Vägen till förhandlingsbordet

Det var någon gång i vintras som furst Kei fattade beslutet att krossa motståndet i Birest en gång för alla. Förhandlingar har förts mellan honom och de andra furstarna; vad som faktiskt stått i skrivelser och sagts av sändebud är inte närmare känt men det har resulterat i att Maris av Triti gett Kei sitt stöd och att även Karg av Njarka gått med på att bidra. Keral av Tere håller sig på sin kant och hävdar försvaret mot Aralantha som sin allt överskuggande uppgift, det viskas om att han inte bryr sig ett dyft om Birest men inga officiella proklamationer eller uttalanden har gjorts. Den sista fursten, Grimar av Gargul som han gärna kallar sig, har av Kei utsetts att vara den samlade härens överbefälhavare och avser att skapa sig namn av härförare nu när möjligheten äntligen ges.

För de flesta står det klart att Grimars förmåga att leda härar i strid är starkt begränsad och att äran av segern i den mån den vinns egentligen borde tillfalla Keis nya marsk, som tillträdde posten i våras och som har ett gediget rykte som krigare och befälhavare under kriget mot Njarka där hon var en av Silverlans’ mest betrodda. Uppenbarligen har hon idag furst Keis fulla förtroende och om en seger vinns vid Birest kommer hennes position som hans överbefälhavare att vara grundmurad. Vad ett misslyckande skulle innebära talas det inte öppet om men de mer fantasifulla har givetvis en aning även om det.

Under våren och sommaren har krigare värvats och trupper mönstrats på olika håll i riket, främst i Ronäs, Nemevid och Triti. Under lieting tågade man mot Ronäs, där Nemevids styrkor samlades och en separat här från Triti anslöt. Under marskens befäl tågade man sedan gemensamt mot Birest där en styrka från Njarka ska ansluta innan man gemensamt tar sig an den upproriska staden.

Förhoppningen är att ta staden genom en kort, avgörande strid och undvika belägring och utdragna härtåg under vintern. Utifrån vad som är känt sedan tidigare om Birest, vars enda skyddsvärn är en träpalissad och vars uthungrade invånare till största delen består av enkla bönder och hantverkare, ovana vid strid och våldsamheter, bör läget vara gynnsamt. Visserligen lär den ökände prins Almar finnas i staden, tillsammans med ett flertal krigare och präster och till och med ett antal rustade aralanthiska riddare, men mot Nemevids, Tritis och Njarkas samlade styrka är det osannolikt att Birest skulle gå segrande ur striden.

Hur segern ska vinnas och vad som sedan ska ske med staden och dess innevånare är ännu inte beslutat utan ligger nu i händerna på de naronska härförarna. Kvällen före det tänkta anfallet möts de i en liten by några timmars marsch från Birests omtalade palissad, och där ska utarbetas en gemensam plan som både Keis marsk och Tritis och Njarkas härförare kan ställa sig bakom. Till rådslaget kommer även ett sällskap som rest direkt från Nemevid, med utsända från den nya furstinnan av Nemevid och från furst Keis kansler, eftersom dessa båda också hyser ett livfullt intresse för Birest och stadens innevånare. Dessutom, kanske viktigast av allt, kommer furst Grimar själv att närvara för att säkra sin plats på slagfältet och i historieböckerna.

Det uttalade skälet att mötas för rådslag är alltså att utarbeta en anfallsplan för hur Birest snabbt ska besegras, en plan som man kan enas kring och där ära, anseende och risker fördelas mellan de olika furstendömenas styrkor på ett acceptabelt sätt. Det är också ett gyllene tillfälle att på förhand dela upp det väntade krigsbytet så att alla får sin beskärda del och förhindra att fördelningen sker genom att segerrusiga soldater väller in på Birests gator med plunding för ögonen. De främsta tillgångarna är Birest själv, dess eventuella rikedomar i form av värdeföremål och materiella ting, och dess innevånare. Och så förstås den vida omtalade prins Almar och hans trogna.