen och gjorde det svårt att skärpa hörseln. Hennes egen andning väste genom pinade luftvägar och gjorde det ännu svårare att höra något annat än den egna kroppens ljud.

Hon borde vara framme snart. Hade det inte varit för det där märkliga följet som fått henne att välja vägen genom skogen sista biten hade hon varit framme redan. Eller kanske död i ett dike, med pungen borta och buken uppsprättad av en rövares dolk, tänkte hon bistert… Vilka de än varit så såg de inte ut som hederliga wenheimare i alla fall, så mycket var säkert.

Där! Det knäppte till bakom de där granarna… som av ett armborst som spändes. Säkert lades ett lod i skåran just nu. Jag kommer att hinna höra ljudet av den spända bågens kraft som frigörs när nöten släpper den tvinnade strängen. Ett torrt knäpp, det är allt, innan skäktan sitter djupt i min rygg. Det fanns bara ett hopp, och det var snabbhet. Skogen var tät och grenarna hängde lågt. Det måste vara svårt för en skytt att få ett tydligt mål – särskilt om det rör sig!

Hrefna satte av igen. Hennes låga remkängor trampade och halkade sig fram i den mjuka, blöta mossan. Så snabbt benen bar henne skyndade hon bort från hotet bakom gransnåret – om det fanns något där. Hon bytte riktning för vart femte steg och sökte hela tiden hålla grenar och stammar mellan sig och en eventuell skytt. Det hade regnat häromnatten, och dagens molniga skyar hade inte torkat upp undervegetationen nämnvärt. Blåbärsriset bar fortfarande gott om väta på sina blad, och även om kängorna var väl insmorda när resan inleddes började de fukta igenom. Men det brydde henne inte.

Duns! Hon halkade, föll handlöst och slog plötsligt hakan i en rot alldeles framför henne. Smärtan blixtrade till i huvudet. Hon slöt ögonen och räknade till tio. Nej, hon tappade inte medvetandet, men det hade nog varit nära. I munnen smakade det en underlig blandning av torr rök som av flintstenar som slagits mot varandra och av järn. Hon spottade ut en flisa av en tand, och såg blodet som följde med loskan. Vid Lokes svans…! Varför hade hon inte kunnat se sig för!? Dags att lugna ned sig nu. Om det verkligen legat någon i bakhåll för henne så borde den ha gett sig till känna för länge sedan – eller avstått från att följa henne. Men ingen syntes till.

Hon reste sig försiktigt upp och borstade av kläderna. Sedan stannade hon upp och lyssnade och spejade mot träden bakom henne för att förvissa sig om att ingen följt hennes flykt. Med alla sinnen spetsade uppfattade plötsligt hennes näsa en bekant doft. Eld. Rök. Någonstans i närheten brinner det en eld. Hon ansträngde sig till det yttersta och lyssnade efter något annat tecken. Det sägs bo vättar här i bergen, och guldletare finns här och var. En del av dem mindre nogräknade än andra, sägs det.

Så hörde hon en ensam flöjt, klar och ren. En enkel melodi, kanske en vallåt härifrån bergen? Den ingav henne hopp och förtröstan. Det var omöjligt att förknippa den skira tonen med något annat än värme och hem och trygghet. Hon fortsatte oförtrutet vidare och såg efter en stund upp mot ett gårdstun på andra sidan ett litet vatten. En mindre väg ledde upp mot gården, och hon förstod av skyltarna att hon till slut kommit till byn Tingsvattnet, och där på höjden måste vara värdshuset Guldådern. Axlarna sjönk, hon borstade av sig de sista spåren av den ofrivilliga vändan ned i ljungen och blåbärsriset och stegade frimodigt in på värdshusets gård. Hon möttes av ett glatt: ”Go’afton – vad får det lov att vara?” följt av ett ”Malte – visa vår nya gäst ett bord!”

Hrefna satt med ett krus gott öl och en skål köttgryta framför sig och såg ut över den spegelblanka dammen. Hon hade kommit fram, och var säker för stunden. Det skulle räcka gott för i kväll.